När jag jobbade på kvällstidning så slogs jag av den strida strömmen pressmeddelanden och hur få av dessa som väckte något som helst intresse på redaktionen. Otaliga förhoppningsfulla avsändare slapp gudskelov se hur deras ambitiöst ihopplitade formuleringar hamnade mer eller mindre osedda direkt i papperskorgen.

Det gäller att vara känd från början för att få sin röst hörd i mediebruset verkar det som.

Så vad skulle du sagt om du hade chans att bli hörd av den stora allmänheten och de breda folklagren? Kanske rapa i direktsändning under sina 15 minutes of fame som gruppen Bond gjorde när de vunnit den svenska melodifestivalen för ett antal år sedan. Eller kanske detta?

Men

Det slutade med att jag halkade in i en parkerad bil på hemvägen och nu tillbaka på jobbet så fick jag veta att min slödag inte passerat obemärkt. Det är inte så kul.

Bil-ekapaden har tagit en hel del kraft hela helgen. Summan av kardemumman är att den andra bilens skador går på min premie som därför kommer att höjas de närmaste två åren. Min egen skada har jag en självrisk på som är på 3000kr. Ingen av bilarna blev så där jättekvaddad direkt, och jag får ju vara glad att jag inte skadade vare sig mig själv eller någon annan. I ca ett dygn var jag som en hackande skiva det fanns bara två ord bil - skit - bil - skit - bil- skit och det gick liksom inte att få tanken att komma vidare i något konstruktivt eller lugnande...

Intressant är att notera att jag haft så svårt att hantera detta att jag gjorde fel - för jag vet inte riktigt vad jag kunde gjort annorlunda och då blir det bara ångest av alltihop på nått sätt. Det var plågsamt och det blev lätt att försöka lägga skulden på någon annan. Men även om den parkerade bilden inte var ultimat placerad så är det ändå omöjligt att tillmäta ett stillastående objekt skulden för ett händelseförlopp - eller? Jag tror att det var tur att jag anmälde min skuld direkt i skakande chock över vad jag ställt till med - för ju mer tiden gick desto större behov av att skydda mig och skylla ifrån mig verkade jag få.

Det var skönt att jag när jag for till jobbet idag kunde se att det var uppkört ett mittspår i vägen, att mötande bilar så att säga delar ett spår och vid möte måste alla ut på det mer osäkra. Det var ju precis det som hände. Jag låg i 30km i timmen, fick möte samtidigt som jag skulle förhålla mig till att en bil var parkerad precis vid min kant av vägen. Jag saktade in och svängde och ... bara gled...

Med den där nya insikten att det var ett mittspår som jag faktiskt varit tvungen att väja från, så blev det liksom inte lika mycket jag som var DÅLIG DÅLIG DÅLIG. Utan lika mycket en omständighet som ställde till det för mig. Den andre parten var inte skyldig, det var min skuld, men den går liksom att förlåta för den byggde inte på slarv, inte på bristande respekt för väglaget eller mina medtrafikanter och inte på att jag generellt sett aldrig borde få lov att sitta bakom en ratt. 

Den var skönt att pusta ut i detta och kunna förlåta.

Desto tyngre att komma till jobbet och inte komma ihåg en enda förmildrande omständighet som gjorde det ok att slarva och brista i respekten för mitt sammanhang och mina kollegor. Blä, faktiskt. Blä på mig.

Jag har tidigare noterat hos mig själv att jag inte är vidare bra på att gilla läget. Det tar tid för mig att landa i förändringar. Jag är väl som de där munkarna som sätter sig och mediterar på flygplatsen efter landning och inväntar att själen skall hinna ikapp kroppen till den nya vistelseorten. Bara det att jag ännu inte kommit igång med några vidare meditationsövningar.

Nu har jag varit mamma i ett år. Och visst har jag gjort en massa sådana där mamma-saker som att byta blöjor, trösta barn, gunga dem till sömns och klä av och på och ge mat på olika tider och passa BVC-tider och gå på mamma-grupper, babysim och babyrytmik. En hel värld av nyheter - men nyast av allt är ändå barnen och ändå är de inte så nya längre, de har ett helt år av erfarenheter och iakttagelser och de kan oändligt mycket mer idag än vad de gjorde för ett år sedan - det går inte att jämföra...

