September 2008 Archives

ätandet och jaget

| | Comments (1)

I våras lyckades jag skaka av mig graviditeskilona genom att bara äta soppor i sju veckor.

Visst är det rätt hysteriskt! Ett märkligt sätt att gå ner i vikt, men några nya matvanor vägrade infinna sig. Istället kan man väl säga att de där veckorna - som nu behöver kompletteras med en ny flytande period - öppnade fördämningar.

Man äter ju inte bara för sitt fysiska näringsintag, man äter för själen, för psyket, för sällskapet, trösten, festkänslan, samhörigheten och ja... Jag tyckte att det verkade handla om egentligen hela känslan av att leva...

Det visade sig nämligen att utan att äta, så kände jag mig socialt inkompetent - hur beter man sig när man skall träffa folk utan att äta? Det är lättare att ställa in alla begivenheter. Och därmed kände jag mig förstås helt avskuren från omvärlden. Men också helt vilse i tillvaron för det visade sig vara så många känslor som jag snabbt brukar översätta till hunger-och-sug att jag faktiskt inte alls förstår mitt eget egentliga språk.

Den där vanliga gå-ner-kicken ville inte alls infinna sig. Vilket är märkligt. Aldrig förr har jag gått ner 20kg utan att känna mig piffig och fantastisk. Det är ju den där kicken som är själva drogen som får en att ständigt fundera på om man inte skulle köra ett vikt-race.

Inga kickar - bara en jädrigt jädrigt låg och suddig profil.

Jag är inte alls vare sig den jag trodde att jag var eller den jag vill vara. Och ändå rullar tillvaron på i ett tempo som visar att det liksom går att leva ändå.

Det värsta är nog att jag insett att jag varken är trevlig eller lycklig som person. Och det är ju inte så uppmuntrande. Men kanske är det bra. Att se problemet brukar ju vara ett stort steg mot att lösa det...

Ingen ö - men kanske en manet?

| | Comments (0)

Tusen gånger har man hört begreppet att ingen människa är en ö.

Och kanske har jag till och med skrivit om det tidigare...

Men jag måste bara få skriva om det igen för det är så starkt. Och det är så sjukt att så många kan känna sig så avskurna och ensamma när vi egentligen hör så starkt ihop. Naturligtvis kan man inte undgå att fundera över de rubriker jag hört från Finland, en ensam ung man som i 6 år skall ha planerat för att döda och dö. Hur kan det gå så snett? I nån rubrik sa någon förståsigpåare att man använder ordet ondska för sådant man inte kan förstå.

Jag tycker att jag gått igenom tillräckligt många hormonella och existentiella kriser de senaste åren för att känna att jag kan förstå i alla fall något av mänsklig svaghet. Att det ofta inte är så extremt konstigt utan finns en gråskala där man kanske själv kan känna igen i alla fall ett embryo, en början till en tanke eller fantasi även om alla gudbevars inte skulle förverkliga en skolskjutning, eller vad det nu kan vara för svårförstådda styggelser man reflekterar över - i alla fall inte om man har någon form av stabil grund i tillvaron.

Alienerad är ju ett sådant där begrepp som handlar om att man blir främmande för sin egen verklighet. Och finns det ett begrepp så kan man lita på att det inte är en ensam liten kotte som sitter och känner på ett extremt sätt, utan något mer spritt och allmänt än man vill låtsas om.

Och denna starka starka kontrast. Det blev så tydligt när barnen kom... det finns människor som inte träffat dem som ändå berörts av dem, historien om deras existens sprider sig som ringar på vattnet. Och det har många gånger varit en rörande stark känsla av gemenskap med den övriga mänskligheten som kommit över mig de senaste 10 månaderna, just i detta att det blivit så tydligt och förstärkt att vi alla känner nån som känner nån som känner nån...

Jag minns hur upprörd jag var över att behöva gå igenom en skilsmässa för ett par år sedan. Det var liksom inte bara för att det var en känslosam ofrivillig upplevselse som sådan och att mina framtidsbilder fick ritas om. Det var också en chockartad förskräckelse över att jag var en sådan som råkade ut för sådant som bara händer andra och att jag var en sådan som gav bränsle åt åsikter som jag ville bestrida. Jag ville inte stödja motsatta argumentet och så blev jag en levande symbol för det de tyckte. Blä, det var svårt att förlika mig med. Och det är idag när alla andra känslor runt det neutraliserats fortfarande svårt.

