Som ett maraton...

Jaha, så var man då på andra sidan...

Nu har jag upplevt en förlossning. Bland de mammor som jag mött under graviditeten har detta med förlossningen känts som en kvinnornas motsvarighet till lumpen.

Antingen finns behovet av att berätta hur snabbt och smidigt och lätt allting var ("jag är SÅ lyckligt lottad") eller också så är det som en riktigt grabbig lumpar-kick - ju jävligare desto bättre story... Och ju svårare och blodogare och mer komplikationer desto mer Rambo-aktig kan man framställa sig själv.

Jag har noterat ett outsinligt behov av den egna duktigheten presenterad i ett sammanhang som faktiskt inte går att jämföra eftersom förlossningar är så himla olika och det FAKTISKT inte är den där gemensamma upplevelsen som lumpen en gång var för männen. Dessutom har jag under graviditeten märkt att - även om jag hållt mig på avstånd från förlossningsberättelser och närmat mig dem långsamt, nosande försiktigt genom att snarare läsa om dem - så att jag kan avbryta när jag vill - än att ta emot dem live. Så finns det en viss sorts kvinnor som inte har någon som helst koll på vad man som förstaföderska inte behöver höra - en del är helt enkelt totalt opsykologiska.

Jag har inte bara läst böcker (två böcker rekommenderas särskilt - Innan du föder och Sedan du fött) utan även köpt en uppsjö av gravidtidningar och där har det funnits både förlossnings-specialer och smärt-specialer. Även på föräldrakurserna har det handlat om smärtlindring och olika metoder och medikamenter. Vilka vill man ha?

Jaha så skulle man ha en aning om hur man skall närma sig en smärta som man aldrig känt, bara hört skall vara stark. Det går ju fak´tiskt inte att tänka sig hur det över huvud taget skall kunna vara möjligt att benen liksom skall flyttas mer isär för ett ögonblick för att släppa ut ett barn - eller två. Egentligen borde detta ju vara helt omöjligt...

När jag närmade mig den här frågan så kände jag att det också fanns en slags prestation i detta... är man lite duktigare om man inte använder smärtlindring? Hur ser den där kvinno-Rambon ut egentligen, finns hon?

Ett tag kändes det som om allt var så himla "naturligt och normalt" i barnmorskornas ögon i en situation som var allt annat än naturlig och normal för mig, för själv har jag aldrig upplevt något så spejsat som att vara gravid - alla psykadeliska droger kan förmodligen slänga sig i väggen i jämförelse. Jag ville ju gärna vara en naturkrafternas urmoder och bara bölja av tillit och kvinnokraft. Men istället surnade jag till och kände bara att det är helt naturligt att dö i barnsäng också...

Det går helt enkelt egentligen inte att förbereda sig helt och tänka ut allt helt för en situation man aldrig varit i. Men ändå. Min mentala förberedelse var viktig för mig. Det var också intressant att sätta sig in i hur den egna kroppen fungerar och hur finurligt konstruerad den är. Tänk att man gått här och varit fertil i drygt 20 år utan att ha en aning de mirakel den egna kroppen bär.

Min förberedelse innehöll en hel del inläsning (för det är så jag funkar) och inte minst besök på BB som avdramatiserade och gav en viss trygghet. Jag försökte också att se att den bild som jag fått på film inte självklart är den korrekt bild. Som en kompis sa till mig - du kan aldrig uppleva hur det är att cykla genom att se en cyklist på film. Upplevelsen kan bara göras med och i kroppen. De där filmbilderna har ju förmedlat ett utifrån-perspektiv som varit skrämmande för mig.

Jag hade ju hört detta att en förlossning är som ett maratonlopp rent fysiskt. Och med tvillingar i magen kanske man kan säga att det var lite som ett maratonlopp - med ett ärevarv på Stadion efteråt! :)

Men liknelserna med ett maraton tycker jag är betydligt fler. Kanske haltar de lite eftersom jag aldrig sprungit ett maraton - men ändå. Så här upplever jag det hela.

Det finns smärta. Man kan bajja på sig och man kan kollapsa, men det är inget av det där som är själva grejjen. Sådant som kändes viktigt innan var helt oviktigt i den situationen. Det kunde varit 50 pers som stirrade mig mellan benen t.ex. och det hade inte rört mig i ryggen: det är liksom bara en helt annan situation än man någonsin varit i tidigare och kan föreställa sig. Annars kändes det ju lite sådär innan när jag visste att det skulle vara mycket folk i rummet på grund av tvillingförlossningens särskilda krav på extra personal som skulle kunna ingripa om jag eller barnen behövde det.

I likhet med ett maraton så vinner man på att ha någorlunda koll på banan. Vad är det för etapper som man skall gå igenom, vilka sträckor är tuffast, hur kan jag tänka och jobba mentalt för att ta mig igenom de stunder som känns tuffast. Vad behöver jag när jag tycker att det tar emot? Vilken utrustning finns, vilken process handlar det om, vilken hjälp finns att få osv osv.

Med detta i åtanke så blir varken ett maraton eller en förlossning en prestation som egentligen handlar om smärta över huvud taget.
Att ha ställt ut peppningspersoner där det behövs bäst, att ha mentala bilder som hjälper kroppen att jobba och att "bara göra det" och gå in i upplevelsen istället för att försöka ha kontroll och undra hur man tar sig ut under tiden gjorde grejen mest till en rätt cool upplevelse.

Sedan finns det ju de som mest vill ha sprungit ett maraton för att liksom bevisa något för sig själv och HA GJORT DET. Och så finns det de som blir besatta och blir "en sån som springer maraton".

Jag vet inte riktigt om jag är "en sån som föder barn", men faktum är ändå att jag efter bara två veckor kan känna att jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Det är ju faktiskt ganska otroligt, med tanke på hur mycket detta skrämde mig innan.

Det allra bästa rådet - om jag skall drista mig till att ge ett sådant - är att välja rätt pappa till sina barn. Att man kan ha lita på att den där hejja-ramsan kommer precis i uppförsbacken och att den där vätskekontrollen ständigt finns vid ens sida.

Vad skall man säga...
- "Jag är helnöjd" som Henke Larsson sa...