ätandet och jaget

I våras lyckades jag skaka av mig graviditeskilona genom att bara äta soppor i sju veckor.

Visst är det rätt hysteriskt! Ett märkligt sätt att gå ner i vikt, men några nya matvanor vägrade infinna sig. Istället kan man väl säga att de där veckorna - som nu behöver kompletteras med en ny flytande period - öppnade fördämningar.

Man äter ju inte bara för sitt fysiska näringsintag, man äter för själen, för psyket, för sällskapet, trösten, festkänslan, samhörigheten och ja... Jag tyckte att det verkade handla om egentligen hela känslan av att leva...

Det visade sig nämligen att utan att äta, så kände jag mig socialt inkompetent - hur beter man sig när man skall träffa folk utan att äta? Det är lättare att ställa in alla begivenheter. Och därmed kände jag mig förstås helt avskuren från omvärlden. Men också helt vilse i tillvaron för det visade sig vara så många känslor som jag snabbt brukar översätta till hunger-och-sug att jag faktiskt inte alls förstår mitt eget egentliga språk.

Den där vanliga gå-ner-kicken ville inte alls infinna sig. Vilket är märkligt. Aldrig förr har jag gått ner 20kg utan att känna mig piffig och fantastisk. Det är ju den där kicken som är själva drogen som får en att ständigt fundera på om man inte skulle köra ett vikt-race.

Inga kickar - bara en jädrigt jädrigt låg och suddig profil.

Jag är inte alls vare sig den jag trodde att jag var eller den jag vill vara. Och ändå rullar tillvaron på i ett tempo som visar att det liksom går att leva ändå.

Det värsta är nog att jag insett att jag varken är trevlig eller lycklig som person. Och det är ju inte så uppmuntrande. Men kanske är det bra. Att se problemet brukar ju vara ett stort steg mot att lösa det...