ett år

| | Comments (0)

Ett år kan gå så fort, och en dag så långsamt.

Jag har tidigare noterat hos mig själv att jag inte är vidare bra på att gilla läget. Det tar tid för mig att landa i förändringar. Jag är väl som de där munkarna som sätter sig och mediterar på flygplatsen efter landning och inväntar att själen skall hinna ikapp kroppen till den nya vistelseorten. Bara det att jag ännu inte kommit igång med några vidare meditationsövningar.

Nu har jag varit mamma i ett år. Och visst har jag gjort en massa sådana där mamma-saker som att byta blöjor, trösta barn, gunga dem till sömns och klä av och på och ge mat på olika tider och passa BVC-tider och gå på mamma-grupper, babysim och babyrytmik. En hel värld av nyheter - men nyast av allt är ändå barnen och ändå är de inte så nya längre, de har ett helt år av erfarenheter och iakttagelser och de kan oändligt mycket mer idag än vad de gjorde för ett år sedan - det går inte att jämföra...

Men vad har jag lärt mig? Har jag ens haft tid att reflektera kring det - att meditera in min själ i denna nya verklighetsdimension?

Jag har hunnit vara rastlös, hunnit tycka att det är långsamt, enahanda och tråkigt, hunnit njuta en del också för all del. Hunnit beta av en 2p-kurs på universitetet som jag haft efter mig - det var bra! Och så har jag hunnit ta en dust med min viktproblematik. Men det är ofantligt mycket som jag inte hunnit med:

Bygga upp min självkänsla

Känna mig i harmoni och fatta var i livspusslandet som jag vill sätta ner foten

Bygga upp schyssta rutiner

Förändra allt som är dåligt och bygga upp något hållbart bra

Ha ett sexliv

Känna efter

Göra barnens första år-fotoböcker

Ta ansvar och gilla det.

Bli klar med min D-uppsats

Ta hand om mig själv

Rensa i garderober och förråd

Sätta upp mål, göra en plan och förverkliga!

Ha en slutstrid som jag vinner över mina vikt-demoner som jag tror handlar om något helt annat än vikt egentligen...

... och så kunde jag ha busat betydligt mer med barnen och känt att jag verkligen verkligen känner och älskar dem och inte tycker att det är så fantastiskt när de sover för att man då kan leva lite som vanligt... typ... Ja det är det där med att fatta att "som vanligt" har blivit något helt annat som är så himla svårt för mig att riktigt greppa ända in i själen...

 

Är det inte sådant som folk menar när de säger att de längtar efter att vara hemma med sina barn ett år?

 

och jag behöver ett råd!!

Skall jag börja jobba nu? Precis nu när jag fattar vad jag skulle vilja lägga min tid på... Det känns galet vansinnigt. Men den känslan kanske man inte kan gå efter? Ett jobb är ett jobb är ett jobb... men jag behöver nog hinna ikapp mig för att inte fortsätta känna som jag gjorde de första månaderna med barnen när tårarna sprutade jag upplevde mig som världens kassaste mamma och min enda tröst var att jag kanske kan bli en bättre mamma med nästa barn...

Ingenting blir någonsin bättre av sig självt. Det kräver arbete, tro och livstillit. Kan man hinna det samtidigt som man kör igång hela dagisgrejen - och allt man hört om det - vandrande sjukdomar hela familjen runt, tempo tempo, passning, hämtning, lämning, trötta barn och trötta föräldrar och ingen ingen tid att ligga i kuddhörnan...

 

Leave a comment

About this Entry

This page contains a single entry by Linda published on November 17, 2008 2:57 PM.

duktigheten was the previous entry in this blog.

Mitt fel eller mitt ansvar is the next entry in this blog.

Find recent content on the main index or look in the archives to find all content.

Powered by Movable Type 4.01