Kaos är granne med Gud

Den sista bilden i min dröm innan jag vaknade igår morses var att jag kikade ner i spjälsängen och såg mina små telningar, missnöjda och fulla med kräk. (Visst sägs det väl att drömmarnas bilder är hjärnans sätt att bearbeta de bilder man lever med på dagarna?  I det här fallet stämmer det). En speaker-röst sa "Du vet väl att kaos är granne med Gud" och barnens far stod bredvid mig och sa lugnt att det är kaos som är grunden för all utveckling.

Det var så oerhört positivt och skönt att vakna med den insikten.

Särskilt skönt var det att vakna eftersom jag somnat redan vid 22 och inte ploppat napp en enda gång - och det dessutom var min sovmorgons-morgon, så jag kunde ligga och dra mig medan barnen sjöng sina morgonpsalmer under babygymmet...

... kan livet vara mer "granne med Gud" än så?