February 2008 Archives

Följa sitt hjärta

| | Comments (0)

Minns ni alla frågespalternas råd om att vara sig själv? Och detta till en målgrupp av tonåringar som ju faktiskt håller på att formar vem de är och skall bli och därför kanske inte i alla lägen har någon större koll på vem "sig själv" är och därför omöjligt att följa rådet.

När man kom upp i frågespalter för 20+, 30+ och andra ++ som man nu kommer i kontakt med, så handlar det mer om att lyssna till sitt hjärta, sitt samvete och till sin intution. Och oavsett religion eller trosuppfattning så handlar det där väl om saker som att inte bara agera utifrån egen vinning. Utan också  "göra mot andra vad man själv skulle vilja bli gjord mot" (eller hur det nu uttrycks) eller "handla så att det du gör kan upphöjas till allmän lag" eller på andra sätt finna ett större mål och syfte att pröva och kompromissa sin egen vinning mot/med.

I tonåren letade jag efter en övertygelse och en tro. Jag ville räkna ut vilken ideologi som jag bekände mig till så att jag alltid skulle känna mig trygg när det var riksdagsval. Jag ville finna en trosbekännelse som jag kunde skriva under på en gång för alla så att jag slapp tvivla och kunde köra på de vägar som en sådan skulle kunna bana upp för mig.

På något sätt och i någon mån tror jag att jag fann det. Men väl där så blev det ganska blekt. För det handlade ju inte bara om att skriva under ett kontrakt och ha sin övertygelse klar och avklarad. Det handlade också - och kanske främst - om att agera och i handling visa och arbeta för den. Och det är jag inte särskilt bra på. Men jag är inte ensam om att inte sticka ut hakan och vara obekväm. Vi lever i ett färdigt system som är svårt att trotsa.

 

Nånstans i bibeln står det om Mammon. Om att det inte går oss väl om vi följer pengaintresset snarare än kärleken. Och just där, just nu, är kanske det bästa tillfället att sätta ner foten och leva efter sin övertygelse. Men jag följer Mammon och lever i ett samhälle där Mammon är den egentliga guden oavsett vad läpparna bekänner...

 

Till exempel så behöver Ericson idag undvika att ha anställda eftersom de kostar pengar. Arbetsinsatser är bara godkända om de kan mätas i pengar. En väl sammansvetsad arbetsplats med glädje och lojaliteter som genererar en stolthet, en sammanhållning och ett välgörande sammanhang som ger mening, trygghet och hälsa åt sina anställda kan aldrig mätas och värderas på samma sätt som pengar. Det sorgliga är att sådana värden aldrig lyfts fram. De anställdas hälsa kan bara bli en faktor i ekvationen om den omvandlas till pengar. Och den blir bara intressant om den berör arbetsgivarens egna pengar.

Argumentet för att behöva spara pengar är att aktieägarna vill ha pengar. Visserligen har företaget gått med vinst - men ägarna måste känna att de fortfarande har pengar att göra annars kommer de inte att vara lojala. Problemet här är att det inte sitter ett antal personer som tror på affärsidén och tar sitt ägarskap som en ansvarsposition. Problemet är att pengarna hittar vägar utifrån vart det finns vinster att göra och pengarna verkar alltid vilja hitta mer pengar. Handlar det om onda samvetslösa kapitalister med väst, monokel och cigarr? Nej, i det stora hela handlar det om mig. Jag har gått till min bank och sagt att jag vill att mina surt förvärvade pengar skall bli mer pengar i framtiden och så betalar jag för att de skall spekulera med mina pengar och låta dem söka sig till de platser där de kan föröka sig mest - och jag har inte bett dem att ta hänsyn till andra aspekter eller värden än de rent ekonomiska. Och jag är förstås inte ensam om detta ställningstagande. Det är ju först tillsammans med andra som jag uppråtthåller ett destruktivt system. 

Jag tror att detta är ett system som leder till mänskligt lidande och undergång, men jag medverkar gladeligen i det utan att ens medvetandegöra mig själv om att jag går emot min egen tro.

Samma sak har förstås hänt med de politiska ideologierna. Jag hittade en att skriva under på för 15 år sedan, men jag har inte alltid varit trogen. Och en anledning till det är kanske det där som det ofta pratas om - att ideologierna är döda.

