January 2008 Archives

En resa

| | Comments (0)

Kanske håller jag på att landa i detta med de nya familjemedlemmarna nu, men det är tur att jag hört om andra som känner sig helt världsfrånvända och oförmögna till större känslor som nyblivna mammor. För jag tror egentligen inte att jag har riktigt greppat detta att barnen skall stanna här - för alltid. Jag månar också mycket om dem, har tålamod med dem och gosar med dem - men älskar dem? Jag vet inte.

Lite grann känns det som att sedan jag blev gravid så har jag uppslukats av min egen kropp och mina egna hormoner. Under graviditeten så var allt en nedräkning och förberedelse för förlossningen. Och det där är ju himla märkligt. Aldrig har man väl planerat en resa på det där sättet? Alltså att lägga allt krut på att räkna ner, lära sig hitta till flygplatsen och komma på vad som är smart att ha med sig inför flygresan. Bara för att sedan komma fram och inse att man glömt av vad det var man planerade för resa, skall jag sola, shoppa, festa, softa eller utflykta? Var i hela fridens namn har jag hamnat?

Det blir liksom tydligt att livet är sådär... visst kan det finnas milstolpar en del är delmål man ser fram emot, men oftast är det kanske i efterhand när man skall berätta sin livsberättelse som man formulerar var de där milstolparna finns nånstans.

För början och slutet är det enda som är riktigt tydligt... eller?

När fästmannen var på ledarskapskurs för ett par år sedan, menade föreläsaren att ens personlighet påverkades av tiden 2 år före ens födelse till 2 år efter. Det låter som att det mycket handlar om vilket sammanhang och vilken livssituation som man föds in i och så de där första åren med hur ens föräldrar hanterar det hela.

På samma sätt är slutet också otydligt. Visserligen är döden onekligen en tydlig händelse i en persons liv, både den som själv dör och dess omgivning. MEN en person kan också tydligt leva kvar och påverka sitt sammanhang genom den person som den har varit och de åsikter och tankar som han/hon har förmedlat.

Jaha, själv är jag nånstans mitt i. Njuter rätt mycket av resan, men fattar ingenting.

Sakna att vara gravid?

| | Comments (0)

Det är väldigt skönt att inte ha den där tvillingkulan kvar på mitten och det är skönt att vattnet börjar gå ur kroppen och det är skönare att väga 20kg mindre än 20kg mer, men ändå det fanns fördelar med att vara gravid. Jag kommer på hela tre stycken:

  1. Man är inte ensam. Det var en fröjd att köra bil, skruva upp volymen och sjunga med och känna hur man fick en kick, i rent bokstavlig bemärkelse. Jag körde och sjöng - och något i min kropp dansade! Det är tomt nu...
  2. Man kan ha sex utan att vara rädd för att bli med barn.
  3. Man har chans att se hur naveln ser ut på insidan.

En muskel i dagen - och goa barn

| | Comments (0)

Min kropp är befriad från muskulösare intryck. Alla muskler är väl dolda för att inte väcka alltför mycket avund hos omgivningen. Jag menar - det är ju ingen hemlighet att överviktiga har mer muskler - hur skulle vi annars kunna uppbära våra kroppar. Men i veckan fick jag veta att det finns en muskel som syns för blotta ögat. Det var på min efterkontroll av underredet nu efter förlossningen. Ett stygn har velat sig så att sårkanterna inte riktigt legat ihop som de ska och därför har en bit av en muskel ploppat ut genom stygnen och man kan säga att det känns...

Man kan också säga som barnmorskan sa, att "det kan bli så ibland", att det läker till sig med tiden när ny slemhinna hunnit bildas över det hela och att ingen har "någon aning om hur lång tid det kan ta".

Det hela får mig att associera till en gång i ett omklädningsrum på Lundbybadet i Göteborg. Jag och min kompis styrketränade där på våra håltimmar och det gjorde att vi bytte om till styrketräningskläder samtidigt som andra bytte om till badkläder inför sin simskola. EN liten tjej tittade förundrat när vi inte bytte om till badkläder och frågade om det hela och vi förklarade att vi skulle träna något annat. Hon undrade förstås varför man styrketränar och min kompis sa att det var för att få muskler. När vi kom tillbaka till omklädningsrummet efter träningen så bytte vi återigen om med samma lilla tjej. När min kompis vände sig om för att ta något i skåpet utbrast hon: "Jag ser en muskel!". 

