På salig väg till det heliga dopet - eller helt fel ute?

Barnen är nu två månader gamla och det är dags att ta itu med dop-frågan. På ett sätt är det lätt. Både jag och barnens far har hela tiden varit överens om att barnen skall döpas och att de skall döpas i kyrkan. Hans åsikt bygger på tradition och min kanske något mer på... religion?

Jag vill egentligen ge mina barn den dimensionen i livet och jag vill ge dem en ingång till kyrkan och den trygghet som en tro kan ge. Det där är förstås inte helt lätt eftersom min egen kontakt med kyrkan är ganska... ja, jag försöker i alla fall komma iväg på första advent, julotta och påsk. Och vissa år lyckas jag faktiskt med någon av de där dagarna... 

Nåväl, vad är då ett dop? Vi kommer att träffa prästen och prata mer, men mina egna tankar inför det hela går ungefär så här:

Barnen skall presenteras och välkomnas till världen och till det sammanhang de fötts in i. Detta sammanhang består förstås av människor, men också av de värderingar. Värderingar är ju också spelregler som håller människorna samman. Jag vill förmedla värderingar till mina barn, så att de behärskar de koder som krävs för att hantera och få en trygghet i sitt eget liv och för att kunna leva tillsammans med andra. Genom att visa barnen deras sammanhang och visa sammanhanget de nya barnen, så vill jag knyta dem samman och ge dem en relation till varandra. Den relationen tror jag är viktig för att (om man skall uttrycka det kristet:) välsignas med ett gott liv. Det blir en slags "Jag vill ge dej lycka"-cermoni där alla som deltar säger dessa ord till dom som döps.

• Aha, tanken är ju jättebra. I princip skulle man som nybliven familj kunna hänvisa alla nyfikna vänner och släktingar till en dag tre månader efter födseln och kunna cocoona för sig själva fram till dess. Sunt! men den principen följde inte vi för vi hade nog inte riktigt koll på att vi kunde göra så. Många har alltså redan träffat barnen och det blir alltså ingen presentation som görs på dopet. Namnen är också redan presenterade både för familjen, vännerna och Skattemyndigheten.
• Och eftersom så många har träffat dem så har de också välkomnats med sjukt mycket presenter. Dels är det många som är glada för vår skull och så är det nog också många som tycker att det är kul att ha en ursäkt att gå i barnklädesbutiker...

Så vad är det egentligen vi skall göra nu, med ett dop?

• Få presenter? Nja, det är snarare så att det känns som en anledning att INTE bjuda på dop. För det känns som om barnen redan fått presenter och att en inbjudan till dop blir att liksom gå med håven ett varv till. Det känns inte alls bra. Skall alla nuförtiden ge två presenter, en "grattis till barnet"- och en dop-present? Nja, snarare är det ju så att ingen vet om det blir dop eller om de blir bjudna, eftersom det liksom inte finns någon allmän ritual för detta i vårt individuella tidevarv. Den allmäna ritualen och cermonin var tydligt också en hjälp för folk så att alla visste vad som gällde. (När jag pratade med min svägerska hade hon ingen som helst förståelse för att detta kändes konstigt. "Det är klart att alla får två presenter när de för barn", menade hon)
• Samla släkten för sammanhållning och gemenskap? Detta är en sådan där händelse som man KAN samla släkten kring. Det är ändå rätt roligt att emellanåt träffa sina kusiner osv, för nu när inte mormor är med oss längre så finns ju inte den där givna personen att samlas kring och fira tillsammans. Det finns inte så mycket kvar av den sammanhållande generationen och det är kanske dags för mig att kliva in här och bjuda in så att inte min relation till släkten fortsätter att huvudsakligen gå via föräldrarna. Nu har ju ingen av mina kusiner bjudit mig på sina barns dop/namngivningsfester eller bröllop så jag känner mig lite fånig. Hörde för ett tag sedan att ett par kusiner bestämt sig för att köra ett triatlon i sommar. Kanske är jag helt ute med sådana här cermonier för att samla släkten. Det verkar ju både häftigare och roligare att GÖRA något tillsammans att samlas kring istället för att bevittna en rit tillsammans. Man kan nog inte med en rituals hjälp säga att man betyder något för någon. Det kan ju bara göra genom att finnas i varandras liv.
• Samla släkten för att visa på barnens sammanhang i världen? I byn där jag bor är sammanhangen tydliga, antingen är man en Jönsson, en Löfströmmare eller en Persson bland de gamla fiskarsläktena, eller så är man en nyinflyttad oäkta. Problemet är bara att de gamla fiskarsläktena hade sjuttielva barn, så när den äldre generationen nu är på avtagande så fylls byns hus i princip bara på av nyinflyttade. Det är svårt att vara hemmahörande enligt den där "sedan tre generationer"-principen. Det är liksom inte bara upp till en själv att fixa... Jag fick igår höra att jag får nån generation i bonus som ingift, så jag kanske nästan kan bli äkta i den här byn innan jag dör, men om jag inte dör grovt i förtid så kommer hela det här tankesättet ha spelat ut sin roll eftersom de oäkta blir i majoritet vartefter och alla känner vi oss väl hemma i våra hem?  Barnens far ser traditionsenligt på detta med släkt. I alla fall innan våra samtal fick honom att reflektera så skulle han tveklöst ha sagt att "blod ändå är tjockare än vatten". Men för mig som levt långt från släkt och familj och har föräldrar som också gjort/gör det så känns det där som en sanning med modifikation. För mig är inte släkten mitt sociala skyddsnät eller självklart mitt tydligaste sammanhang.(Även om släktforskaren i mig ändå har en hel del sådana tankar...). Tvärtom finns det en rad viktiiga personer som jag har valt att ha i mitt liv och som jag skulle söka mig till i första hand om jag fick problem och som jag helst umgås med. Det är i vänkrets och kontaktnät som den tydligaste bilden av det sammanhang som barnen föds in i framträder, det är ju faktiskt lite som att det är genom sitt val av vilka man skall ha en bibehållen kontakt med också säger något om vem man själv är eller vill vara.

