October 2008 Archives

Mat och beroende

| | Comments (0)

"Försöken att inte känna, kan ta sig många former.(...) Innehållet i valet av lindring är något som dämpar och rent faktiskt medicinerar den fysiska störning som känslomässig sorg och smärta utlöser. Till exempel vet vi att depression ofta medför låga halter av serotonin. Detta kan vara orsaken till att vissa människor får ett behov av sötsaker och kolhydrater, när de har svårt att hantera sina känslor, eftersom det kan hjälpa till att utlösa serotonin i hjärnan. Socker stimulerar också utlösandet av betaendorfin, som också kan mildra smärta - både fysiskt och psykiskt. Experiment med möss har visat att möss som har separerats från sina mödrar skriker mindre om de får sockervatten. De svarar också i mindre utsträckning på smärtor när de får sina tassar satta på en het platta, om de har fått sockervatten(Blass m.fl. 1986)

Den person som väljer att självmedicinera sig, försöker därigenom återställa någon typ av inre balans. Men användandet av botemedel som mat och droger för att lindra smärta, kan leda till beroende. När man äter för mycket sötsaker regelmässigt, stänger de receptorer som tar emot betaendorfinet till, och då måste man äta mycket mera sötsaker för att uppnå samma effekt."

s. 119f i

Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

av Sue Gerhardt

Apropå dåligt självförtroende

| | Comments (0)

"Om man aldrig får lära sig att ta eget ansvar får man aldrig möjligheten att växa och utvecklas och får heller aldrig något självförtroende eller någon självkänsla. Hemma hos mamma och pappa är man älskad för den man är, men risken är stor att bubblan spricker så fort man går utanför dörren. Det gör ont att komma ut i livet och känna att man inte duger som man är, och att man inte klarar av någonting på egen hand"

 

s. 137 i Schönbecks bok igen... 

citat om syskon

| | Comments (0)

"Mamma säger att jag är svartsjuk på Simon, men det är inte sant. Det är bara helt vanligt hat." Ingrid 8 år

 

"Om jag är dum får jag gå in på mitt rum och tänka på mina synder. Min synd är att jag slår min tradiga lillebror. Han förtjänar det." Ronnie, 8 år

"Ett syskon är någon som man både älskar och hatar. En väldigt kär skitunge, helt enkelt." Filip, 7 år

 

Hämtade från:

"Äldst, yngst eller mittemellan: Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" av Elisabeth Schönbeck

Måste man döda bara för det...

| | Comments (0)

Jag har en son som gillar att hålla i saker och vifta. Och som den gode förälder man är så börjar jag ju genast fundera på hur jag skall kunna bejaka denna lust så att den utvecklas till en nisch som han kan ha nytta av i framtiden. Min uppgift som förälder är ju att hjälpa honom att klara sig själv i livet och viftning i vilket gathörn som helst funkar inte, han behöver stark vägledning för att hamna rätt med denna personlighet.

Jag såg framför mig flaggviftare på hangar-fartyg. Pratade om detta med det välsignade barnets far, men han påtalade att det var ont om hangarer i svenska vatten och att han troligen behöver ta en yrkesmilitär värvning vid främmande flotta.

Det var ju inte yrkesmiltär som jag haft i tankarna när jag såg hur besinningslöst glad han blir av intensiv-viftning. Snarare känns det som en egenskap som bör hållas borta från vapen av alla de slag...

Kanske är det bara en fas...?

En revolution...

| | Comments (0)

... nåja, revolution är ju ett ganska stort ord - men låt säga aha-upplevelse...

Den fick jag när jag skummade "vilja välja verklighet: en bok om personlig effektivitet" av Lars Wiberg. Han skriver där att det inte bara gäller att veta vad man vill, utan också och lika hög grad att bestämma sig för vad man INTE skall göra - det är hemligheten bakom att nå sina mål.

Kunde ingen ha sagt det liiite tidigare?

