Som speglar

En gång var jag 21 och beskrevs av mina vänner som äckligt kär.

Föremålet för min heta låga besvarade kärleken och jag hade alltså lyckats att fånga en väldigt vacker ung man.

Hans ögon var som himmelen och haven. Och de såg på mig med en outgrundlighet där jag tyckte mig ana evigheten och kärleken, ja kanske själva gudomligheten.

Den unge mannen var dock inte en man av ord. Han var helt obegripligt tystlåten. Och jag var och är en person i stort behov av kommunikation. Men allt fanns där i hans ögon. Till historien hör också att detta var på den tiden när jag trodde att kärlek om den var stor, stark och älta också måste vara villkorslös. Kanske har jag alltid sökt mig till parförhållanden just för att jag söker den där villkorslösa kärleken som man egentligen bara kan drömma om eller förlita sig till en Gud för att få. Kanske är det också därför som pojkvänner emellanåt blivit t.f. gudar i mitt liv.

Så jag pratade och han såg mig i ögonen.

Jag blev förstås allt mer desperat, till slut var himlarna och haven bara något som jag trampade vatten i. Men nu är jag faktiskt inte en person som ger upp - och därför också en person med starka förutsättningar för att gå in i väggen, jag kan liksom stå där och stånga i alla mina föreställningar om hur saker EGENTLIGEN borde vara. Och jag var stolt, en vacker man ville vara tillsammans med mig - det gjorde också MIG till NÅGON. "Alltid sedd - alltid älskad" (som det stod på ett vykort jag köpte i ett kristet bokförlags monter på bokmässan för ett par år sedan).

När han gjorde slut efter åtta månader var det jag som inte sa någonting.

Han sa att han väntade på att jag skulle visa hur arg jag var. Det var då när han precis gjorde slut och jag inte kunde fatta att HAN gjorde slut - det var ju JAG som led av att förhållandet var så påfrestande. Det var ju jag som krävts på allt mitt tålamod. Han hade ju levt förskonad från allt - förskönad till allt. I skrivande stund inser jag att det kanske var just det... men som sagt, detta var på den tiden när jag trodde att om jag verkligen ville tycka om någon så var jag tvungen att vara kravlös. Blunda för det som gav förhållandet motstånd - och upphöja det andra.

Efter det där förhållandet så har jag sagt till mig själv att om jag vill se något vackert kan jag köpa en tavla, av en pojkvän krävs andra kvaliteter. Det där med att det är mer äkta kärlek att ställa krav, presentera sina behov och ge den andre en chans att verkligen möta och bemöta och bli den själsfrände man söker - det tog ett par förhållanden och en skillsmässa innan jag riktigt började förstå.

Den där tanken på motparten och medmänniskan som en spegel av mig själv finns kvar. Det där med att ögonen är själens spegel, men också - och kanske framför allt - att jag tolkar din tanke om mig oavsett vad du säger. Kanske är det därför som det är så svårt att hjälpa andra människor, och svårt att hjälpa sig själv. Bilden är redan klar och den blir allt jag ser om du inte riktigt riktigt på allvar tar dig tid att ge mig en annan bild av mig själv.

Innan jag fick barn tänkte jag alltid att en anledning till att skaffa barn var att själv utvecklas. Vem kan se på en så kritikt och ändå kärleksfullt som ett barn ser på sin förälder - återigen det där med "alltid sedd och alltid älskad". Det är där man kommer höra de obehagligaste sanningarna och tvings möta sina egna brister och svagheter. Kanske kan de mörka sidorna föras ut i ljuset med hjälp av barnens öppenhet? Kanske kan de mörka sidorna då bli mindre skrämmande - precis som alla andra troll som spricker i dagsljus? Den ultimata självrannsakan. Själva grunden till tanken om skärselden?

Men en sen natt med lite sömn och barn som inte kommer till ro, så ser jag min sons blick. Och den säger bara en enda sak "Hej morsan, jag är här av en enda anledning och det är att jävlas med dej".

Pågavännen - som förresten hedanefter kommer benämnas Fästmannen i denna blogg - trodde inte riktigt att det kunde vara så. Men jag har sett Förhäxad och vet därför att även snyggingar och till synes trevliga människor faktiskt kan vara demoner. Men bortsett från denna händelse och denna typ av argumentation så kvarstår ändå något... När de inte kan säga vad de tänker och känner så blir jag helt utlämnad till vad jag själv tänker och känner. Och här finns utrymme för all tolkning i världen. Ett baby-skrik kan betyda allt från att "jag hatar er era jäkla svikare" till "å vad jag älskar er! kom å krama mig!" Så vad är kraftfullast - rädslan eller kärleken?

Om man liknar barnen vid speglar som jag speglar mig i både dag och natt nu för tiden. Så ser jag i tydliga kontraster mina egna tankar om mig själv. Men jag ser också något av det där jag gjorde när jag var 21. Jag ser dem i ögonen och känner att där finns himmlar och hav och gudomligheten själv - och jag har ingenting som kan mäta sig med detta och ändå... det är som om all kärlek i hela världen liksom sväller över och lite landar på mig...

Egentligen är det inte ett självklart sätt att tänka på det hela...

Man skulle också kunna se det som att JAG har kärlek att ge och att det är den som speglas... Wow! Det var ett helt nytt sätt att se det. Utvecklingen med hjälp av barnen har redan börjat. Och kanske kan mina vänner komma att säga samma sak igen, om än med andra ord - hon är äckligt kär! För det är ändå nått visst med de där pojkarna i spjälsängen...