Jag minns ilskan jag kände när jag skulle ta ställning till min tro i samband med konfirmationen. Att barn skulle hedra sina föräldrar. Att det var ett hemskt bud eftersom det inte var ömsesidigt. Jag är ju inte så ung och arg längre, men ömsesidigheten är viktig fortfarande. Det mina barn gör kommer spilla över på mig och det jag gör kommer att spilla över på dem. "Vi har bara varandra" och vi är bara någon i förhållande till andra. Det är felanvänd energi att skämmas för varann så jag hoppas att allas våra handlingar på det stora hela kommer att hamna på plus.

Heder, ära och berömmelse i all ära, men handlar det inte alltihopans om att vi vill känna samhörighet med och att vi har betydelse för vår omgivning.

Och om man är en ö, så är man visserligen tydligt skönjbar över vida vatten. Men man är ensam och det enda som det omgivande vattnet kan göra är att bryta sig mot en och äta av ens gränser. Man kan bli förintad men inte på samma sätt påverka tillbaka. Hela liknelsen inger bara känslan av en hotfull omvärld och/eller en omvärld som kretsar runt en själv. Lika mycket som jag kan ge ringar på vattnet, lika mycket är jag det vatten som andra gör ringar i. Vi kretsar inte så mycket runt varandra egentligen - utan ligger mest här och skvalpar.

Som maneter ungefär...

Makt över vadå?

| | Comments (0)

Njut nu! Tiden går så fort! sa personalen när vi lämnade BB för snart 10 månader sedan.

- Passa på och lukta på dem, sa en annan barnmorska, 45-orna i hallen kommer inte alls att lukta lika gott!

 

... och så åkte vi hem...

och det hände absolut ingenting.

eller ja,

visst hände det en massa saker, nån skrek - och nån fick mat - och nån fick ny blöja och nån ville vara i famnen och nån och nån och nån ( för aldrig var det JAG, och aldrig kan jag i efter hand minnas vem av dem det var). Men i alla fall, de första två-tre månaderna måste jag säga att jag undrade vad det där romantiska småbarnskimret som ju i flera år suttit som en smärtsam fysisk längtan i hela kroppen egentligen handlade om? Var det förljugen lögn? Var det rasens överlevnadsdrift? I alla fall hade det inget med verkligheten att göra. Och jag insåg också att det mycket handlade om en sanning som undanhållits av alla föräldrar före mig som inte kan erkänna att de saknar det liv de hade innan. VAD kan få detta att kännas "värt det"? Det är som med all marknadsföring antar jag, först skall vi fås till att handla och sedan skall vi matas med argument för att vi varit kloka som valt att köpa det vi köpt, så att vi förblir glada och trogna och gärna berättar för andra att de skall investera i samma sak.

Aldrig har jag hört nån som sagt att de första månaderna med småbarn är pisstråkiga. Det är som att vara ensam med sig själv fast man inte får lov att vara självupptagen eller göra det man vill göra. Allt är bara en spegling av en själv. Nu skriker han - han vill nog ha en kram (för det är vad jag skulle vilja ha/ge), nu vill han inte tröstas av mig (för att jag inte känner mig stark i mitt självförtroende nog för att tro att jag duger att älska och bli tröstad av).

Och hela tiden är det ett försvarslöst litet bylte (eller två) man har framför sig och det är inte bara en fas av oändligt omvårdande. Det är också en fas för att lära känna sin egen makt och hur man skall förhålla sig till både att ha sådan total makt över liv och död och samtidigt vara så maktlöst i händerna på sin egen vilja och känsla för att göra en annan nöjd och överlevd i alla mina dagar. Det artar sig så småningom till kärlek...

 

Sedan kommer leendet och förlöser hela den där bubblan

och man VET att man ÄLSKAR

 

... och sedan kommer krypandet som förändrar allt. Den dagen de började krypa var lika stor förändring som den dagen de föddes - om ni frågar mig. Då var det definitivt en ny fas där ordet makt faktiskt inte har dykt upp i mitt huvud en enda gång sedan dess. Detta trots att det nu börjar handla om att jag helt maktlöst sugs in i att bli en enda TRÅK, som säger nej, som lyfter undan saker som de små grynen kämpat sig över hela golvet för att nå (till exempel sladdar, apparater, krukväxter, kräkpölar och annat som kräver omfattande empiriska och orala djupstudier). Det visar sig att den där makten som jag själv bara minns att jag saknade hela sin uppväxt, snarast handlat om en vilja att barnen skall slippa göra alltför dyrköpta misstag i kombination med att föräldrarna vill ha lite kraft kvar att le och fixa basbehoven.

Nån stans känns det som att begreppet makt är totalt värdelöst. Enda sättet att ha makt över någon är att älska den personen. Då tvingas den som älskar ändå avhända sig makten för att ge det frö man ser en chans att växa och blomma. Annars är det ju inte den andra personen man älskar - utan sin egen spegelbild.