Det är viktigt att ha kul

| | Comments (0)

Sitter på min kammare och undrar varför jag blivit så nedstämd...

Hormonomställningen borde ju vara klar nu när barnen snart fyller ett år, så detta är väl något annat...

 

Jag har aldrig varit så där jättebra på förändring, och inte på stress heller.

Och nu ställs allt på sin spets med bådadera.

Kanske är jag inte direkt sämre än någon annan på det, men jag tycker inte att det är särskilt kul att inte ha kontroll. Jag tror att jag behöver mer kontroll än vad jag vill erkänna. Det låter alltid så fult det där med kontrollbehov i mina öron och så härligt frejdigt detta att bara kunna ta allt som det kommer hela tiden. Kanske skulle jag må bättre om jag bejakade mitt kontrollbehov istället för att ifrågasätta det och vägra ha rutiner och sådär...

 

Jag tror också att jag skulle må bra av att ha lite kul. Det är så mycket som jag skjutit på så länge. Och det är det som är så tydligt nu att jag faktiskt behöver för att må bra. Träffa mina vänner, åka runt lite, till Skottland, Göteborg, Stockholm, Lysekil, Malmö, Helsingfors kanske... Det jobbiga just nu är att jag är del i en organisation. Det var som nån uttryckte det: När man får barn övergår man från att vara älskande till att bli arbetskamrater. Jag är väl inte så orolig för detta för jag har hört att det finns arbetskamrater som blir älskande också så det funkar liksom i alla riktningar - men ändå, just nu är vi ett arbetskollektiv. Och det innebär att där jag inte är (hemma) måste han vara och vice versa. Det gör liksom att våra behov och intressen automatiskt ställs mot varandra. Är det viktigare för dig att ha en tippar-kväll med din kompis än vad det är för mig att få en kväll att gå på bio med min kompis? Och är det inte väldigt viktigt att vi har tid för varandra, joho det är det och så kommer ingen ut på något och vi har heller inte mycket ny positiv energi att tillföra varandra eftersom vi inte kan berätta eller andas om något nytt utan kör på med samma begränsade luftmassa.

 

Det svåra är kanske också att jag i flera år inte har unnat mig att göra roliga saker eftersom det är så mycket som jag borde. Och även om barnen kräver en stor närvaro i nuet just nu, (Det hjälper liksom inte att jag blir avlöst om en halvtimme - det är NU som alla är griniga och behöver sitta i mitt knä bara för att så snabbt som möjligt ta sig därifrån när jag väl fått upp dem båda...) så har jag ändå det där med borde-andet kvar.

 

Jag är också bra på att försätta mig i ohållbara situationer. Vill jag misslyckas?

Kanske vill jag gå in i väggen så att jag kan få bekräftelse att det där med att vara ok utan att prestera en massa även gäller mig. Men det är ju löjligt att dra det hela till en sådan spets. Men vad kan det bero på att man hösten när tvillingbarnen skall fylla ett också passar på att jobba 15 timmar i veckan och påbörja en kurs för tappade sugar för att bli klar med sin utbildning? Dödslängtan???? För innerst inne vill jag bara en enda sak, jag vill bli klar med min utbildning. Jag har burit den på mina axlar i 5 år och den är tyngre än alla tvillingar i hela världen. Det är den som sitter som en propp varje gång jag försöker ta ett steg ut i någn rolighet. Och den har medverkat till att göra mig till en riktigt riktigt tråkig människa. Att alltid säga att visst hade det varit kul, men... jag borde ju sitta och skriva på min uppsats så jag kan inte. Eller ju, OK och så vaknar man i ågren över att man kanske kunde ha fått gjort en himla massa... Faktum är att det var bättre att gå igenom en sjuhelvetes skillsmässa än att ha en eftersläntande D-uppsats. Skillsmässan var dramatisk och totalkrisig och eländig, men sedan var den över och jag kunde tillåta mig att gå vidare. Här står jag ständigt i kvicksand och känner mig allt annat än kvick.

 

Jag är faktiskt i akut behov av att ha kul. Av att vara med människor som jag trivs med mig själv när jag är med. Det kan vara bra att veta. Nästa gång jag försöker prioritera och planera något, alltsomoftast händer saker bara och tiden bara går... till spillo...

 

När jag scannar den här texten inser jag också att jag tror att jag förknippar det där med att ha kul med att ha en rejäl fylla där kontrollbehoven, "borde"-biten och duktigheten dansar cancan och jag själv kan få tro att jag är trevlig och rolig. Det är rätt härligt att få tro det. Och jag tror att det är viktigt det också - allra bäst kanske om det går att uppnå utan alkohol, men ändå...

Leave a comment

About this Entry

This page contains a single entry by Linda published on October 23, 2008 3:01 PM.

Vår bästa tid är nu! was the previous entry in this blog.

Ett gott skratt förlänger livet is the next entry in this blog.

Find recent content on the main index or look in the archives to find all content.

Powered by Movable Type 4.01