För oss i praktiken: 

Att bjuda sitt kontaktnät innebär en hel rad praktiska gränsdragningsproblem. Skall vi sitta med våra adressböcker och våra mobilers telefonböcker och prioritera? Släkttänkandet ger en tydlighet och en hjälp, det år inte att förneka. Jag har ju också vänner över ett betydligt större geografiskt område som jag innerligt gärna skulle vilja bjuda, men jag kan ju inte hysa alla här hemma och det är inte alla som sett mitt hem och det skulle bli en massa saker runt omkring som jag skulle vilja göra i samband med att de i så fall skulle komma hela vägen hit...

Bjudandet har också en ekonomisk dimension förstås. Vill vi verkligen i vår budget prioritera en fest för våra barn som de inte bett om och inte kommer komma ihåg?

För mig känns det som att hela frågan gör att det bara blir en knut av alltihop. Min dröm är nog en riktig JÄTTEGREJ, men val av musik som jag vill säga något till barnen med. Med val av faddrar som blir rikligt insatta i vilka värderingar som jag vill skall förmedlas till mina barn om jag dör innan de lär känna mig. Och liksom kul kul kul, med en stor samling som fikar tillsammans - jag har ändå haft hela förra året till att inte träffa människor och inte hinna orka träffas eller höra av mig eftersom graviditeten var så tuff. NU vill jag ta igen ALLT. Jag LÄNGTAR efter mina vänner. Jag BEHÖVER faktiskt träffa dem. Jaqg behöver visa dem att de är nära i hjärtat trots att jag inte bjudit till på så länge. Och jag behöver SKRATTA och sjunga och HJÄRTANS LUST. Men hur i hela fridens namn skall jag orka och hinna skapa allt det där?

Det finns också många åsikter/tankar om att man inte skall "börja bjuda". Det handlar alltså om att inte knyta människor till sin familj så att man blir tvungen att ta hänsyn till dem och ändra någon slags etablerad balans i när man är skyldig att bjuda varandra. Därför blir det mycket snack om vem som inte bjudits på sådana här saker förr och vem som "hör till" att bjuda. Ingen skall ju känna sig dum när de för inbjudan för att de tänker att vi kanske tänker något om att vi inte blivit bjudna tidigare osv. Och de som bjudit in oss - dom är vi ju skyldiga att bjuda väl... även om man kanske inte alltid är så nära längre... Det finns en massa etikett i detta som jag inte kan reglerna för - och som jag kanske inte heller respekterar eller VILL följa. Men som jag naturligtvis kommer att anpassa mig efter för jag är ju en så duktig flicka och så gillar jag inte tanken att nån skall tycka att jag gör fel *känsligt det där*. Allt det som kändes så roligt först, känns nu bara som nått skit som jag skulle kunna undvara.

Just nu lutar det mot ett dop med bara familjen.

Lite fånigt känns det förstås att boka hela kyrkobyggnaden med präst och kantor och bara vara en si sådär tio personer, varav hälften kanske står därframme...

Och det blir ju inte särskilt kul med kantor heller. Tio personer i en kyrka ger i regel ingen direkt "allsångs"-vibb. Hela glädjen med att sjunga försvinner för att man bara är obekväm, inte kan låtarna och skall försöka sjunga lite lägre än alla de andra så att man inte hörs. EGENTLIGEN skulle jag vilja ha en riktig gospelkör, men det är väl förstås inte brukligt... 

Sång är skönast när hjärtat är med. Om inte hjärtat är med när man hälsar ett nytt barn till världen och önskar det lycka till genom att låta alla goda krafter tillbes att vara med i den här människans liv - är det då nån idé.

Usch alltihop har bara blivit tråkigt tråkigt tråkigt.

(Faktum är att hela BLÄ:et som jag har inom mig skulle vilja laddas ur genom att slåss och sparka. Kanske till och med hoppa på huvuden... du vet sådär som man ABSOLUT inte skall göra. Jag hatar att inte få som jag vill och jag hatar att jag inte är vuxen nog att vara förnöjd, utan BARA kan känna att jag TVINGAS acceptera sakernas tillstånd. När skall jag få den där chansen att stå på barrikaderna och känna vinden svepa över min kropp så att den bekräftas i all sin styrka? Eller kanske är den inre bilden en annan egentligen, när skall jag få chansen att GE allt det där jag vill GE så att jag får veta att jag över huvud taget har något att ge?)  

Jag vill väl för mycket som vanligt. Hade jag bara velat lagom så hade det varit lättare och roligare att leva. Jag kan tänka mig att om jag övertygar om att göra något större väsen av det här dopet så kommer jag när det väl närmar sig att säga till mannen i mitt liv att han borde ha stoppat mig, för detta är för stort för att jag skall orka med alla nerver det kräver av mig. Då kommer jag också känna mig otillräcklig och vilja dö - för det är rätt så mycket sån't just nu.