Att vara nån annanstans

I morse insåg jag att den stora fördelen med att vara bebis är att man kan äta frukost i sängen utan att det smular. Dessutom så slipper man gå upp från sängvärmen i nån större utsträckning och så får man en kram varje gång man äter. Inte konstigt att man har med sig en så positiv relation till ätande...

Ett tag funderade jag på varför man under så många år kämpade för självständighet och att bli vuxen, när detta är en så lyxig tillvaro. Men så började barnet i mina armar att skrika och jag insåg vad det där handlade om. ATt kunna säga till sina föräldrar att man inte alls menade att man behövde ny blöja, utan att tröjan var kräksig. Att man inte alls var hungrig utan bara tyckte att mamma borde spralla lite mer med en osv osv.

Visst kan en bebis säga ifrån, men jag kan inte tänka mig något mer frustrerande än att nån skall hålla på och gissa sig till och tolka allting fel innan jag kan få det jag vill ha. Jag vill nog hellre ha lite smulor i sängen och kunna bre på mig täcket själv när foten som stuckit ut börjar bli kall.

Jag vill kanske helt enkelt inte vara någon annanstans i livet än där jag är. WOW!