Ta befälet

Sedan barnen kom har jag funderat en hel del på skuld och skam. Jag hade aldrig trott att föräldraskapet så direkt skulle medföra skuldkänslor. Kanske var det värst i den hormonomställning som var de första veckorna när jag grät varje dag för att jag inte var tillräckligt bra för mina barn alternativt att de inte älskade mig eftersom jag var inte tillräckligt bra för dem.

Det kräver faktiskt betydligt mindre energi av en att bara göra sitt bästa... Att direkt sätta ner foten i att vissa saker kan jag, en del är jag till och med bra på - och andra saker... ja det är som det är... jag är bara människa och vart jag mig i världen vänder så har jag ändå ändan bak. Att täcka upp är värdelöst och skyla över lika så. Sanningen är det enda som gör en fri att leva och ta itu med det som skall göras. Det är liksom som att det först då går att rikta all energi i samma riktning, mot samma mål, och ... nå fram.

Det har alltid klingat så negativt detta med att "inte ha nån skam i kroppen". Jag får utreda detta med skam ytterligare, men vid en ytlig blick så känns det som att det negativa med att inte ha skam är att man utsätter sina medmänniskor för sådan´t som kan provosera dem. I vissa avseenden har jag tyckt att det varit kul att provosera särskilt under åren runt de 20. Men kanske har det varit ett sätt att skyla över att jag in andra avseenden är livrädd för det och att det är en del av mitt överviktsproblem. Jag vill helt enkelt hellre äta upp, ta mer och le än att avskilja mig från den etablerade kotymen och säga under efterrätten att "Nej tack, svulla ni, jag värnar om min hälsa". Och skamen har gjort att jag svullat ännu mer för det har varit ett sätt att provosera mig själv för att se sanningen i vitögat OCH dessutom ger det ju en avslappnande och njutningsfylld kemi i kroppen, som jag behöver.

Kanske har ni hört talas om Bologna. Det lär väl vara en stad nånstans? Men för mig är det en deadline som hängt som en giljotin över mitt huvud under hela 2007. Det är inte så avkopplande att ha en giljotin över sig. Inte nånsin, men med en tvillinggraviditet i kroppen och de därtill hörande hormonerna så blev det en enda lång väntan på att se giljotinen falla över min nacke och döda min framtid. Det var faktiskt en starkt bidragande orsak till att jag inte kunde tycka att det var roligt att vara gravid och också en stark orsak till att de första veckorna med barnen bara ihågkoms som förförliga. De var helt enkelt ivägen för mina ambitioner hela året.

Och jag gjorde förstås ett för mig helt klassiskt generalfel.

Jag stod inte rak i stormen som jag levde. Istället hukade jag och led.

Jag tog inte helt reda på spelreglerna istället skämdes jag och teg.

Så lägger jag i vanlig ordning ribban just så högt att jag inte riktigt skall kunna nå den, istället för att göra livet lite lätt för mig och känna att jag är person med flyt. För jag VET att jag är en person med flyt. Jag är ett söndagsbarn och jag betraktar mig själv som osedvanligt lyckligt lottad i livet. Jag går omkring och kallar mig själv för looser hela dagarna, men jag är en vinnartyp. Bara lite för rädd för att sätta den teorin på prov. Om jag litade och trodde, istället för att tvivla och rädas...  Mitt liv hade utåt sätt inte varit annorlunda, men jag hade kunnat njuta av det!! :)

Nu har jag i alla fall äntligen tagit befälet över detta med plugget. Jag har under ett par veckor tänkt att det är kört för mig att få klart min utbildning och att jag nu behöver sätta ner foten och ta ställning till hur jag skall hantera detta att jag kanske aldrig kommer få jobba med det jag vill. (vilket inte varit en rolig tanke - särskilt inte sedan jag insett att detta med hemmafru-passa-barn-liv INTE är kul).

DET ÄR INTE KÖRT.

Giljotinen har inte fallit,

Jag behöver inte ägna våren åt att finna ett sätt att beskriva detta på som skulle göra det möjligt för att få mig själv att acceptera att jag sumpat min chans.

Jag kan lägga om kurs, ta befälet på min livsskuta.

Plugga och bli klar nångång

Så att jag kan bli trygg i min relation till mina arbetsgivare - att jag har på fötterna...

Så att jag inte behöver skämmas inför mina vänner, kollegor, min man och mina barn.

Det är fantastiskt!

Lycka är tydligen att kunna fortsätta plugga!!

(jag tror jag kräks, min story var annars något i stil med att skilsmässan knäckte mina studier och att jag efter den behövde njuta av livet och lägga det åt sidan - och sedan blev det försent. Och det HAR varit nästintill gudomligt att strunta i studierna nu i januari och se livet öppna sig - att få tid att göra allt jag tycker är roligt...)