Vad gör en människa

När brösten blev för barnmatsproduktion.

När hålen därnere påverkats negtivt av graviditet och förlossning.

När det däremot finns fullt fungerande nya hål i tänderna (vanligt efter graviditet).

Var finns då den där kvinnan som jag var innan? Är hon förlorad föralltid? Vari består mitt människovärde, den grund jag kan stå tryggt på och möta andra människor och kanske framför allt vara en kvinna som kan famna sin man utan skam och vägleda mötet så att det kan ske utan smärta? Jag har haft så svårt att hitta mitt värde mitt i allt det här.

Det är så lätt att vara värdelös. Tänk att man kan se sig själv som sådan även om man aldrig har varit mer behövd och viktig. Och det där är läskigt... att ha makt över någon så utelämnad.. och inte anse sig kapabel uppdraget. Hur hanterar man rollen om man skulle välja en annan strategi än att kliva in i den?

Det där väcker en hel del i en.

Det är mirakel med alla föräldrar som inte smiter från uppdraget. Vid så många tillfällen där de första veckorna ville jag bara rymma. En gammal tanke dök upp igen. En tanke som jag haft sedan jag själv var barn - min familj är lyckligare utan mig. Jag lever inte upp till mitt eget liv.

Nu känns det bättre, jag håller känslorna på armlängds avstånd, vänder och vrider på dem. Kanske håller hormonerna på att landa efter turbulensen? NU är tiden att plocka fram alla dessa svåra nedtryckande tanker i ljuset och se till att spökena försvinner. För de hjälper mig inte att bli den mamma jag vill vara, inte den fästmö och inte den människa...

Det som hänt sedan de där första veckorna är rent fysiskt ingenting. Kroppen är fortfarande inte återställd eller lagad. Men på andra plan så har jag noterat att jag tryckt ner mig själv länge. Jag lovar mig själv saker som inte är rimliga att hålla, som jag kanske aldrig haft med mig hela mig själv i. Det finns en "att göra"-lista med många många punkter högt som lågt och jag har ingen som helst koll på mina egna prioriteringar. Jag tror att jag lite slarvigt säger att jag prioriterar något när jag vill säga att det finns med på listan, att jag fäster en viss vikt vid det. Men jag har inte gjort någon prioriteringslista och definitivt ingen som jag följt.

Att prioritera är förstås en konst. Det är det att vara människa också.

Jag har hört talesättet att människa är inget man föds till, det är något man blir. Jag tror på det.

För min del så tror jag att det stora felet är bristen på prioriteringsförmåga tillsammans med skam. Vad är det där med skam egentligen? I boken Molnfri bombnatt f¨år huvudpersonen vid ett tillfälle hjälp av sin väninna att släppa sin skam genom att byta den mot skuld. Och hon menar att skulden är lättare att bära - den kan man sona, den ger mening. Vad är det där med skam egentligen?

Jag har mycket "skam i kroppen". Så mycket att jag inte alltid kan vara närvarande och själv få plats i det jag upplever och de sammanhang som jag ingår i. Skammen liksom utesluter och stänger mig ute. Den är ett hinder som gör livet svårare än vad det är. Ofta hindrar den mig från att ta tag i saker, från att göra det rätta.

Det kan gälla vardagssaker som att man av någon anledning behöver banga från nått man tidigare har bestämt. Istället för att kommunicera detta på ett tidigt stadium, rakt och schysst, så är det som att jag duckar och duckar och letar sätt att fly. Det har många gånger hänt att jag känt tröst i tanken att jag kanske ändå hinner dö innan det behöver avgöras... Men jag dör ju aldrig! ... egentligen går jag runt i ett stort vakuum av förvåning över att jag lever. Jag fattar liksom inte varför.

Det där att kommunicera rakt och schysst är viktigt. Det är ett bra sätt att vara människa. Att ducka och skämmas och förneka sig är inte det. Så vad i hela fridens namn är det som jag skäms så över?

Vad skäms jag över? Jag tror att jag skäms över att jag inte är bättre, att jag är otillräcklig. Innerst inne tror jag att jag har en uppfattning om att jag måste vara bättre än alla andra och det är jag inte. Det där kanske hänger ihop med att jag mirakulöst räddades från att drunkna när jag var nästan 2 år. Jag minns inget av det, men har ändå burit historien med mig i alla år. Det är nån mening med att jag fick en chans till, men vilken? Vad är det jag är behöver göra för att visa mig värdig den chansen? Vad kan jag göra för att tacka, kompensera och leva upp till den förväntan som måste finnas på mig när jag liksom fått livet åter på det sättet? Det har aldrig gått att bara använda livet till att vara partypingla... fast emellanåt har jag faktiskt gjort just det - kanske är det därför jag skäms.

Är man viktigare och bättre om man är allvarlig?

Betyder allvarligheten att man är seriös?

Är glädje oseriöst?

Jag tror med förnuftet att glädje är det viktigaste man kan bidra med i världen. Det är det som behövs bäst. Glädjande är ett bejakande av livet, en använding och eskalator av livskraften. Men känslomässigt har något hänt med den där vilda solstrålen jag var som barn, jag styckar min glädje när jag kommer i ensamhet, dessikerar och analyserar. Och vad värre är - jag kritiserar.

Kritik har handlat om att tänka för mig. Att vara intelligent har varit viktigt och då gäller det förstås att visa att man kritiskt kan analysera. Alla andra försöker jag förstå ur ett så positivt perspektiv som möjligt, men mig själv... Ställer jag lägre krav på andra än på mig själv, innebär det i så fall inte också att jag inte tror att andra har samma kapacitet som jag själv har. Förmätet.

Så vad är jag? Vad är jag för en människa? Förmäten, kritisk, billigt glättig. Jag tar avstånd när jag söker närhet. Jag har dåliga strategier, dåliga prioriteringar. Kanske är jag inte så mycket att hänga i granen...

... men å andra sidan är det väl ingen jättemening med att hänga i en gran till allmän beskådan och bedömning. Jag skall kanske inte sitta där och skina, jag kanske skall leva-  i verkligheten - klanta till, göra fel, LEVA. Jag kanske skall släppa min förvåning över att jag lever och hitta på en simpel mening om varför. Det borde funka rätt bra nu när jag skapat mening genom att låta min egen roll kliva tillbaka. Nu är jag en av hundratals delar i ett släktled, det finns en uppgift. Det var kanske alltid den uppgiften jag sökte... Släktforskarens dröm, att vara en kugge i den historia som man skiver om sig själv. Det är rätt befriande att inte längre vara den viktigaste kuggen för mig, kraven minskar egentligen inte, men känslomässigt känns mammarollen tydligare än alla andra roller som jag försökt förstå i olika samspel och sammanhang. 

Vad vet jag?