Men vad har jag lärt mig? Har jag ens haft tid att reflektera kring det - att meditera in min själ i denna nya verklighetsdimension?

Jag har hunnit vara rastlös, hunnit tycka att det är långsamt, enahanda och tråkigt, hunnit njuta en del också för all del. Hunnit beta av en 2p-kurs på universitetet som jag haft efter mig - det var bra! Och så har jag hunnit ta en dust med min viktproblematik. Men det är ofantligt mycket som jag inte hunnit med:

Bygga upp min självkänsla

Känna mig i harmoni och fatta var i livspusslandet som jag vill sätta ner foten

Bygga upp schyssta rutiner

Förändra allt som är dåligt och bygga upp något hållbart bra

Ha ett sexliv

Känna efter

Göra barnens första år-fotoböcker

Ta ansvar och gilla det.

Bli klar med min D-uppsats

Ta hand om mig själv

Rensa i garderober och förråd

Sätta upp mål, göra en plan och förverkliga!

Ha en slutstrid som jag vinner över mina vikt-demoner som jag tror handlar om något helt annat än vikt egentligen...

... och så kunde jag ha busat betydligt mer med barnen och känt att jag verkligen verkligen känner och älskar dem och inte tycker att det är så fantastiskt när de sover för att man då kan leva lite som vanligt... typ... Ja det är det där med att fatta att "som vanligt" har blivit något helt annat som är så himla svårt för mig att riktigt greppa ända in i själen...

Är det inte sådant som folk menar när de säger att de längtar efter att vara hemma med sina barn ett år?

och jag behöver ett råd!!

Skall jag börja jobba nu? Precis nu när jag fattar vad jag skulle vilja lägga min tid på... Det känns galet vansinnigt. Men den känslan kanske man inte kan gå efter? Ett jobb är ett jobb är ett jobb... men jag behöver nog hinna ikapp mig för att inte fortsätta känna som jag gjorde de första månaderna med barnen när tårarna sprutade jag upplevde mig som världens kassaste mamma och min enda tröst var att jag kanske kan bli en bättre mamma med nästa barn...

Ingenting blir någonsin bättre av sig självt. Det kräver arbete, tro och livstillit. Kan man hinna det samtidigt som man kör igång hela dagisgrejen - och allt man hört om det - vandrande sjukdomar hela familjen runt, tempo tempo, passning, hämtning, lämning, trötta barn och trötta föräldrar och ingen ingen tid att ligga i kuddhörnan...

Jag är i en fas i livet där jag faktiskt blir jävligt sur av att inte bli erbjuden det jag behöver. Det finns inte ork och tålamod längre - det finns inte alltid marginaler för att vara storsint. SÅ istället för att leva det liv jag vill så har jag blivit en otrevlig typ som inte duger nått till. Detta är inte tillräckligt.

Att JAG är otillräcklig är en sak - det har ju med mitt val av ambitionsnivåer att göra - men att livet i sig känns otillräckligt är ett felslut. Jag behöver tänka om och tänka rätt. Eller GÖRA om och GÖRA rätt - för det är bara genom att göra som man kan få saker att hända på riktigt. So help me God.

Den person som väljer att självmedicinera sig, försöker därigenom återställa någon typ av inre balans. Men användandet av botemedel som mat och droger för att lindra smärta, kan leda till beroende. När man äter för mycket sötsaker regelmässigt, stänger de receptorer som tar emot betaendorfinet till, och då måste man äta mycket mera sötsaker för att uppnå samma effekt."

s. 119f i

Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

av Sue Gerhardt

s. 137 i Schönbecks bok igen... 

"Om jag är dum får jag gå in på mitt rum och tänka på mina synder. Min synd är att jag slår min tradiga lillebror. Han förtjänar det." Ronnie, 8 år

"Ett syskon är någon som man både älskar och hatar. En väldigt kär skitunge, helt enkelt." Filip, 7 år

Hämtade från:

"Äldst, yngst eller mittemellan: Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" av Elisabeth Schönbeck

Jag såg framför mig flaggviftare på hangar-fartyg. Pratade om detta med det välsignade barnets far, men han påtalade att det var ont om hangarer i svenska vatten och att han troligen behöver ta en yrkesmilitär värvning vid främmande flotta.