För mig har det alltid tett sig som en positiv sak detta med simultankapacitet. Det där skojet om att kunna tugga tuggummi och gå samtidigt och därför vara någon slags högre graderad homo sapiens... Jag skulle nästan tro att simultankapacitet är ett av vår tids fördärv. Att vilja göra allt samtidigt och tro att det GÅR att göra allt samtidigt - helst NU och egentligen borde man för all del redan ha gjort det... Det känns som roten till den där blinda fläcken som vägrar ta in att det är en vägg föröver - dags att väjja!

Jag är en person som aldrig når mina mål.

Jag har däremot inte kopplat det till att jag vill för mycket. Som i sig låter positivt. Utan bara till att jag är kass på att prioritera, vilket inte låter lika positivt men kanske i själ och hjärta är samma sak. Jag tycker att mycket är värdefullt och viktigt och då blir det liksom som det blir.

En annan aha-upplevelse osm jag förmodligen behöver få ett antal gånger till innan den går in är att det inte är BEKVÄMT som är det mest eftersträvansvärda här i världen. Det finns andra saker... som skulle gynna mig mer.

Om en Skilsmässa

| | Comments (0)

Har precis läst Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt"

Skall man säga att den är rolig? Skall man säga att den är bra?

Jag vet faktiskt inte på vilket sätt jag skulle ge den ett objektivt (!går det?) omdöme, men det är mycket jag känner igen mig i från mitt eget första år som skild. Främst att man är rätt koko och att känslorna pendlar från att man är patetiskt ledsen och fortfarande älskar till galen av ilsket hänsynslöst hämndbegär och dessemellan en total avcheckning av hur andra har gjort, tänker och tycker och hur man borde leva nu när man skall leva på ett sätt som man inte tänkt att man skulle behöva göra någonsin mer. Hur var detta med raggning? Hur står man sig på marknaden? Är man hot singel (hoppfull) eller har bäst-före passerat (hopplös).

 

I alla fall hittade jag ett par schyssta citat som jag inte kan låta bli att spara på:

"Vår kultur saknar praxis för hur man gör om man blir bedragen, sviken och lämnad. Den som försöker hitta ett vettigt sätt att bete sig finner sig famlandes i ett vakuum mellan italiensk blodshämnd och total förträngning á la svensk velourman" s.116

Kanske var det just det som också i efterhand var den stora vinsten. Allt vad normalitet är har visat sig från sin mest avskalade nakna sida. Vi är kanske alla en hårsmån från total galenskap. Eller kanske bara jag. I alla fall så hade jag alla tankar och känslor som jag tidigare tillskrivit psyksjuka. Jag hade en ljuv bild för mitt inre om hur jag slog sönder hela exkexets nya kärleks hem, en annan handlade om att jag skulle köpa manskläder och hänga i garderoben så att jag kunde upprättahålla min egen bild av att jag levde i en tvåsamhet. Kanske var det egentligen aldrig aktuellt att jag VERKLIGEN skulle göra det. Min kris-psykolog sa att det var OK att hänge sig åt fantasierna att de inte skadade någon, att acceptera fantasierna var också ett sätt att inte värja för eller förtränga vem jag var och vad jag gick igenom.

Någonstans i boken liknar  huvudpersonen skilsmässo-lidandet med korsfästelsen och undrar vad det var som gjorde Jesu korsfästelse så mycket värre än de korsfästelser som alla andra tusentals människor på den tiden genomled? Han frågar sig om det är på samma sätt med hans skillsmässa att den också sticker ut och är ett större lidande än alla andra skilsmässors...

Jag minns det där så väl. Just detta att man ju visste vad en skilsmässa var, att det är så vanligt att det nästan är ett eget sakrament som man skall passare som en milstolpe som människa i dagens värld. Och ändå, Hur överlever alla dessa stackars satar? Det finns inget annat sätt att beskriva en skilsmässa än att det är ett helvete, eller i alla fall en liten skärseld... Men som med alla skärseldar så kan det hända att himlen väntar runt hörnet när man tagit sig igenom dem...

När huvudpersonen efter ungefär ett år ser tillbaka på allt som hänt och allt han känt så säger han sig inse att det egentligen hela tiden handlat om att försöka återerövra sin värdighet.

Det tyckte jag om.

Ordet värdighet hör man inte så ofta, det är vackert.

