Boktips

Jag läser/lyssnar just nu en fantastisk bok: Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson.

Den borde vara obligatorisk läsning i skolan istället för - eller som komplement till - annan läsning om krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Men säger man så så kanske det bara låter jobbigt och faktamässigt, det är det inte. När bibliotekarien på mitt bibliotek tipsade om denna sa han att en annan låntagare som själv upplevt det som bokens huvudperson upplever sagt att det finns två fel i boken, det ena gällde en färgnyans på en uniform och det andra vet jag inte - men för övrigt var det precis så här det var... så blir man både förundrad och fascinerad.

För det är en skönlitterär bok även om den är skriven som en biografi, där en dam i Stockholm 1994 ser tillbaka på sitt liv. Och hennes liv innefattar krigsåren i Tyskland som förstås präglat henne precis som alla krig präglar människor - men också på samma sätt som alla människor präglas av sina ungdomsår.

Hon menar att det under alla år i Sverige varit omöjligt för svenskarna att förstå hur det verkligen var och efter kriget var det ingen som ville kliva fram och säga att de varit nazister. Den här kvinnan var nazist under kriget, men när hon berättar om det så känner man att man KAN förstå det. Det är först med facit i hand som det är oförståeligt, som man vill se bort och helst tro att man själv minsann ALDRIG...

Men hur kunde en ung människa 1939 med en ung människas hela behov av delaktighet, av samhörighet, av att vara behövd och av att se, var sedd och medverka till en ljus och framgångsrik framtid egentligen låta bli att bli någon enligt de spelregler som gällde i det samhälle och det kulturklimat som rådde där och då?

Samtidigt som man tycker sig kunna förstå, så finns det inget förskönande i berättelsen. Och kanske är det därför som den aldrig hade kunnat skrivas som en biografi... Vem skulle klara att skriva så här klart om både sina egna fel och rädslor, sin naivitet och sina misslyckanden. Det ligger en alltför stor skam i att ha blivit lurad och en alltför stor skuld över att ha inte ha velat se och därför medverkat till medmänniskors lidande. Det är en biografi som behövde skrivas och det är fantastiskt att en författare som föddes långt efter och långt ifrån kriget kan skriva på det här sättet.

Ett annat bokstips som jag måste dela med mig av är förstås Karin Alvtegens senaste bok Skugga. Har man läst hennes tidigare kommer man INTE att bli besviken och om man inte gjort det så kommer man att vilja göra det!

Själv älskar jag henns böcker och sträckläser dem när jag väl fått dem i min hand. Det är just det där med att vara människa som hon fångar så bra. Med att ha fel och brister och vilja täcka upp för dem och hur det kan gå då... Böckerna står ofta på deckarhyllorna, men bygger -tycker jag- mer på karaktärerna i boken som man vill förstå än på gåtan att klura ut.