Ingen ö - men kanske en manet?

Tusen gånger har man hört begreppet att ingen människa är en ö.

Och kanske har jag till och med skrivit om det tidigare...

Men jag måste bara få skriva om det igen för det är så starkt. Och det är så sjukt att så många kan känna sig så avskurna och ensamma när vi egentligen hör så starkt ihop. Naturligtvis kan man inte undgå att fundera över de rubriker jag hört från Finland, en ensam ung man som i 6 år skall ha planerat för att döda och dö. Hur kan det gå så snett? I nån rubrik sa någon förståsigpåare att man använder ordet ondska för sådant man inte kan förstå.

Jag tycker att jag gått igenom tillräckligt många hormonella och existentiella kriser de senaste åren för att känna att jag kan förstå i alla fall något av mänsklig svaghet. Att det ofta inte är så extremt konstigt utan finns en gråskala där man kanske själv kan känna igen i alla fall ett embryo, en början till en tanke eller fantasi även om alla gudbevars inte skulle förverkliga en skolskjutning, eller vad det nu kan vara för svårförstådda styggelser man reflekterar över - i alla fall inte om man har någon form av stabil grund i tillvaron.

Alienerad är ju ett sådant där begrepp som handlar om att man blir främmande för sin egen verklighet. Och finns det ett begrepp så kan man lita på att det inte är en ensam liten kotte som sitter och känner på ett extremt sätt, utan något mer spritt och allmänt än man vill låtsas om.

Och denna starka starka kontrast. Det blev så tydligt när barnen kom... det finns människor som inte träffat dem som ändå berörts av dem, historien om deras existens sprider sig som ringar på vattnet. Och det har många gånger varit en rörande stark känsla av gemenskap med den övriga mänskligheten som kommit över mig de senaste 10 månaderna, just i detta att det blivit så tydligt och förstärkt att vi alla känner nån som känner nån som känner nån...

Jag minns hur upprörd jag var över att behöva gå igenom en skilsmässa för ett par år sedan. Det var liksom inte bara för att det var en känslosam ofrivillig upplevselse som sådan och att mina framtidsbilder fick ritas om. Det var också en chockartad förskräckelse över att jag var en sådan som råkade ut för sådant som bara händer andra och att jag var en sådan som gav bränsle åt åsikter som jag ville bestrida. Jag ville inte stödja motsatta argumentet och så blev jag en levande symbol för det de tyckte. Blä, det var svårt att förlika mig med. Och det är idag när alla andra känslor runt det neutraliserats fortfarande svårt.

Jag minns ilskan jag kände när jag skulle ta ställning till min tro i samband med konfirmationen. Att barn skulle hedra sina föräldrar. Att det var ett hemskt bud eftersom det inte var ömsesidigt. Jag är ju inte så ung och arg längre, men ömsesidigheten är viktig fortfarande. Det mina barn gör kommer spilla över på mig och det jag gör kommer att spilla över på dem. "Vi har bara varandra" och vi är bara någon i förhållande till andra. Det är felanvänd energi att skämmas för varann så jag hoppas att allas våra handlingar på det stora hela kommer att hamna på plus.

Heder, ära och berömmelse i all ära, men handlar det inte alltihopans om att vi vill känna samhörighet med och att vi har betydelse för vår omgivning.

Och om man är en ö, så är man visserligen tydligt skönjbar över vida vatten. Men man är ensam och det enda som det omgivande vattnet kan göra är att bryta sig mot en och äta av ens gränser. Man kan bli förintad men inte på samma sätt påverka tillbaka. Hela liknelsen inger bara känslan av en hotfull omvärld och/eller en omvärld som kretsar runt en själv. Lika mycket som jag kan ge ringar på vattnet, lika mycket är jag det vatten som andra gör ringar i. Vi kretsar inte så mycket runt varandra egentligen - utan ligger mest här och skvalpar.

Som maneter ungefär...