November 2008 Archives

Mitt fel eller mitt ansvar

| | Comments (0)

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket från i fredags. Det var en dag som jag hade önskat kunnat bli annorlunda än den blev. Först vet jag inte vad jag gjorde på jobbet, men jag gjorde inte riktigt mitt yttersta, jag tror att det var en dag när jag inte ville vara riktigt där jag var. Det var en intensiv vecka med två kvällar hemmifrån pga jobb som gjorde att barnen fick somna utan mig och dessutom två nätter borta från barnen och sedan två arbetsdagar i rad när jag hellre ville vara hemma och mysa och kanske också göra något åt alla idéer i huvudet som höll på att landa efter min pluggdag. Dessutom var det skitväder att köra i så helst hade man hållt sig inne även av den anledningen.

Men

Det slutade med att jag halkade in i en parkerad bil på hemvägen och nu tillbaka på jobbet så fick jag veta att min slödag inte passerat obemärkt. Det är inte så kul.

Bil-ekapaden har tagit en hel del kraft hela helgen. Summan av kardemumman är att den andra bilens skador går på min premie som därför kommer att höjas de närmaste två åren. Min egen skada har jag en självrisk på som är på 3000kr. Ingen av bilarna blev så där jättekvaddad direkt, och jag får ju vara glad att jag inte skadade vare sig mig själv eller någon annan. I ca ett dygn var jag som en hackande skiva det fanns bara två ord bil - skit - bil - skit - bil- skit och det gick liksom inte att få tanken att komma vidare i något konstruktivt eller lugnande...

Intressant är att notera att jag haft så svårt att hantera detta att jag gjorde fel - för jag vet inte riktigt vad jag kunde gjort annorlunda och då blir det bara ångest av alltihop på nått sätt. Det var plågsamt och det blev lätt att försöka lägga skulden på någon annan. Men även om den parkerade bilden inte var ultimat placerad så är det ändå omöjligt att tillmäta ett stillastående objekt skulden för ett händelseförlopp - eller? Jag tror att det var tur att jag anmälde min skuld direkt i skakande chock över vad jag ställt till med - för ju mer tiden gick desto större behov av att skydda mig och skylla ifrån mig verkade jag få.

Det var skönt att jag när jag for till jobbet idag kunde se att det var uppkört ett mittspår i vägen, att mötande bilar så att säga delar ett spår och vid möte måste alla ut på det mer osäkra. Det var ju precis det som hände. Jag låg i 30km i timmen, fick möte samtidigt som jag skulle förhålla mig till att en bil var parkerad precis vid min kant av vägen. Jag saktade in och svängde och ... bara gled...

Med den där nya insikten att det var ett mittspår som jag faktiskt varit tvungen att väja från, så blev det liksom inte lika mycket jag som var DÅLIG DÅLIG DÅLIG. Utan lika mycket en omständighet som ställde till det för mig. Den andre parten var inte skyldig, det var min skuld, men den går liksom att förlåta för den byggde inte på slarv, inte på bristande respekt för väglaget eller mina medtrafikanter och inte på att jag generellt sett aldrig borde få lov att sitta bakom en ratt. 

Den var skönt att pusta ut i detta och kunna förlåta.

Desto tyngre att komma till jobbet och inte komma ihåg en enda förmildrande omständighet som gjorde det ok att slarva och brista i respekten för mitt sammanhang och mina kollegor. Blä, faktiskt. Blä på mig.

ett år

| | Comments (0)

Ett år kan gå så fort, och en dag så långsamt.

Jag har tidigare noterat hos mig själv att jag inte är vidare bra på att gilla läget. Det tar tid för mig att landa i förändringar. Jag är väl som de där munkarna som sätter sig och mediterar på flygplatsen efter landning och inväntar att själen skall hinna ikapp kroppen till den nya vistelseorten. Bara det att jag ännu inte kommit igång med några vidare meditationsövningar.