Det var uppmuntrande förstås, sådn där peppning som vuxna sällan ger varandra, en direkt feedback på träningen: Du lyckas med det du föresätter dej - du ville ha muskler och nu ser jag att du har en!!

Associationerna löper vidare, medan mina egna barn bara vaknar och vill ha nappen ipluppad med jämna mellanrum. Så jag får skriva ner det snabbt... Det var min farmor som skulle skulle få besök av en kompis till min farbror. Hon hade med sig sin lilla dotter och sa till henne på vägen dit att damen som vi skall till är tjock, men det vet hon om så det behöver du inte säga. Väl framme hos farmor säger farmor något i stil med "Vad stor du har blivit!" för hon hade inte träffat den lilla tjejen sedan tjejen var bebis. Och får straxt den artiga kommentaren tillbaka "Har du gått ner i vikt?"

Jag vill att mina barn skall bli artiga och goa också en vacker dag - så att den där muskelpluppen blir en bortglömd petitess.  Nu skriker de på mig - jag ilar... jag ilar... 

Barnen är nu två månader gamla och det är dags att ta itu med dop-frågan. På ett sätt är det lätt. Både jag och barnens far har hela tiden varit överens om att barnen skall döpas och att de skall döpas i kyrkan. Hans åsikt bygger på tradition och min kanske något mer på... religion?

Jag vill egentligen ge mina barn den dimensionen i livet och jag vill ge dem en ingång till kyrkan och den trygghet som en tro kan ge. Det där är förstås inte helt lätt eftersom min egen kontakt med kyrkan är ganska... ja, jag försöker i alla fall komma iväg på första advent, julotta och påsk. Och vissa år lyckas jag faktiskt med någon av de där dagarna... 

Nåväl, vad är då ett dop? Vi kommer att träffa prästen och prata mer, men mina egna tankar inför det hela går ungefär så här:

Barnen skall presenteras och välkomnas till världen och till det sammanhang de fötts in i. Detta sammanhang består förstås av människor, men också av de värderingar. Värderingar är ju också spelregler som håller människorna samman. Jag vill förmedla värderingar till mina barn, så att de behärskar de koder som krävs för att hantera och få en trygghet i sitt eget liv och för att kunna leva tillsammans med andra. Genom att visa barnen deras sammanhang och visa sammanhanget de nya barnen, så vill jag knyta dem samman och ge dem en relation till varandra. Den relationen tror jag är viktig för att (om man skall uttrycka det kristet:) välsignas med ett gott liv. Det blir en slags "Jag vill ge dej lycka"-cermoni där alla som deltar säger dessa ord till dom som döps.

  • Aha, tanken är ju jättebra. I princip skulle man som nybliven familj kunna hänvisa alla nyfikna vänner och släktingar till en dag tre månader efter födseln och kunna cocoona för sig själva fram till dess. Sunt! men den principen följde inte vi för vi hade nog inte riktigt koll på att vi kunde göra så. Många har alltså redan träffat barnen och det blir alltså ingen presentation som görs på dopet. Namnen är också redan presenterade både för familjen, vännerna och Skattemyndigheten.
  • Och eftersom så många har träffat dem så har de också välkomnats med sjukt mycket presenter. Dels är det många som är glada för vår skull och så är det nog också många som tycker att det är kul att ha en ursäkt att gå i barnklädesbutiker...

Så vad är det egentligen vi skall göra nu, med ett dop?