Jag kan erkänna att jag själv hade som drivkraft att inte tappa tron på kärleken - trots allt. Och det har jag faktiskt lyckats med. Men värdighet - det tror jag inte att jag har.

Lite Lätt Lamslagen

| | Comments (0)

Fick idag veta att en nyfunnen vän som det klickat med direkt, men som jag först nu har haft en riktig möjlighet att börja umgås med har fått veta att hon har en tumör i huvudet.

Hennes pojk fyller ett år strax efter våra pojkar. Tankarna och chocken är förstås kraftfull i hennes och hennes familjs liv - men jösses vilka ringar på vattnet varje människa ändå gör i sin omgivning.

Jag kan inte för mitt liv säga att det finns en mening med all skit som händer i världen och allt elände, sorg och lidande som kan drabba en människa. Men samtidigt känner jag att även om det inte finns en mening som sådan, lika lite som det finns en mening med att jag låter en fluga flyga, men dödar en annan... så...

Det där som sägs på gudstjänster när de talar om församlingsmedlemmar som dött "som en påminnelse om vår dödlighet..". Det är ju verkligen så det fungerar. Elände är som en påminnelse om att vi inte har så himla mycket att säga till om i det stora hela. Det är också en påminnelse om att skärpa till oss. Man kan inte bete sig hur som helst mot människor som går igenom svåra saker, man måste bli sitt allra bästa jag.

Och på det sättet kanske det skulle behövas ännu mer elände här i världen för det är fortfarande alltför vanligt att inte tycka att det egna beteendet spelar så stor roll. Och det är alltför lätt att bli bekväm och se som sin största uppgift att få en schysst frisyr - helst före man går hemifrån.

Livet är mycket mycket större än så.

Och vi alla betyder oändligt mycket mer för varandra än vad vi till vardags föreställer oss.

I min kampanj för att bli den jag vill vara och inte bry mig så mycket om vad jag borde och vad andra uppfattar om saker så skall jag nu börja be.

Måtte denna fantastiska människa få leva frisk och lycklig i många många år till och måtte mina barns lekkamrat få växa upp med sin underbara mamma fysiskt närvarande och bekräftande i det han gör. Hjälp mig att förstå hur jag kan underlätta och finnas för dem i denna svåra tid. Amen.

Ett gott skratt förlänger livet

| | Comments (0)

I boken "Lev enklare" av Gisela Linde säger författaren något om att vi ofta skall vara så kritiska och negativa, som om vi på något sätt var duktigare om vi kunde genomskåda saker - men varför? Det är ju faktiskt roligare att ha lite mer öppna sinnen och ta emot världen som den är.

Jag lider en del av det där, är himla rädd för att inte vara duktig och inte vara smart. Det är det värsta skällsordet, kanske skulle det ta, just för att det stämmer?

 

Samtidigt är det så mycket som blir roligt. Jag tror att min humor ibland handlar om att associationerna går i korkade banor som jag tycker är fantastiskt roligt.

 

Som nu när vi haft hantverkare högt och lågt iom vår tillbyggnad. Både i den nya toaletten och i det nya badrummet har de lämnat en nyckel på fönsterbrädan. Vart går den? Kanske till vattenlåset!!!???  :D

 

Eller som idag när jag var ute och gick och det stod några neonkillar och bilade upp asfalt längs mitt gångstråk. Vad är det ni skall göra? undrade jag - som vant mig vid att man som småortsbo får vara precis hur nyfiken som helst. Vi skall lägga ny asfalt bara, svarade killen (snygg var han också, btw). Det har bara varit kall-asfalt här tidigare och nu skall det bli riktig varm-asfalt.

-Jaha, sa jag, ja det blir ju gott nu till vintern! :D 

 

Han tyckte att jag skulle göra mig i asfaltsbranschen - det skrattade vi gott åt.

Så jag har faktiskt skrattat idag! (=bra magträning också=slipper att göra sit-upsen som jag ändå inte skulle gjort)

 

Det är viktigt att ha kul

| | Comments (0)

Sitter på min kammare och undrar varför jag blivit så nedstämd...

Hormonomställningen borde ju vara klar nu när barnen snart fyller ett år, så detta är väl något annat...

