Därför älskar jag...

... bonde söker fru.

Följande dialog i speeddatingen:

Hon: Jag gillar utländsk film, japansk... fransk och spansk film.

Han: Jag gillar Stefan och Krister.

Man väntar med spänning på om det sa klick eller inte. Och så är det en hel vecka som man kan gå och undra och fundera. På många sätt är det kanske inte direkt roligt så att man gapskrattar, men det är ändå intressant, det här när det blir fel. Jag känner också igen mig i mycket från min dejlting-period, då jag fick möjlighet att träffa och prata med många människor som jag kanske inte skulle fått kontakt med annars och då också fick syna mina egna kort. Vad är det som jag trott att jag vill ha? Vad är det som säger att det skulle passa mig? Vad behöver jag egentligen? Vilket liv är jag egentligen ute efter att leva?

Detta med partnerval är ju en så viktig del av ens livsval. Alla dessa val som nästan kan göra en sjuk för att de får så stora konsekvenser. OM jag skulle träffa en fårägare i Australien eller en fastighetschef i Landskrona, det är liksom inte riktigt "hugget som stucket". Och en hel del val har man ju aldrig. Jag har t.ex. aldrig dejtat en australienare, men jag har heller inte aktivt sökt det valet och därför kan livet aldrig erbjuda mig det.

Så klart att man inte på studs kan veta allt om en annan människa och hur samspelet skall funka i längden. Men ändå är det förvånansvärt hur snabbt man ändå bildar sig en uppfattning och får en positiv känsla.

Det är det som också är roligt med programmet - det handlar om att gifta sig - alltså typ superseriös relation - och ändå är det saker som byststorlek som emellanåt verkar bli avgörande för vem man tror att man vill dela vardagens alla begivenheter med.

Det är samma sak med programmet "Ensam mamma söker". Där en av deltagarna envist hävdat att alla killarna minsann fortfarande har en chans, samtidigt som hon säger att det pirrar lite extra kring en av deltagarna. Jag tycker nästan att man kan gissa redan nu hur det kommer att sluta. Har man 10 alternativ framför sig så tror jag ändå någonstans att man instinktivt och blixtsnabbt gör ett val. Hur man sedan verkligen GÖR det valet i slutändan beror nog på hur medveten man är om vad man innerst inne vill ha och behöver. Det känns ändå som att deltagarna liksom omedvetet ger en del en massa chanser, medan andra faller direkt - som om man ändå leder sig själv till de valen man kanske brukar göra eller de som attraktionen och behoven leder en till. Till exempel: hur viktigt är det för mig att min partner är SNYGG? Hur viktigt är det att han passar in i och bekräftar den bild som jag har av mig själv och mitt liv? Hur viktigt är det att träffa en som polarna skulle "kunna döda för"? Eller kan man skita i allt det där och säga något helt annat?

För mig har kärlek alltid varit viktigt och detta med killar har ju varit av yttersta intresse sedan typ 13-års ålder. Det är alltså merparten av mitt liv som vigts åt sådana här funderingar utan att jag haft något bra forum för att betrakta processen lite utifrån och därigenom lättare kunna reflektera över mig själv. Så som jag nu kan göra tack vare dessa TV-program. 

Detfinns nog också en rent egotrippad anledning till att jag älskar de här TV-programmen. De gör mig så fantastiskt nöjd med att "ha mitt på det torra". Det får mig att känna sådan tacksamhet och lycka över att befinna mig just där jag är i mitt liv. För lika mycket som programmen tydliggör att det finns tusen sinom tusen därute som söker efter kärlek - lika mycket visar de hur svårt det faktiskt kan vara att på riktigt möta en annan människa. Och när man gör det och verkligen kan känna sig förtrolig och nära så är det magiskt!