  • Få presenter? Nja, det är snarare så att det känns som en anledning att INTE bjuda på dop. För det känns som om barnen redan fått presenter och att en inbjudan till dop blir att liksom gå med håven ett varv till. Det känns inte alls bra. Skall alla nuförtiden ge två presenter, en "grattis till barnet"- och en dop-present? Nja, snarare är det ju så att ingen vet om det blir dop eller om de blir bjudna, eftersom det liksom inte finns någon allmän ritual för detta i vårt individuella tidevarv. Den allmäna ritualen och cermonin var tydligt också en hjälp för folk så att alla visste vad som gällde. (När jag pratade med min svägerska hade hon ingen som helst förståelse för att detta kändes konstigt. "Det är klart att alla får två presenter när de för barn", menade hon)
  • Samla släkten för sammanhållning och gemenskap? Detta är en sådan där händelse som man KAN samla släkten kring. Det är ändå rätt roligt att emellanåt träffa sina kusiner osv, för nu när inte mormor är med oss längre så finns ju inte den där givna personen att samlas kring och fira tillsammans. Det finns inte så mycket kvar av den sammanhållande generationen och det är kanske dags för mig att kliva in här och bjuda in så att inte min relation till släkten fortsätter att huvudsakligen gå via föräldrarna. Nu har ju ingen av mina kusiner bjudit mig på sina barns dop/namngivningsfester eller bröllop så jag känner mig lite fånig. Hörde för ett tag sedan att ett par kusiner bestämt sig för att köra ett triatlon i sommar. Kanske är jag helt ute med sådana här cermonier för att samla släkten. Det verkar ju både häftigare och roligare att GÖRA något tillsammans att samlas kring istället för att bevittna en rit tillsammans. Man kan nog inte med en rituals hjälp säga att man betyder något för någon. Det kan ju bara göra genom att finnas i varandras liv.
  • Samla släkten för att visa på barnens sammanhang i världen? I byn där jag bor är sammanhangen tydliga, antingen är man en Jönsson, en Löfströmmare eller en Persson bland de gamla fiskarsläktena, eller så är man en nyinflyttad oäkta. Problemet är bara att de gamla fiskarsläktena hade sjuttielva barn, så när den äldre generationen nu är på avtagande så fylls byns hus i princip bara på av nyinflyttade. Det är svårt att vara hemmahörande enligt den där "sedan tre generationer"-principen. Det är liksom inte bara upp till en själv att fixa... Jag fick igår höra att jag får nån generation i bonus som ingift, så jag kanske nästan kan bli äkta i den här byn innan jag dör, men om jag inte dör grovt i förtid så kommer hela det här tankesättet ha spelat ut sin roll eftersom de oäkta blir i majoritet vartefter och alla känner vi oss väl hemma i våra hem?  Barnens far ser traditionsenligt på detta med släkt. I alla fall innan våra samtal fick honom att reflektera så skulle han tveklöst ha sagt att "blod ändå är tjockare än vatten". Men för mig som levt långt från släkt och familj och har föräldrar som också gjort/gör det så känns det där som en sanning med modifikation. För mig är inte släkten mitt sociala skyddsnät eller självklart mitt tydligaste sammanhang.(Även om släktforskaren i mig ändå har en hel del sådana tankar...). Tvärtom finns det en rad viktiiga personer som jag har valt att ha i mitt liv och som jag skulle söka mig till i första hand om jag fick problem och som jag helst umgås med. Det är i vänkrets och kontaktnät som den tydligaste bilden av det sammanhang som barnen föds in i framträder, det är ju faktiskt lite som att det är genom sitt val av vilka man skall ha en bibehållen kontakt med också säger något om vem man själv är eller vill vara.

För oss i praktiken: 

Att bjuda sitt kontaktnät innebär en hel rad praktiska gränsdragningsproblem. Skall vi sitta med våra adressböcker och våra mobilers telefonböcker och prioritera? Släkttänkandet ger en tydlighet och en hjälp, det år inte att förneka. Jag har ju också vänner över ett betydligt större geografiskt område som jag innerligt gärna skulle vilja bjuda, men jag kan ju inte hysa alla här hemma och det är inte alla som sett mitt hem och det skulle bli en massa saker runt omkring som jag skulle vilja göra i samband med att de i så fall skulle komma hela vägen hit...

