Leendet

Om jag tidigare skulle ha definierat vad ett leende är så skulle jag beskrivit det som uppåtdragna mungipor.

Det är dock en blek och missvisande definition.

Nu är barnen tre månader och deras leenden är ALLT.

Och man ser leendena även när hela munnen döljs av en napp.

Leendet börjar som ett ljus i ögonen, som om den leende personens själva livsgnista spränger sig genom ögonen för att möta och nå fram till en medmänniska. Och först därefter kommer det där med mungiporna och det följs av en rörelse i hela kroppen. Som om varje atom funnit en böljande rörelse som sprider sig som en våg ut i armar och ben och vidare ut i luftens kraftfält.

Det där med ett leende är på något sätt grunden till medmänsklighet och kärlek. Nyckeln till vårt samspel med omvärlden. I barnens liv blir det en av de första pusselbitarna som faller på plats i lärprocessen att finnas och verka i den här världen.

Det känns som att de är så stora,

som att de nu är fullbordade mirakel - tio fingrar, tio tår och förmågan att le.

Jag är mållös, rörd, imponerad och stolt

och äntligen har den landat i mitt hjärta

- moderskärleken.