Mitt fel eller mitt ansvar

| | Comments (0)

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket från i fredags. Det var en dag som jag hade önskat kunnat bli annorlunda än den blev. Först vet jag inte vad jag gjorde på jobbet, men jag gjorde inte riktigt mitt yttersta, jag tror att det var en dag när jag inte ville vara riktigt där jag var. Det var en intensiv vecka med två kvällar hemmifrån pga jobb som gjorde att barnen fick somna utan mig och dessutom två nätter borta från barnen och sedan två arbetsdagar i rad när jag hellre ville vara hemma och mysa och kanske också göra något åt alla idéer i huvudet som höll på att landa efter min pluggdag. Dessutom var det skitväder att köra i så helst hade man hållt sig inne även av den anledningen.

Men

Det slutade med att jag halkade in i en parkerad bil på hemvägen och nu tillbaka på jobbet så fick jag veta att min slödag inte passerat obemärkt. Det är inte så kul.

Bil-ekapaden har tagit en hel del kraft hela helgen. Summan av kardemumman är att den andra bilens skador går på min premie som därför kommer att höjas de närmaste två åren. Min egen skada har jag en självrisk på som är på 3000kr. Ingen av bilarna blev så där jättekvaddad direkt, och jag får ju vara glad att jag inte skadade vare sig mig själv eller någon annan. I ca ett dygn var jag som en hackande skiva det fanns bara två ord bil - skit - bil - skit - bil- skit och det gick liksom inte att få tanken att komma vidare i något konstruktivt eller lugnande...

Intressant är att notera att jag haft så svårt att hantera detta att jag gjorde fel - för jag vet inte riktigt vad jag kunde gjort annorlunda och då blir det bara ångest av alltihop på nått sätt. Det var plågsamt och det blev lätt att försöka lägga skulden på någon annan. Men även om den parkerade bilden inte var ultimat placerad så är det ändå omöjligt att tillmäta ett stillastående objekt skulden för ett händelseförlopp - eller? Jag tror att det var tur att jag anmälde min skuld direkt i skakande chock över vad jag ställt till med - för ju mer tiden gick desto större behov av att skydda mig och skylla ifrån mig verkade jag få.

Det var skönt att jag när jag for till jobbet idag kunde se att det var uppkört ett mittspår i vägen, att mötande bilar så att säga delar ett spår och vid möte måste alla ut på det mer osäkra. Det var ju precis det som hände. Jag låg i 30km i timmen, fick möte samtidigt som jag skulle förhålla mig till att en bil var parkerad precis vid min kant av vägen. Jag saktade in och svängde och ... bara gled...

Med den där nya insikten att det var ett mittspår som jag faktiskt varit tvungen att väja från, så blev det liksom inte lika mycket jag som var DÅLIG DÅLIG DÅLIG. Utan lika mycket en omständighet som ställde till det för mig. Den andre parten var inte skyldig, det var min skuld, men den går liksom att förlåta för den byggde inte på slarv, inte på bristande respekt för väglaget eller mina medtrafikanter och inte på att jag generellt sett aldrig borde få lov att sitta bakom en ratt. 

Den var skönt att pusta ut i detta och kunna förlåta.

Desto tyngre att komma till jobbet och inte komma ihåg en enda förmildrande omständighet som gjorde det ok att slarva och brista i respekten för mitt sammanhang och mina kollegor. Blä, faktiskt. Blä på mig.

Leave a comment

About this Entry

This page contains a single entry by Linda published on November 24, 2008 3:36 PM.

ett år was the previous entry in this blog.

Om jag hade pengar rabbidabbidabbidaa... Skulle jag... is the next entry in this blog.

Find recent content on the main index or look in the archives to find all content.

Powered by Movable Type 4.01