Bjudandet har också en ekonomisk dimension förstås. Vill vi verkligen i vår budget prioritera en fest för våra barn som de inte bett om och inte kommer komma ihåg?

För mig känns det som att hela frågan gör att det bara blir en knut av alltihop. Min dröm är nog en riktig JÄTTEGREJ, men val av musik som jag vill säga något till barnen med. Med val av faddrar som blir rikligt insatta i vilka värderingar som jag vill skall förmedlas till mina barn om jag dör innan de lär känna mig. Och liksom kul kul kul, med en stor samling som fikar tillsammans - jag har ändå haft hela förra året till att inte träffa människor och inte hinna orka träffas eller höra av mig eftersom graviditeten var så tuff. NU vill jag ta igen ALLT. Jag LÄNGTAR efter mina vänner. Jag BEHÖVER faktiskt träffa dem. Jaqg behöver visa dem att de är nära i hjärtat trots att jag inte bjudit till på så länge. Och jag behöver SKRATTA och sjunga och HJÄRTANS LUST. Men hur i hela fridens namn skall jag orka och hinna skapa allt det där?

Det finns också många åsikter/tankar om att man inte skall "börja bjuda". Det handlar alltså om att inte knyta människor till sin familj så att man blir tvungen att ta hänsyn till dem och ändra någon slags etablerad balans i när man är skyldig att bjuda varandra. Därför blir det mycket snack om vem som inte bjudits på sådana här saker förr och vem som "hör till" att bjuda. Ingen skall ju känna sig dum när de för inbjudan för att de tänker att vi kanske tänker något om att vi inte blivit bjudna tidigare osv. Och de som bjudit in oss - dom är vi ju skyldiga att bjuda väl... även om man kanske inte alltid är så nära längre... Det finns en massa etikett i detta som jag inte kan reglerna för - och som jag kanske inte heller respekterar eller VILL följa. Men som jag naturligtvis kommer att anpassa mig efter för jag är ju en så duktig flicka och så gillar jag inte tanken att nån skall tycka att jag gör fel *känsligt det där*. Allt det som kändes så roligt först, känns nu bara som nått skit som jag skulle kunna undvara.

Just nu lutar det mot ett dop med bara familjen.

Lite fånigt känns det förstås att boka hela kyrkobyggnaden med präst och kantor och bara vara en si sådär tio personer, varav hälften kanske står därframme...

Och det blir ju inte särskilt kul med kantor heller. Tio personer i en kyrka ger i regel ingen direkt "allsångs"-vibb. Hela glädjen med att sjunga försvinner för att man bara är obekväm, inte kan låtarna och skall försöka sjunga lite lägre än alla de andra så att man inte hörs. EGENTLIGEN skulle jag vilja ha en riktig gospelkör, men det är väl förstås inte brukligt... 

Sång är skönast när hjärtat är med. Om inte hjärtat är med när man hälsar ett nytt barn till världen och önskar det lycka till genom att låta alla goda krafter tillbes att vara med i den här människans liv - är det då nån idé.

Usch alltihop har bara blivit tråkigt tråkigt tråkigt.

 

(Faktum är att hela BLÄ:et som jag har inom mig skulle vilja laddas ur genom att slåss och sparka. Kanske till och med hoppa på huvuden... du vet sådär som man ABSOLUT inte skall göra. Jag hatar att inte få som jag vill och jag hatar att jag inte är vuxen nog att vara förnöjd, utan BARA kan känna att jag TVINGAS acceptera sakernas tillstånd. När skall jag få den där chansen att stå på barrikaderna och känna vinden svepa över min kropp så att den bekräftas i all sin styrka? Eller kanske är den inre bilden en annan egentligen, när skall jag få chansen att GE allt det där jag vill GE så att jag får veta att jag över huvud taget har något att ge?)  

Jag vill väl för mycket som vanligt. Hade jag bara velat lagom så hade det varit lättare och roligare att leva. Jag kan tänka mig att om jag övertygar om att göra något större väsen av det här dopet så kommer jag när det väl närmar sig att säga till mannen i mitt liv att han borde ha stoppat mig, för detta är för stort för att jag skall orka med alla nerver det kräver av mig. Då kommer jag också känna mig otillräcklig och vilja dö - för det är rätt så mycket sån't just nu.