Jag tror inte att ideologierna är döda, de förblir intressanta tankesystem och samhällsperspektiv. MEN det finns en ideologi som har vunnit i princip alla marknadsandelar för tillfället och det gör att partipolitiken blir så oändligt ointressant. För i det debattklimat som råder så kan inget parti behålla huvudet i en debatt om de inte allra först skriver under på att de tar ansvar för ekonomin. De måste i första hand tro på Mammon och först därefter kan diskutera vad man tror att man kan göra inom ramen för Mammons krav på vinst och lönsamhet. Det finns så många samhälleliga funktioner som aldrig kan bli lönsamma i enlighet med de premisserna eftersom deras själva kärna inte är av ekonomisk natur. När vård och kultur översätts till ett språk av kronor och ören så försvinner många nyanser, det finns helt enkelt inte ett tillräckligt ordförråd i ekonomismen. En hel del vinster kan man dessutom bara se på sikt - till exempel om man investerar på fritids så tjänar man på fängelsekostnaderna 10-15 år senare. Och 10-15 år senare kan man tvista om huruvida det verkligen finns ett vetenskapligt bevisat kausalt samband och 10-15 år tidigare så måste man investera för sin tro och inte för att man kan bevisa alla ekonomiska följder om man vill göra saker annorlunda...

Kom också att prata om miljöaspekter härom dagen. Och det visade sig att renhållningen där jag bor sköts på entreprenad och det företaget som hämtar mina sopor vill göra vinst på sitt arbete. Det innebär att de kör mina sopor till det ställe där de kan få mest betalt för dem alternativt själva får betala minst för dem. Och det visade sig att min goda vilja med källsortering innebär att en del av mina sopor färdas med lastbil i ca 30 mil för att kunna omvandlas till annat än ett sopberg. Har jag bidragit till miljön på detta sätt? Hur kan vi bidra till mijön när den inte kan översättas till ekonomiska termer?

... Som härom veckan när det stora oljeutsläppet var här i Öresund. Hade oljan hamnat på stränder och annan mark där det finns ägare som vill ha ekonomisk kompensation så hade det kostat företaget som schabblade en rejäl hacka. Nu var vattnet kallt, oljan blev till klumpar som sjönk till botten där ingen kan se vad den ställer till med och de kan dyka upp med stormarna när man minst anar det. Vad kostar en havsbotten? Hur långt efter en sådan här olycka kan man pumpa ett företag på skadestånd?

Vem bryr sig?

 

Jag VILL bry mig. Jag tycker att det är djupt tragiskt och mycket mycket sjukt.

Men jag följer inte mitt hjärta - jag är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen...

Jag anser att jag misslyckas helt i mina skyldigheter.

Vad är en tro värd när man i handling hela tiden går på tvärs mot den?

Leendet

| | Comments (0)

Om jag tidigare skulle ha definierat vad ett leende är så skulle jag beskrivit det som uppåtdragna mungipor.

Det är dock en blek och missvisande definition.

Nu är barnen tre månader och deras leenden är ALLT.

Och man ser leendena även när hela munnen döljs av en napp.

Leendet börjar som ett ljus i ögonen, som om den leende personens själva livsgnista spränger sig genom ögonen för att möta och nå fram till en medmänniska. Och först därefter kommer det där med mungiporna och det följs av en rörelse i hela kroppen. Som om varje atom funnit en böljande rörelse som sprider sig som en våg ut i armar och ben och vidare ut i luftens kraftfält.

Det där med ett leende är på något sätt grunden till medmänsklighet och kärlek. Nyckeln till vårt samspel med omvärlden. I barnens liv blir det en av de första pusselbitarna som faller på plats i lärprocessen att finnas och verka i den här världen.

 

Det känns som att de är så stora,

som att de nu är fullbordade mirakel - tio fingrar, tio tår och förmågan att le.

Jag är mållös, rörd, imponerad och stolt

och äntligen har den landat i mitt hjärta

- moderskärleken.

Ta befälet

| | Comments (0)

Sedan barnen kom har jag funderat en hel del på skuld och skam. Jag hade aldrig trott att föräldraskapet så direkt skulle medföra skuldkänslor. Kanske var det värst i den hormonomställning som var de första veckorna när jag grät varje dag för att jag inte var tillräckligt bra för mina barn alternativt att de inte älskade mig eftersom jag var inte tillräckligt bra för dem.

Det kräver faktiskt betydligt mindre energi av en att bara göra sitt bästa... Att direkt sätta ner foten i att vissa saker kan jag, en del är jag till och med bra på - och andra saker... ja det är som det är... jag är bara människa och vart jag mig i världen vänder så har jag ändå ändan bak. Att täcka upp är värdelöst och skyla över lika så. Sanningen är det enda som gör en fri att leva och ta itu med det som skall göras. Det är liksom som att det först då går att rikta all energi i samma riktning, mot samma mål, och ... nå fram.