 

Jag har aldrig varit så där jättebra på förändring, och inte på stress heller.

Och nu ställs allt på sin spets med bådadera.

Kanske är jag inte direkt sämre än någon annan på det, men jag tycker inte att det är särskilt kul att inte ha kontroll. Jag tror att jag behöver mer kontroll än vad jag vill erkänna. Det låter alltid så fult det där med kontrollbehov i mina öron och så härligt frejdigt detta att bara kunna ta allt som det kommer hela tiden. Kanske skulle jag må bättre om jag bejakade mitt kontrollbehov istället för att ifrågasätta det och vägra ha rutiner och sådär...

 

Jag tror också att jag skulle må bra av att ha lite kul. Det är så mycket som jag skjutit på så länge. Och det är det som är så tydligt nu att jag faktiskt behöver för att må bra. Träffa mina vänner, åka runt lite, till Skottland, Göteborg, Stockholm, Lysekil, Malmö, Helsingfors kanske... Det jobbiga just nu är att jag är del i en organisation. Det var som nån uttryckte det: När man får barn övergår man från att vara älskande till att bli arbetskamrater. Jag är väl inte så orolig för detta för jag har hört att det finns arbetskamrater som blir älskande också så det funkar liksom i alla riktningar - men ändå, just nu är vi ett arbetskollektiv. Och det innebär att där jag inte är (hemma) måste han vara och vice versa. Det gör liksom att våra behov och intressen automatiskt ställs mot varandra. Är det viktigare för dig att ha en tippar-kväll med din kompis än vad det är för mig att få en kväll att gå på bio med min kompis? Och är det inte väldigt viktigt att vi har tid för varandra, joho det är det och så kommer ingen ut på något och vi har heller inte mycket ny positiv energi att tillföra varandra eftersom vi inte kan berätta eller andas om något nytt utan kör på med samma begränsade luftmassa.

 

Det svåra är kanske också att jag i flera år inte har unnat mig att göra roliga saker eftersom det är så mycket som jag borde. Och även om barnen kräver en stor närvaro i nuet just nu, (Det hjälper liksom inte att jag blir avlöst om en halvtimme - det är NU som alla är griniga och behöver sitta i mitt knä bara för att så snabbt som möjligt ta sig därifrån när jag väl fått upp dem båda...) så har jag ändå det där med borde-andet kvar.

 

Jag är också bra på att försätta mig i ohållbara situationer. Vill jag misslyckas?

Kanske vill jag gå in i väggen så att jag kan få bekräftelse att det där med att vara ok utan att prestera en massa även gäller mig. Men det är ju löjligt att dra det hela till en sådan spets. Men vad kan det bero på att man hösten när tvillingbarnen skall fylla ett också passar på att jobba 15 timmar i veckan och påbörja en kurs för tappade sugar för att bli klar med sin utbildning? Dödslängtan???? För innerst inne vill jag bara en enda sak, jag vill bli klar med min utbildning. Jag har burit den på mina axlar i 5 år och den är tyngre än alla tvillingar i hela världen. Det är den som sitter som en propp varje gång jag försöker ta ett steg ut i någn rolighet. Och den har medverkat till att göra mig till en riktigt riktigt tråkig människa. Att alltid säga att visst hade det varit kul, men... jag borde ju sitta och skriva på min uppsats så jag kan inte. Eller ju, OK och så vaknar man i ågren över att man kanske kunde ha fått gjort en himla massa... Faktum är att det var bättre att gå igenom en sjuhelvetes skillsmässa än att ha en eftersläntande D-uppsats. Skillsmässan var dramatisk och totalkrisig och eländig, men sedan var den över och jag kunde tillåta mig att gå vidare. Här står jag ständigt i kvicksand och känner mig allt annat än kvick.

 

Jag är faktiskt i akut behov av att ha kul. Av att vara med människor som jag trivs med mig själv när jag är med. Det kan vara bra att veta. Nästa gång jag försöker prioritera och planera något, alltsomoftast händer saker bara och tiden bara går... till spillo...