 

Vad gör en människa

| | Comments (0)

När brösten blev för barnmatsproduktion.

När hålen därnere påverkats negtivt av graviditet och förlossning.

När det däremot finns fullt fungerande nya hål i tänderna (vanligt efter graviditet).

Var finns då den där kvinnan som jag var innan? Är hon förlorad föralltid? Vari består mitt människovärde, den grund jag kan stå tryggt på och möta andra människor och kanske framför allt vara en kvinna som kan famna sin man utan skam och vägleda mötet så att det kan ske utan smärta? Jag har haft så svårt att hitta mitt värde mitt i allt det här.

Det är så lätt att vara värdelös. Tänk att man kan se sig själv som sådan även om man aldrig har varit mer behövd och viktig. Och det där är läskigt... att ha makt över någon så utelämnad.. och inte anse sig kapabel uppdraget. Hur hanterar man rollen om man skulle välja en annan strategi än att kliva in i den?

Det där väcker en hel del i en.

Det är mirakel med alla föräldrar som inte smiter från uppdraget. Vid så många tillfällen där de första veckorna ville jag bara rymma. En gammal tanke dök upp igen. En tanke som jag haft sedan jag själv var barn - min familj är lyckligare utan mig. Jag lever inte upp till mitt eget liv.

Nu känns det bättre, jag håller känslorna på armlängds avstånd, vänder och vrider på dem. Kanske håller hormonerna på att landa efter turbulensen? NU är tiden att plocka fram alla dessa svåra nedtryckande tanker i ljuset och se till att spökena försvinner. För de hjälper mig inte att bli den mamma jag vill vara, inte den fästmö och inte den människa...

Det som hänt sedan de där första veckorna är rent fysiskt ingenting. Kroppen är fortfarande inte återställd eller lagad. Men på andra plan så har jag noterat att jag tryckt ner mig själv länge. Jag lovar mig själv saker som inte är rimliga att hålla, som jag kanske aldrig haft med mig hela mig själv i. Det finns en "att göra"-lista med många många punkter högt som lågt och jag har ingen som helst koll på mina egna prioriteringar. Jag tror att jag lite slarvigt säger att jag prioriterar något när jag vill säga att det finns med på listan, att jag fäster en viss vikt vid det. Men jag har inte gjort någon prioriteringslista och definitivt ingen som jag följt.

Att prioritera är förstås en konst. Det är det att vara människa också.

Jag har hört talesättet att människa är inget man föds till, det är något man blir. Jag tror på det.

För min del så tror jag att det stora felet är bristen på prioriteringsförmåga tillsammans med skam. Vad är det där med skam egentligen? I boken Molnfri bombnatt f¨år huvudpersonen vid ett tillfälle hjälp av sin väninna att släppa sin skam genom att byta den mot skuld. Och hon menar att skulden är lättare att bära - den kan man sona, den ger mening. Vad är det där med skam egentligen?

Jag har mycket "skam i kroppen". Så mycket att jag inte alltid kan vara närvarande och själv få plats i det jag upplever och de sammanhang som jag ingår i. Skammen liksom utesluter och stänger mig ute. Den är ett hinder som gör livet svårare än vad det är. Ofta hindrar den mig från att ta tag i saker, från att göra det rätta.

Det kan gälla vardagssaker som att man av någon anledning behöver banga från nått man tidigare har bestämt. Istället för att kommunicera detta på ett tidigt stadium, rakt och schysst, så är det som att jag duckar och duckar och letar sätt att fly. Det har många gånger hänt att jag känt tröst i tanken att jag kanske ändå hinner dö innan det behöver avgöras... Men jag dör ju aldrig! ... egentligen går jag runt i ett stort vakuum av förvåning över att jag lever. Jag fattar liksom inte varför.

Det där att kommunicera rakt och schysst är viktigt. Det är ett bra sätt att vara människa. Att ducka och skämmas och förneka sig är inte det. Så vad i hela fridens namn är det som jag skäms så över?