Det har alltid klingat så negativt detta med att "inte ha nån skam i kroppen". Jag får utreda detta med skam ytterligare, men vid en ytlig blick så känns det som att det negativa med att inte ha skam är att man utsätter sina medmänniskor för sådan´t som kan provosera dem. I vissa avseenden har jag tyckt att det varit kul att provosera särskilt under åren runt de 20. Men kanske har det varit ett sätt att skyla över att jag in andra avseenden är livrädd för det och att det är en del av mitt överviktsproblem. Jag vill helt enkelt hellre äta upp, ta mer och le än att avskilja mig från den etablerade kotymen och säga under efterrätten att "Nej tack, svulla ni, jag värnar om min hälsa". Och skamen har gjort att jag svullat ännu mer för det har varit ett sätt att provosera mig själv för att se sanningen i vitögat OCH dessutom ger det ju en avslappnande och njutningsfylld kemi i kroppen, som jag behöver.

Kanske har ni hört talas om Bologna. Det lär väl vara en stad nånstans? Men för mig är det en deadline som hängt som en giljotin över mitt huvud under hela 2007. Det är inte så avkopplande att ha en giljotin över sig. Inte nånsin, men med en tvillinggraviditet i kroppen och de därtill hörande hormonerna så blev det en enda lång väntan på att se giljotinen falla över min nacke och döda min framtid. Det var faktiskt en starkt bidragande orsak till att jag inte kunde tycka att det var roligt att vara gravid och också en stark orsak till att de första veckorna med barnen bara ihågkoms som förförliga. De var helt enkelt ivägen för mina ambitioner hela året.

Och jag gjorde förstås ett för mig helt klassiskt generalfel.

Jag stod inte rak i stormen som jag levde. Istället hukade jag och led.

Jag tog inte helt reda på spelreglerna istället skämdes jag och teg.

 

Så lägger jag i vanlig ordning ribban just så högt att jag inte riktigt skall kunna nå den, istället för att göra livet lite lätt för mig och känna att jag är person med flyt. För jag VET att jag är en person med flyt. Jag är ett söndagsbarn och jag betraktar mig själv som osedvanligt lyckligt lottad i livet. Jag går omkring och kallar mig själv för looser hela dagarna, men jag är en vinnartyp. Bara lite för rädd för att sätta den teorin på prov. Om jag litade och trodde, istället för att tvivla och rädas...  Mitt liv hade utåt sätt inte varit annorlunda, men jag hade kunnat njuta av det!! :)

Nu har jag i alla fall äntligen tagit befälet över detta med plugget. Jag har under ett par veckor tänkt att det är kört för mig att få klart min utbildning och att jag nu behöver sätta ner foten och ta ställning till hur jag skall hantera detta att jag kanske aldrig kommer få jobba med det jag vill. (vilket inte varit en rolig tanke - särskilt inte sedan jag insett att detta med hemmafru-passa-barn-liv INTE är kul).

DET ÄR INTE KÖRT.

Giljotinen har inte fallit,

Jag behöver inte ägna våren åt att finna ett sätt att beskriva detta på som skulle göra det möjligt för att få mig själv att acceptera att jag sumpat min chans.

 

Jag kan lägga om kurs, ta befälet på min livsskuta.

Plugga och bli klar nångång

Så att jag kan bli trygg i min relation till mina arbetsgivare - att jag har på fötterna...

Så att jag inte behöver skämmas inför mina vänner, kollegor, min man och mina barn.

 

Det är fantastiskt!

Lycka är tydligen att kunna fortsätta plugga!!

(jag tror jag kräks, min story var annars något i stil med att skilsmässan knäckte mina studier och att jag efter den behövde njuta av livet och lägga det åt sidan - och sedan blev det försent. Och det HAR varit nästintill gudomligt att strunta i studierna nu i januari och se livet öppna sig - att få tid att göra allt jag tycker är roligt...)

 

 

Att vara nån annanstans

| | Comments (0)

I morse insåg jag att den stora fördelen med att vara bebis är att man kan äta frukost i sängen utan att det smular. Dessutom så slipper man gå upp från sängvärmen i nån större utsträckning och så får man en kram varje gång man äter. Inte konstigt att man har med sig en så positiv relation till ätande...

Ett tag funderade jag på varför man under så många år kämpade för självständighet och att bli vuxen, när detta är en så lyxig tillvaro. Men så började barnet i mina armar att skrika och jag insåg vad det där handlade om. ATt kunna säga till sina föräldrar att man inte alls menade att man behövde ny blöja, utan att tröjan var kräksig. Att man inte alls var hungrig utan bara tyckte att mamma borde spralla lite mer med en osv osv.

Visst kan en bebis säga ifrån, men jag kan inte tänka mig något mer frustrerande än att nån skall hålla på och gissa sig till och tolka allting fel innan jag kan få det jag vill ha. Jag vill nog hellre ha lite smulor i sängen och kunna bre på mig täcket själv när foten som stuckit ut börjar bli kall.

Jag vill kanske helt enkelt inte vara någon annanstans i livet än där jag är. WOW!