Följa sitt hjärta

Minns ni alla frågespalternas råd om att vara sig själv? Och detta till en målgrupp av tonåringar som ju faktiskt håller på att formar vem de är och skall bli och därför kanske inte i alla lägen har någon större koll på vem "sig själv" är och därför omöjligt att följa rådet.

När man kom upp i frågespalter för 20+, 30+ och andra ++ som man nu kommer i kontakt med, så handlar det mer om att lyssna till sitt hjärta, sitt samvete och till sin intution. Och oavsett religion eller trosuppfattning så handlar det där väl om saker som att inte bara agera utifrån egen vinning. Utan också  "göra mot andra vad man själv skulle vilja bli gjord mot" (eller hur det nu uttrycks) eller "handla så att det du gör kan upphöjas till allmän lag" eller på andra sätt finna ett större mål och syfte att pröva och kompromissa sin egen vinning mot/med.

I tonåren letade jag efter en övertygelse och en tro. Jag ville räkna ut vilken ideologi som jag bekände mig till så att jag alltid skulle känna mig trygg när det var riksdagsval. Jag ville finna en trosbekännelse som jag kunde skriva under på en gång för alla så att jag slapp tvivla och kunde köra på de vägar som en sådan skulle kunna bana upp för mig.

På något sätt och i någon mån tror jag att jag fann det. Men väl där så blev det ganska blekt. För det handlade ju inte bara om att skriva under ett kontrakt och ha sin övertygelse klar och avklarad. Det handlade också - och kanske främst - om att agera och i handling visa och arbeta för den. Och det är jag inte särskilt bra på. Men jag är inte ensam om att inte sticka ut hakan och vara obekväm. Vi lever i ett färdigt system som är svårt att trotsa.

Nånstans i bibeln står det om Mammon. Om att det inte går oss väl om vi följer pengaintresset snarare än kärleken. Och just där, just nu, är kanske det bästa tillfället att sätta ner foten och leva efter sin övertygelse. Men jag följer Mammon och lever i ett samhälle där Mammon är den egentliga guden oavsett vad läpparna bekänner...

Till exempel så behöver Ericson idag undvika att ha anställda eftersom de kostar pengar. Arbetsinsatser är bara godkända om de kan mätas i pengar. En väl sammansvetsad arbetsplats med glädje och lojaliteter som genererar en stolthet, en sammanhållning och ett välgörande sammanhang som ger mening, trygghet och hälsa åt sina anställda kan aldrig mätas och värderas på samma sätt som pengar. Det sorgliga är att sådana värden aldrig lyfts fram. De anställdas hälsa kan bara bli en faktor i ekvationen om den omvandlas till pengar. Och den blir bara intressant om den berör arbetsgivarens egna pengar.

Argumentet för att behöva spara pengar är att aktieägarna vill ha pengar. Visserligen har företaget gått med vinst - men ägarna måste känna att de fortfarande har pengar att göra annars kommer de inte att vara lojala. Problemet här är att det inte sitter ett antal personer som tror på affärsidén och tar sitt ägarskap som en ansvarsposition. Problemet är att pengarna hittar vägar utifrån vart det finns vinster att göra och pengarna verkar alltid vilja hitta mer pengar. Handlar det om onda samvetslösa kapitalister med väst, monokel och cigarr? Nej, i det stora hela handlar det om mig. Jag har gått till min bank och sagt att jag vill att mina surt förvärvade pengar skall bli mer pengar i framtiden och så betalar jag för att de skall spekulera med mina pengar och låta dem söka sig till de platser där de kan föröka sig mest - och jag har inte bett dem att ta hänsyn till andra aspekter eller värden än de rent ekonomiska. Och jag är förstås inte ensam om detta ställningstagande. Det är ju först tillsammans med andra som jag uppråtthåller ett destruktivt system. 

Jag tror att detta är ett system som leder till mänskligt lidande och undergång, men jag medverkar gladeligen i det utan att ens medvetandegöra mig själv om att jag går emot min egen tro.

Samma sak har förstås hänt med de politiska ideologierna. Jag hittade en att skriva under på för 15 år sedan, men jag har inte alltid varit trogen. Och en anledning till det är kanske det där som det ofta pratas om - att ideologierna är döda.

Jag tror inte att ideologierna är döda, de förblir intressanta tankesystem och samhällsperspektiv. MEN det finns en ideologi som har vunnit i princip alla marknadsandelar för tillfället och det gör att partipolitiken blir så oändligt ointressant. För i det debattklimat som råder så kan inget parti behålla huvudet i en debatt om de inte allra först skriver under på att de tar ansvar för ekonomin. De måste i första hand tro på Mammon och först därefter kan diskutera vad man tror att man kan göra inom ramen för Mammons krav på vinst och lönsamhet. Det finns så många samhälleliga funktioner som aldrig kan bli lönsamma i enlighet med de premisserna eftersom deras själva kärna inte är av ekonomisk natur. När vård och kultur översätts till ett språk av kronor och ören så försvinner många nyanser, det finns helt enkelt inte ett tillräckligt ordförråd i ekonomismen. En hel del vinster kan man dessutom bara se på sikt - till exempel om man investerar på fritids så tjänar man på fängelsekostnaderna 10-15 år senare. Och 10-15 år senare kan man tvista om huruvida det verkligen finns ett vetenskapligt bevisat kausalt samband och 10-15 år tidigare så måste man investera för sin tro och inte för att man kan bevisa alla ekonomiska följder om man vill göra saker annorlunda...

Kom också att prata om miljöaspekter härom dagen. Och det visade sig att renhållningen där jag bor sköts på entreprenad och det företaget som hämtar mina sopor vill göra vinst på sitt arbete. Det innebär att de kör mina sopor till det ställe där de kan få mest betalt för dem alternativt själva får betala minst för dem. Och det visade sig att min goda vilja med källsortering innebär att en del av mina sopor färdas med lastbil i ca 30 mil för att kunna omvandlas till annat än ett sopberg. Har jag bidragit till miljön på detta sätt? Hur kan vi bidra till mijön när den inte kan översättas till ekonomiska termer?

... Som härom veckan när det stora oljeutsläppet var här i Öresund. Hade oljan hamnat på stränder och annan mark där det finns ägare som vill ha ekonomisk kompensation så hade det kostat företaget som schabblade en rejäl hacka. Nu var vattnet kallt, oljan blev till klumpar som sjönk till botten där ingen kan se vad den ställer till med och de kan dyka upp med stormarna när man minst anar det. Vad kostar en havsbotten? Hur långt efter en sådan här olycka kan man pumpa ett företag på skadestånd?

Vem bryr sig?

Jag VILL bry mig. Jag tycker att det är djupt tragiskt och mycket mycket sjukt.

Men jag följer inte mitt hjärta - jag är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen...

Jag anser att jag misslyckas helt i mina skyldigheter.

Vad är en tro värd när man i handling hela tiden går på tvärs mot den?