 

När jag scannar den här texten inser jag också att jag tror att jag förknippar det där med att ha kul med att ha en rejäl fylla där kontrollbehoven, "borde"-biten och duktigheten dansar cancan och jag själv kan få tro att jag är trevlig och rolig. Det är rätt härligt att få tro det. Och jag tror att det är viktigt det också - allra bäst kanske om det går att uppnå utan alkohol, men ändå...

Vår bästa tid är nu!

| | Comments (0)
Alltså just det här ögonblicket när barnen sover.

Därför älskar jag...

| | Comments (0)

... bonde söker fru.

 

Följande dialog i speeddatingen:

Hon: Jag gillar utländsk film, japansk... fransk och spansk film.

Han: Jag gillar Stefan och Krister.

 

Man väntar med spänning på om det sa klick eller inte. Och så är det en hel vecka som man kan gå och undra och fundera. På många sätt är det kanske inte direkt roligt så att man gapskrattar, men det är ändå intressant, det här när det blir fel. Jag känner också igen mig i mycket från min dejlting-period, då jag fick möjlighet att träffa och prata med många människor som jag kanske inte skulle fått kontakt med annars och då också fick syna mina egna kort. Vad är det som jag trott att jag vill ha? Vad är det som säger att det skulle passa mig? Vad behöver jag egentligen? Vilket liv är jag egentligen ute efter att leva?

Detta med partnerval är ju en så viktig del av ens livsval. Alla dessa val som nästan kan göra en sjuk för att de får så stora konsekvenser. OM jag skulle träffa en fårägare i Australien eller en fastighetschef i Landskrona, det är liksom inte riktigt "hugget som stucket". Och en hel del val har man ju aldrig. Jag har t.ex. aldrig dejtat en australienare, men jag har heller inte aktivt sökt det valet och därför kan livet aldrig erbjuda mig det.

Så klart att man inte på studs kan veta allt om en annan människa och hur samspelet skall funka i längden. Men ändå är det förvånansvärt hur snabbt man ändå bildar sig en uppfattning och får en positiv känsla.

Det är det som också är roligt med programmet - det handlar om att gifta sig - alltså typ superseriös relation - och ändå är det saker som byststorlek som emellanåt verkar bli avgörande för vem man tror att man vill dela vardagens alla begivenheter med.

Det är samma sak med programmet "Ensam mamma söker". Där en av deltagarna envist hävdat att alla killarna minsann fortfarande har en chans, samtidigt som hon säger att det pirrar lite extra kring en av deltagarna. Jag tycker nästan att man kan gissa redan nu hur det kommer att sluta. Har man 10 alternativ framför sig så tror jag ändå någonstans att man instinktivt och blixtsnabbt gör ett val. Hur man sedan verkligen GÖR det valet i slutändan beror nog på hur medveten man är om vad man innerst inne vill ha och behöver. Det känns ändå som att deltagarna liksom omedvetet ger en del en massa chanser, medan andra faller direkt - som om man ändå leder sig själv till de valen man kanske brukar göra eller de som attraktionen och behoven leder en till. Till exempel: hur viktigt är det för mig att min partner är SNYGG? Hur viktigt är det att han passar in i och bekräftar den bild som jag har av mig själv och mitt liv? Hur viktigt är det att träffa en som polarna skulle "kunna döda för"? Eller kan man skita i allt det där och säga något helt annat?

För mig har kärlek alltid varit viktigt och detta med killar har ju varit av yttersta intresse sedan typ 13-års ålder. Det är alltså merparten av mitt liv som vigts åt sådana här funderingar utan att jag haft något bra forum för att betrakta processen lite utifrån och därigenom lättare kunna reflektera över mig själv. Så som jag nu kan göra tack vare dessa TV-program. 

Detfinns nog också en rent egotrippad anledning till att jag älskar de här TV-programmen. De gör mig så fantastiskt nöjd med att "ha mitt på det torra". Det får mig att känna sådan tacksamhet och lycka över att befinna mig just där jag är i mitt liv. För lika mycket som programmen tydliggör att det finns tusen sinom tusen därute som söker efter kärlek - lika mycket visar de hur svårt det faktiskt kan vara att på riktigt möta en annan människa. Och när man gör det och verkligen kan känna sig förtrolig och nära så är det magiskt!