Vad skäms jag över? Jag tror att jag skäms över att jag inte är bättre, att jag är otillräcklig. Innerst inne tror jag att jag har en uppfattning om att jag måste vara bättre än alla andra och det är jag inte. Det där kanske hänger ihop med att jag mirakulöst räddades från att drunkna när jag var nästan 2 år. Jag minns inget av det, men har ändå burit historien med mig i alla år. Det är nån mening med att jag fick en chans till, men vilken? Vad är det jag är behöver göra för att visa mig värdig den chansen? Vad kan jag göra för att tacka, kompensera och leva upp till den förväntan som måste finnas på mig när jag liksom fått livet åter på det sättet? Det har aldrig gått att bara använda livet till att vara partypingla... fast emellanåt har jag faktiskt gjort just det - kanske är det därför jag skäms.

Är man viktigare och bättre om man är allvarlig?

Betyder allvarligheten att man är seriös?

Är glädje oseriöst?

Jag tror med förnuftet att glädje är det viktigaste man kan bidra med i världen. Det är det som behövs bäst. Glädjande är ett bejakande av livet, en använding och eskalator av livskraften. Men känslomässigt har något hänt med den där vilda solstrålen jag var som barn, jag styckar min glädje när jag kommer i ensamhet, dessikerar och analyserar. Och vad värre är - jag kritiserar.

Kritik har handlat om att tänka för mig. Att vara intelligent har varit viktigt och då gäller det förstås att visa att man kritiskt kan analysera. Alla andra försöker jag förstå ur ett så positivt perspektiv som möjligt, men mig själv... Ställer jag lägre krav på andra än på mig själv, innebär det i så fall inte också att jag inte tror att andra har samma kapacitet som jag själv har. Förmätet.

Så vad är jag? Vad är jag för en människa? Förmäten, kritisk, billigt glättig. Jag tar avstånd när jag söker närhet. Jag har dåliga strategier, dåliga prioriteringar. Kanske är jag inte så mycket att hänga i granen...

... men å andra sidan är det väl ingen jättemening med att hänga i en gran till allmän beskådan och bedömning. Jag skall kanske inte sitta där och skina, jag kanske skall leva-  i verkligheten - klanta till, göra fel, LEVA. Jag kanske skall släppa min förvåning över att jag lever och hitta på en simpel mening om varför. Det borde funka rätt bra nu när jag skapat mening genom att låta min egen roll kliva tillbaka. Nu är jag en av hundratals delar i ett släktled, det finns en uppgift. Det var kanske alltid den uppgiften jag sökte... Släktforskarens dröm, att vara en kugge i den historia som man skiver om sig själv. Det är rätt befriande att inte längre vara den viktigaste kuggen för mig, kraven minskar egentligen inte, men känslomässigt känns mammarollen tydligare än alla andra roller som jag försökt förstå i olika samspel och sammanhang. 

Vad vet jag? 

Boktips

| | Comments (0)

Jag läser/lyssnar just nu en fantastisk bok: Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson.

Den borde vara obligatorisk läsning i skolan istället för - eller som komplement till - annan läsning om krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Men säger man så så kanske det bara låter jobbigt och faktamässigt, det är det inte. När bibliotekarien på mitt bibliotek tipsade om denna sa han att en annan låntagare som själv upplevt det som bokens huvudperson upplever sagt att det finns två fel i boken, det ena gällde en färgnyans på en uniform och det andra vet jag inte - men för övrigt var det precis så här det var... så blir man både förundrad och fascinerad.

För det är en skönlitterär bok även om den är skriven som en biografi, där en dam i Stockholm 1994 ser tillbaka på sitt liv. Och hennes liv innefattar krigsåren i Tyskland som förstås präglat henne precis som alla krig präglar människor - men också på samma sätt som alla människor präglas av sina ungdomsår.

Hon menar att det under alla år i Sverige varit omöjligt för svenskarna att förstå hur det verkligen var och efter kriget var det ingen som ville kliva fram och säga att de varit nazister. Den här kvinnan var nazist under kriget, men när hon berättar om det så känner man att man KAN förstå det. Det är först med facit i hand som det är oförståeligt, som man vill se bort och helst tro att man själv minsann ALDRIG...