Det var ju inte yrkesmiltär som jag haft i tankarna när jag såg hur besinningslöst glad han blir av intensiv-viftning. Snarare känns det som en egenskap som bör hållas borta från vapen av alla de slag...

Kanske är det bara en fas...?

Den fick jag när jag skummade "vilja välja verklighet: en bok om personlig effektivitet" av Lars Wiberg. Han skriver där att det inte bara gäller att veta vad man vill, utan också och lika hög grad att bestämma sig för vad man INTE skall göra - det är hemligheten bakom att nå sina mål.

Kunde ingen ha sagt det liiite tidigare?

För mig har det alltid tett sig som en positiv sak detta med simultankapacitet. Det där skojet om att kunna tugga tuggummi och gå samtidigt och därför vara någon slags högre graderad homo sapiens... Jag skulle nästan tro att simultankapacitet är ett av vår tids fördärv. Att vilja göra allt samtidigt och tro att det GÅR att göra allt samtidigt - helst NU och egentligen borde man för all del redan ha gjort det... Det känns som roten till den där blinda fläcken som vägrar ta in att det är en vägg föröver - dags att väjja!

Jag är en person som aldrig når mina mål.

Jag har däremot inte kopplat det till att jag vill för mycket. Som i sig låter positivt. Utan bara till att jag är kass på att prioritera, vilket inte låter lika positivt men kanske i själ och hjärta är samma sak. Jag tycker att mycket är värdefullt och viktigt och då blir det liksom som det blir.

En annan aha-upplevelse osm jag förmodligen behöver få ett antal gånger till innan den går in är att det inte är BEKVÄMT som är det mest eftersträvansvärda här i världen. Det finns andra saker... som skulle gynna mig mer.

Skall man säga att den är rolig? Skall man säga att den är bra?

Jag vet faktiskt inte på vilket sätt jag skulle ge den ett objektivt (!går det?) omdöme, men det är mycket jag känner igen mig i från mitt eget första år som skild. Främst att man är rätt koko och att känslorna pendlar från att man är patetiskt ledsen och fortfarande älskar till galen av ilsket hänsynslöst hämndbegär och dessemellan en total avcheckning av hur andra har gjort, tänker och tycker och hur man borde leva nu när man skall leva på ett sätt som man inte tänkt att man skulle behöva göra någonsin mer. Hur var detta med raggning? Hur står man sig på marknaden? Är man hot singel (hoppfull) eller har bäst-före passerat (hopplös).

I alla fall hittade jag ett par schyssta citat som jag inte kan låta bli att spara på:

"Vår kultur saknar praxis för hur man gör om man blir bedragen, sviken och lämnad. Den som försöker hitta ett vettigt sätt att bete sig finner sig famlandes i ett vakuum mellan italiensk blodshämnd och total förträngning á la svensk velourman" s.116

Kanske var det just det som också i efterhand var den stora vinsten. Allt vad normalitet är har visat sig från sin mest avskalade nakna sida. Vi är kanske alla en hårsmån från total galenskap. Eller kanske bara jag. I alla fall så hade jag alla tankar och känslor som jag tidigare tillskrivit psyksjuka. Jag hade en ljuv bild för mitt inre om hur jag slog sönder hela exkexets nya kärleks hem, en annan handlade om att jag skulle köpa manskläder och hänga i garderoben så att jag kunde upprättahålla min egen bild av att jag levde i en tvåsamhet. Kanske var det egentligen aldrig aktuellt att jag VERKLIGEN skulle göra det. Min kris-psykolog sa att det var OK att hänge sig åt fantasierna att de inte skadade någon, att acceptera fantasierna var också ett sätt att inte värja för eller förtränga vem jag var och vad jag gick igenom.

Någonstans i boken liknar  huvudpersonen skilsmässo-lidandet med korsfästelsen och undrar vad det var som gjorde Jesu korsfästelse så mycket värre än de korsfästelser som alla andra tusentals människor på den tiden genomled? Han frågar sig om det är på samma sätt med hans skillsmässa att den också sticker ut och är ett större lidande än alla andra skilsmässors...