Nu har jag varit mamma i ett år. Och visst har jag gjort en massa sådana där mamma-saker som att byta blöjor, trösta barn, gunga dem till sömns och klä av och på och ge mat på olika tider och passa BVC-tider och gå på mamma-grupper, babysim och babyrytmik. En hel värld av nyheter - men nyast av allt är ändå barnen och ändå är de inte så nya längre, de har ett helt år av erfarenheter och iakttagelser och de kan oändligt mycket mer idag än vad de gjorde för ett år sedan - det går inte att jämföra...

Men vad har jag lärt mig? Har jag ens haft tid att reflektera kring det - att meditera in min själ i denna nya verklighetsdimension?

Jag har hunnit vara rastlös, hunnit tycka att det är långsamt, enahanda och tråkigt, hunnit njuta en del också för all del. Hunnit beta av en 2p-kurs på universitetet som jag haft efter mig - det var bra! Och så har jag hunnit ta en dust med min viktproblematik. Men det är ofantligt mycket som jag inte hunnit med:

Bygga upp min självkänsla

Känna mig i harmoni och fatta var i livspusslandet som jag vill sätta ner foten

Bygga upp schyssta rutiner

Förändra allt som är dåligt och bygga upp något hållbart bra

Ha ett sexliv

Känna efter

Göra barnens första år-fotoböcker

Ta ansvar och gilla det.

Bli klar med min D-uppsats

Ta hand om mig själv

Rensa i garderober och förråd

Sätta upp mål, göra en plan och förverkliga!

Ha en slutstrid som jag vinner över mina vikt-demoner som jag tror handlar om något helt annat än vikt egentligen...

... och så kunde jag ha busat betydligt mer med barnen och känt att jag verkligen verkligen känner och älskar dem och inte tycker att det är så fantastiskt när de sover för att man då kan leva lite som vanligt... typ... Ja det är det där med att fatta att "som vanligt" har blivit något helt annat som är så himla svårt för mig att riktigt greppa ända in i själen...

 

Är det inte sådant som folk menar när de säger att de längtar efter att vara hemma med sina barn ett år?

 

och jag behöver ett råd!!

Skall jag börja jobba nu? Precis nu när jag fattar vad jag skulle vilja lägga min tid på... Det känns galet vansinnigt. Men den känslan kanske man inte kan gå efter? Ett jobb är ett jobb är ett jobb... men jag behöver nog hinna ikapp mig för att inte fortsätta känna som jag gjorde de första månaderna med barnen när tårarna sprutade jag upplevde mig som världens kassaste mamma och min enda tröst var att jag kanske kan bli en bättre mamma med nästa barn...

Ingenting blir någonsin bättre av sig självt. Det kräver arbete, tro och livstillit. Kan man hinna det samtidigt som man kör igång hela dagisgrejen - och allt man hört om det - vandrande sjukdomar hela familjen runt, tempo tempo, passning, hämtning, lämning, trötta barn och trötta föräldrar och ingen ingen tid att ligga i kuddhörnan...

 

duktigheten

| | Comments (0)

Det är märkligt att jag som trampar så mycket på mig själv så ofta för att bli sedd, älskad och att omdömet om mig skall vara att jag är bra och duktig, helst helt fantastisk... ändå inte uppnår allt det där. Inte KÄNNER att jag ÄR allt det där. Kanske kämpar jag år fel håll, kanske kan jag bara bli helt fantastisk om jag står upp för mina egna behov och önskemål?

Jag är i en fas i livet där jag faktiskt blir jävligt sur av att inte bli erbjuden det jag behöver. Det finns inte ork och tålamod längre - det finns inte alltid marginaler för att vara storsint. SÅ istället för att leva det liv jag vill så har jag blivit en otrevlig typ som inte duger nått till. Detta är inte tillräckligt.

Att JAG är otillräcklig är en sak - det har ju med mitt val av ambitionsnivåer att göra - men att livet i sig känns otillräckligt är ett felslut. Jag behöver tänka om och tänka rätt. Eller GÖRA om och GÖRA rätt - för det är bara genom att göra som man kan få saker att hända på riktigt. So help me God.