Men hur kunde en ung människa 1939 med en ung människas hela behov av delaktighet, av samhörighet, av att vara behövd och av att se, var sedd och medverka till en ljus och framgångsrik framtid egentligen låta bli att bli någon enligt de spelregler som gällde i det samhälle och det kulturklimat som rådde där och då?

Samtidigt som man tycker sig kunna förstå, så finns det inget förskönande i berättelsen. Och kanske är det därför som den aldrig hade kunnat skrivas som en biografi... Vem skulle klara att skriva så här klart om både sina egna fel och rädslor, sin naivitet och sina misslyckanden. Det ligger en alltför stor skam i att ha blivit lurad och en alltför stor skuld över att ha inte ha velat se och därför medverkat till medmänniskors lidande. Det är en biografi som behövde skrivas och det är fantastiskt att en författare som föddes långt efter och långt ifrån kriget kan skriva på det här sättet.

 

Ett annat bokstips som jag måste dela med mig av är förstås Karin Alvtegens senaste bok Skugga. Har man läst hennes tidigare kommer man INTE att bli besviken och om man inte gjort det så kommer man att vilja göra det!

Själv älskar jag henns böcker och sträckläser dem när jag väl fått dem i min hand. Det är just det där med att vara människa som hon fångar så bra. Med att ha fel och brister och vilja täcka upp för dem och hur det kan gå då... Böckerna står ofta på deckarhyllorna, men bygger -tycker jag- mer på karaktärerna i boken som man vill förstå än på gåtan att klura ut.

Som speglar

| | Comments (0)

En gång var jag 21 och beskrevs av mina vänner som äckligt kär.

Föremålet för min heta låga besvarade kärleken och jag hade alltså lyckats att fånga en väldigt vacker ung man.

Hans ögon var som himmelen och haven. Och de såg på mig med en outgrundlighet där jag tyckte mig ana evigheten och kärleken, ja kanske själva gudomligheten.

Den unge mannen var dock inte en man av ord. Han var helt obegripligt tystlåten. Och jag var och är en person i stort behov av kommunikation. Men allt fanns där i hans ögon. Till historien hör också att detta var på den tiden när jag trodde att kärlek om den var stor, stark och älta också måste vara villkorslös. Kanske har jag alltid sökt mig till parförhållanden just för att jag söker den där villkorslösa kärleken som man egentligen bara kan drömma om eller förlita sig till en Gud för att få. Kanske är det också därför som pojkvänner emellanåt blivit t.f. gudar i mitt liv.

Så jag pratade och han såg mig i ögonen.

Jag blev förstås allt mer desperat, till slut var himlarna och haven bara något som jag trampade vatten i. Men nu är jag faktiskt inte en person som ger upp - och därför också en person med starka förutsättningar för att gå in i väggen, jag kan liksom stå där och stånga i alla mina föreställningar om hur saker EGENTLIGEN borde vara. Och jag var stolt, en vacker man ville vara tillsammans med mig - det gjorde också MIG till NÅGON. "Alltid sedd - alltid älskad" (som det stod på ett vykort jag köpte i ett kristet bokförlags monter på bokmässan för ett par år sedan).

När han gjorde slut efter åtta månader var det jag som inte sa någonting.

Han sa att han väntade på att jag skulle visa hur arg jag var. Det var då när han precis gjorde slut och jag inte kunde fatta att HAN gjorde slut - det var ju JAG som led av att förhållandet var så påfrestande. Det var ju jag som krävts på allt mitt tålamod. Han hade ju levt förskonad från allt - förskönad till allt. I skrivande stund inser jag att det kanske var just det... men som sagt, detta var på den tiden när jag trodde att om jag verkligen ville tycka om någon så var jag tvungen att vara kravlös. Blunda för det som gav förhållandet motstånd - och upphöja det andra.