Jag minns det där så väl. Just detta att man ju visste vad en skilsmässa var, att det är så vanligt att det nästan är ett eget sakrament som man skall passare som en milstolpe som människa i dagens värld. Och ändå, Hur överlever alla dessa stackars satar? Det finns inget annat sätt att beskriva en skilsmässa än att det är ett helvete, eller i alla fall en liten skärseld... Men som med alla skärseldar så kan det hända att himlen väntar runt hörnet när man tagit sig igenom dem...

När huvudpersonen efter ungefär ett år ser tillbaka på allt som hänt och allt han känt så säger han sig inse att det egentligen hela tiden handlat om att försöka återerövra sin värdighet.

Det tyckte jag om.

Ordet värdighet hör man inte så ofta, det är vackert.

Jag kan erkänna att jag själv hade som drivkraft att inte tappa tron på kärleken - trots allt. Och det har jag faktiskt lyckats med. Men värdighet - det tror jag inte att jag har.

Hennes pojk fyller ett år strax efter våra pojkar. Tankarna och chocken är förstås kraftfull i hennes och hennes familjs liv - men jösses vilka ringar på vattnet varje människa ändå gör i sin omgivning.

Jag kan inte för mitt liv säga att det finns en mening med all skit som händer i världen och allt elände, sorg och lidande som kan drabba en människa. Men samtidigt känner jag att även om det inte finns en mening som sådan, lika lite som det finns en mening med att jag låter en fluga flyga, men dödar en annan... så...

Det där som sägs på gudstjänster när de talar om församlingsmedlemmar som dött "som en påminnelse om vår dödlighet..". Det är ju verkligen så det fungerar. Elände är som en påminnelse om att vi inte har så himla mycket att säga till om i det stora hela. Det är också en påminnelse om att skärpa till oss. Man kan inte bete sig hur som helst mot människor som går igenom svåra saker, man måste bli sitt allra bästa jag.

Och på det sättet kanske det skulle behövas ännu mer elände här i världen för det är fortfarande alltför vanligt att inte tycka att det egna beteendet spelar så stor roll. Och det är alltför lätt att bli bekväm och se som sin största uppgift att få en schysst frisyr - helst före man går hemifrån.

Livet är mycket mycket större än så.

Och vi alla betyder oändligt mycket mer för varandra än vad vi till vardags föreställer oss.

I min kampanj för att bli den jag vill vara och inte bry mig så mycket om vad jag borde och vad andra uppfattar om saker så skall jag nu börja be.

Måtte denna fantastiska människa få leva frisk och lycklig i många många år till och måtte mina barns lekkamrat få växa upp med sin underbara mamma fysiskt närvarande och bekräftande i det han gör. Hjälp mig att förstå hur jag kan underlätta och finnas för dem i denna svåra tid. Amen.

Jag lider en del av det där, är himla rädd för att inte vara duktig och inte vara smart. Det är det värsta skällsordet, kanske skulle det ta, just för att det stämmer?

Samtidigt är det så mycket som blir roligt. Jag tror att min humor ibland handlar om att associationerna går i korkade banor som jag tycker är fantastiskt roligt.

Som nu när vi haft hantverkare högt och lågt iom vår tillbyggnad. Både i den nya toaletten och i det nya badrummet har de lämnat en nyckel på fönsterbrädan. Vart går den? Kanske till vattenlåset!!!???  :D

Eller som idag när jag var ute och gick och det stod några neonkillar och bilade upp asfalt längs mitt gångstråk. Vad är det ni skall göra? undrade jag - som vant mig vid att man som småortsbo får vara precis hur nyfiken som helst. Vi skall lägga ny asfalt bara, svarade killen (snygg var han också, btw). Det har bara varit kall-asfalt här tidigare och nu skall det bli riktig varm-asfalt.

-Jaha, sa jag, ja det blir ju gott nu till vintern! :D 

Han tyckte att jag skulle göra mig i asfaltsbranschen - det skrattade vi gott åt.

Så jag har faktiskt skrattat idag! (=bra magträning också=slipper att göra sit-upsen som jag ändå inte skulle gjort)

Hormonomställningen borde ju vara klar nu när barnen snart fyller ett år, så detta är väl något annat...

Jag har aldrig varit så där jättebra på förändring, och inte på stress heller.

Och nu ställs allt på sin spets med bådadera.

