Makt över vadå?

Njut nu! Tiden går så fort! sa personalen när vi lämnade BB för snart 10 månader sedan.

- Passa på och lukta på dem, sa en annan barnmorska, 45-orna i hallen kommer inte alls att lukta lika gott!

... och så åkte vi hem...

och det hände absolut ingenting.

eller ja,

visst hände det en massa saker, nån skrek - och nån fick mat - och nån fick ny blöja och nån ville vara i famnen och nån och nån och nån ( för aldrig var det JAG, och aldrig kan jag i efter hand minnas vem av dem det var). Men i alla fall, de första två-tre månaderna måste jag säga att jag undrade vad det där romantiska småbarnskimret som ju i flera år suttit som en smärtsam fysisk längtan i hela kroppen egentligen handlade om? Var det förljugen lögn? Var det rasens överlevnadsdrift? I alla fall hade det inget med verkligheten att göra. Och jag insåg också att det mycket handlade om en sanning som undanhållits av alla föräldrar före mig som inte kan erkänna att de saknar det liv de hade innan. VAD kan få detta att kännas "värt det"? Det är som med all marknadsföring antar jag, först skall vi fås till att handla och sedan skall vi matas med argument för att vi varit kloka som valt att köpa det vi köpt, så att vi förblir glada och trogna och gärna berättar för andra att de skall investera i samma sak.

Aldrig har jag hört nån som sagt att de första månaderna med småbarn är pisstråkiga. Det är som att vara ensam med sig själv fast man inte får lov att vara självupptagen eller göra det man vill göra. Allt är bara en spegling av en själv. Nu skriker han - han vill nog ha en kram (för det är vad jag skulle vilja ha/ge), nu vill han inte tröstas av mig (för att jag inte känner mig stark i mitt självförtroende nog för att tro att jag duger att älska och bli tröstad av).

Och hela tiden är det ett försvarslöst litet bylte (eller två) man har framför sig och det är inte bara en fas av oändligt omvårdande. Det är också en fas för att lära känna sin egen makt och hur man skall förhålla sig till både att ha sådan total makt över liv och död och samtidigt vara så maktlöst i händerna på sin egen vilja och känsla för att göra en annan nöjd och överlevd i alla mina dagar. Det artar sig så småningom till kärlek...

Sedan kommer leendet och förlöser hela den där bubblan

och man VET att man ÄLSKAR

... och sedan kommer krypandet som förändrar allt. Den dagen de började krypa var lika stor förändring som den dagen de föddes - om ni frågar mig. Då var det definitivt en ny fas där ordet makt faktiskt inte har dykt upp i mitt huvud en enda gång sedan dess. Detta trots att det nu börjar handla om att jag helt maktlöst sugs in i att bli en enda TRÅK, som säger nej, som lyfter undan saker som de små grynen kämpat sig över hela golvet för att nå (till exempel sladdar, apparater, krukväxter, kräkpölar och annat som kräver omfattande empiriska och orala djupstudier). Det visar sig att den där makten som jag själv bara minns att jag saknade hela sin uppväxt, snarast handlat om en vilja att barnen skall slippa göra alltför dyrköpta misstag i kombination med att föräldrarna vill ha lite kraft kvar att le och fixa basbehoven.

Nån stans känns det som att begreppet makt är totalt värdelöst. Enda sättet att ha makt över någon är att älska den personen. Då tvingas den som älskar ändå avhända sig makten för att ge det frö man ser en chans att växa och blomma. Annars är det ju inte den andra personen man älskar - utan sin egen spegelbild.