Efter det där förhållandet så har jag sagt till mig själv att om jag vill se något vackert kan jag köpa en tavla, av en pojkvän krävs andra kvaliteter. Det där med att det är mer äkta kärlek att ställa krav, presentera sina behov och ge den andre en chans att verkligen möta och bemöta och bli den själsfrände man söker - det tog ett par förhållanden och en skillsmässa innan jag riktigt började förstå.

Den där tanken på motparten och medmänniskan som en spegel av mig själv finns kvar. Det där med att ögonen är själens spegel, men också - och kanske framför allt - att jag tolkar din tanke om mig oavsett vad du säger. Kanske är det därför som det är så svårt att hjälpa andra människor, och svårt att hjälpa sig själv. Bilden är redan klar och den blir allt jag ser om du inte riktigt riktigt på allvar tar dig tid att ge mig en annan bild av mig själv.

Innan jag fick barn tänkte jag alltid att en anledning till att skaffa barn var att själv utvecklas. Vem kan se på en så kritikt och ändå kärleksfullt som ett barn ser på sin förälder - återigen det där med "alltid sedd och alltid älskad". Det är där man kommer höra de obehagligaste sanningarna och tvings möta sina egna brister och svagheter. Kanske kan de mörka sidorna föras ut i ljuset med hjälp av barnens öppenhet? Kanske kan de mörka sidorna då bli mindre skrämmande - precis som alla andra troll som spricker i dagsljus? Den ultimata självrannsakan. Själva grunden till tanken om skärselden?

Men en sen natt med lite sömn och barn som inte kommer till ro, så ser jag min sons blick. Och den säger bara en enda sak "Hej morsan, jag är här av en enda anledning och det är att jävlas med dej".

Pågavännen - som förresten hedanefter kommer benämnas Fästmannen i denna blogg - trodde inte riktigt att det kunde vara så. Men jag har sett Förhäxad och vet därför att även snyggingar och till synes trevliga människor faktiskt kan vara demoner. Men bortsett från denna händelse och denna typ av argumentation så kvarstår ändå något... När de inte kan säga vad de tänker och känner så blir jag helt utlämnad till vad jag själv tänker och känner. Och här finns utrymme för all tolkning i världen. Ett baby-skrik kan betyda allt från att "jag hatar er era jäkla svikare" till "å vad jag älskar er! kom å krama mig!" Så vad är kraftfullast - rädslan eller kärleken?

Om man liknar barnen vid speglar som jag speglar mig i både dag och natt nu för tiden. Så ser jag i tydliga kontraster mina egna tankar om mig själv. Men jag ser också något av det där jag gjorde när jag var 21. Jag ser dem i ögonen och känner att där finns himmlar och hav och gudomligheten själv - och jag har ingenting som kan mäta sig med detta och ändå... det är som om all kärlek i hela världen liksom sväller över och lite landar på mig...

Egentligen är det inte ett självklart sätt att tänka på det hela...

Man skulle också kunna se det som att JAG har kärlek att ge och att det är den som speglas... Wow! Det var ett helt nytt sätt att se det. Utvecklingen med hjälp av barnen har redan börjat. Och kanske kan mina vänner komma att säga samma sak igen, om än med andra ord - hon är äckligt kär! För det är ändå nått visst med de där pojkarna i spjälsängen...

 

årsskifte

| | Comments (1)

Med årskiftet följe oundvikligen en del tankar om det gångna och det kommande...

2007 kan sammanfattas så här:

Det var året då jag inte fick någonting gjort

och samtidigt året då allting hände

Inför 2008 har jag läst på i mina två nya familjemedlemmars årshoroskop för att få nån ledtråd. Och där stod det att dom (som skorpioner) är:

... i en stark period av utveckling under 2008, som tyvärr även innebär att du har svårt att se andra människors behov.

 

Kanske hade 2008 kunnat bli annorlunda om pojkarna varit födda i ett annat stjärntecken...

...men nu får jag ta det som det är och som det kommer

ÄNTLIGEN!!

| | Comments (1)

Ett stort tack till Steffanie som hjälpt mig med bloggen - NU funkar det att kommentera igen!

Hurra!