Kanske är jag inte direkt sämre än någon annan på det, men jag tycker inte att det är särskilt kul att inte ha kontroll. Jag tror att jag behöver mer kontroll än vad jag vill erkänna. Det låter alltid så fult det där med kontrollbehov i mina öron och så härligt frejdigt detta att bara kunna ta allt som det kommer hela tiden. Kanske skulle jag må bättre om jag bejakade mitt kontrollbehov istället för att ifrågasätta det och vägra ha rutiner och sådär...

Jag tror också att jag skulle må bra av att ha lite kul. Det är så mycket som jag skjutit på så länge. Och det är det som är så tydligt nu att jag faktiskt behöver för att må bra. Träffa mina vänner, åka runt lite, till Skottland, Göteborg, Stockholm, Lysekil, Malmö, Helsingfors kanske... Det jobbiga just nu är att jag är del i en organisation. Det var som nån uttryckte det: När man får barn övergår man från att vara älskande till att bli arbetskamrater. Jag är väl inte så orolig för detta för jag har hört att det finns arbetskamrater som blir älskande också så det funkar liksom i alla riktningar - men ändå, just nu är vi ett arbetskollektiv. Och det innebär att där jag inte är (hemma) måste han vara och vice versa. Det gör liksom att våra behov och intressen automatiskt ställs mot varandra. Är det viktigare för dig att ha en tippar-kväll med din kompis än vad det är för mig att få en kväll att gå på bio med min kompis? Och är det inte väldigt viktigt att vi har tid för varandra, joho det är det och så kommer ingen ut på något och vi har heller inte mycket ny positiv energi att tillföra varandra eftersom vi inte kan berätta eller andas om något nytt utan kör på med samma begränsade luftmassa.

Det svåra är kanske också att jag i flera år inte har unnat mig att göra roliga saker eftersom det är så mycket som jag borde. Och även om barnen kräver en stor närvaro i nuet just nu, (Det hjälper liksom inte att jag blir avlöst om en halvtimme - det är NU som alla är griniga och behöver sitta i mitt knä bara för att så snabbt som möjligt ta sig därifrån när jag väl fått upp dem båda...) så har jag ändå det där med borde-andet kvar.

Jag är också bra på att försätta mig i ohållbara situationer. Vill jag misslyckas?

Kanske vill jag gå in i väggen så att jag kan få bekräftelse att det där med att vara ok utan att prestera en massa även gäller mig. Men det är ju löjligt att dra det hela till en sådan spets. Men vad kan det bero på att man hösten när tvillingbarnen skall fylla ett också passar på att jobba 15 timmar i veckan och påbörja en kurs för tappade sugar för att bli klar med sin utbildning? Dödslängtan???? För innerst inne vill jag bara en enda sak, jag vill bli klar med min utbildning. Jag har burit den på mina axlar i 5 år och den är tyngre än alla tvillingar i hela världen. Det är den som sitter som en propp varje gång jag försöker ta ett steg ut i någn rolighet. Och den har medverkat till att göra mig till en riktigt riktigt tråkig människa. Att alltid säga att visst hade det varit kul, men... jag borde ju sitta och skriva på min uppsats så jag kan inte. Eller ju, OK och så vaknar man i ågren över att man kanske kunde ha fått gjort en himla massa... Faktum är att det var bättre att gå igenom en sjuhelvetes skillsmässa än att ha en eftersläntande D-uppsats. Skillsmässan var dramatisk och totalkrisig och eländig, men sedan var den över och jag kunde tillåta mig att gå vidare. Här står jag ständigt i kvicksand och känner mig allt annat än kvick.

Jag är faktiskt i akut behov av att ha kul. Av att vara med människor som jag trivs med mig själv när jag är med. Det kan vara bra att veta. Nästa gång jag försöker prioritera och planera något, alltsomoftast händer saker bara och tiden bara går... till spillo...

När jag scannar den här texten inser jag också att jag tror att jag förknippar det där med att ha kul med att ha en rejäl fylla där kontrollbehoven, "borde"-biten och duktigheten dansar cancan och jag själv kan få tro att jag är trevlig och rolig. Det är rätt härligt att få tro det. Och jag tror att det är viktigt det också - allra bäst kanske om det går att uppnå utan alkohol, men ändå...