Om en Skilsmässa

| | Comments (0)

Har precis läst Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt"

Skall man säga att den är rolig? Skall man säga att den är bra?

Jag vet faktiskt inte på vilket sätt jag skulle ge den ett objektivt (!går det?) omdöme, men det är mycket jag känner igen mig i från mitt eget första år som skild. Främst att man är rätt koko och att känslorna pendlar från att man är patetiskt ledsen och fortfarande älskar till galen av ilsket hänsynslöst hämndbegär och dessemellan en total avcheckning av hur andra har gjort, tänker och tycker och hur man borde leva nu när man skall leva på ett sätt som man inte tänkt att man skulle behöva göra någonsin mer. Hur var detta med raggning? Hur står man sig på marknaden? Är man hot singel (hoppfull) eller har bäst-före passerat (hopplös).

 

I alla fall hittade jag ett par schyssta citat som jag inte kan låta bli att spara på:

"Vår kultur saknar praxis för hur man gör om man blir bedragen, sviken och lämnad. Den som försöker hitta ett vettigt sätt att bete sig finner sig famlandes i ett vakuum mellan italiensk blodshämnd och total förträngning á la svensk velourman" s.116

Kanske var det just det som också i efterhand var den stora vinsten. Allt vad normalitet är har visat sig från sin mest avskalade nakna sida. Vi är kanske alla en hårsmån från total galenskap. Eller kanske bara jag. I alla fall så hade jag alla tankar och känslor som jag tidigare tillskrivit psyksjuka. Jag hade en ljuv bild för mitt inre om hur jag slog sönder hela exkexets nya kärleks hem, en annan handlade om att jag skulle köpa manskläder och hänga i garderoben så att jag kunde upprättahålla min egen bild av att jag levde i en tvåsamhet. Kanske var det egentligen aldrig aktuellt att jag VERKLIGEN skulle göra det. Min kris-psykolog sa att det var OK att hänge sig åt fantasierna att de inte skadade någon, att acceptera fantasierna var också ett sätt att inte värja för eller förtränga vem jag var och vad jag gick igenom.

Någonstans i boken liknar  huvudpersonen skilsmässo-lidandet med korsfästelsen och undrar vad det var som gjorde Jesu korsfästelse så mycket värre än de korsfästelser som alla andra tusentals människor på den tiden genomled? Han frågar sig om det är på samma sätt med hans skillsmässa att den också sticker ut och är ett större lidande än alla andra skilsmässors...

Jag minns det där så väl. Just detta att man ju visste vad en skilsmässa var, att det är så vanligt att det nästan är ett eget sakrament som man skall passare som en milstolpe som människa i dagens värld. Och ändå, Hur överlever alla dessa stackars satar? Det finns inget annat sätt att beskriva en skilsmässa än att det är ett helvete, eller i alla fall en liten skärseld... Men som med alla skärseldar så kan det hända att himlen väntar runt hörnet när man tagit sig igenom dem...

När huvudpersonen efter ungefär ett år ser tillbaka på allt som hänt och allt han känt så säger han sig inse att det egentligen hela tiden handlat om att försöka återerövra sin värdighet.

Det tyckte jag om.

Ordet värdighet hör man inte så ofta, det är vackert.

Jag kan erkänna att jag själv hade som drivkraft att inte tappa tron på kärleken - trots allt. Och det har jag faktiskt lyckats med. Men värdighet - det tror jag inte att jag har.

Leave a comment

About this Entry

This page contains a single entry by Linda published on October 27, 2008 4:01 PM.

Lite Lätt Lamslagen was the previous entry in this blog.

En revolution... is the next entry in this blog.

Find recent content on the main index or look in the archives to find all content.

Powered by Movable Type 4.01