Frihet, jämlihet, broderskap ELLER skuld, otillräcklighet moderskap

Hur går det med amningen?

Direkt efter att man klämt fram sina barn, så börjar detta med amningen diskuteras -om inte förr. Det är en väldigt viktig fråga detta med om man har tänkt sig att amma eller inte. I mitt fall blev det extremt så eftersom lillebror var lite liten och behövde lite extra stöd i början. Det BÄSTA skulle ju vara om han kunde få bröstmjölk.

Jag hade hört innan om läckande bröst under graviditeten, men mina var torra som snus. Och där låg minstingen och behövde något jag inte kunde ge. Jag satt med en pump mot bröstvårtorna och vakuumet slet i dem utan att det kom en endaste droppe. Jag var helt helt värdelös.

I en vecka var vi kvar på BB.
Amningsträning och pumpning var grejen för mig.
Skulle jag reda ut det? Skulle jag ha tillräckligt att ge?
Och pågavännen fick vara fantastisk och engagerad och delaktig genom att mata med mjölkersättning, medan jag behövde prestera något för att bli tillräcklig.

Ena barnet hade kläm på hur han skulle göra vid bröstet, den andre hade ingen koll alls. Och jag hade inte heller någon koll. Hade ont i ryggen och ont när jag satt, hittade inte rätt ställning och dessutom såg det inte alls så där gulligt ut som det brukar göra när man ser andra amma. Med mina bröst som var dubbelt så stora som barnens huvud så kunde jag inte riktigt se barnen och att de kom till på rätt sätt. Och barnen var frustrerade och jag hade ont och var också frustrerad. Allt var bara hemskt. Jag har fel tuttar för att bli mamma. Här har jag burit runt på de där grejerna i alla år och så är allt bara fel fel fel. Barnmorskorna kom för att hjälpa till, så här kan jag hålla barnet, så här kan jag puffa upp tuttarna och de slet i bröstvårtorna så att bebisarna skulle kunna få grepp om dem och visade hur jag skulle kunna se på dem om de sög rätt (=åt) eller bara snuttade (som gör ont och kan skada bröstvårtorna).

Till slut gav jag bara upp.
Mjölken har kommit igång och jag pumpar så att de får den och det lär vara bra för dem eftersom bröstmjölk hjälper till att bygga upp imunförsvaret.
Men jag känner mig ändå helt kass, de får inte hudkontakten och närheten som det ju står om i varenda amningsmening. De kanske inte får kärlek, de kanske inte vet att jag älskar dem? De kanske inte får det de har rätt till? Det jag vill ge dem?

Pågavännen och jag pratade en hel del om detta, med hormonomställningen i kroppen innebär dessa tankar MÅNGA omgångar av tårar. Emellanåt känns det bara som att jag vill rymma. Var det något som jag ville ge mina barn så är det ju en bra mamma. Kan jag inte ge det så skall jag inte vara här...

Det märkliga är att intellektet är helt utslaget. Jag har bara känslor i detta.

För saken är den att pågavännen är helnöjd. Vi kan dela på matningen och han ligger mycket med barnen direkt på bröstet och ger hudkontakt och närhet. Han skryter på jobbet om hur bra min mjölkproduktion fungerar och hur mysigt och väl allt ordnats hos oss. Och hans jobbarkompisar tycker att det ju låter perfekt att vi kan dela så där och att jag kan avlastas också och få sova lite när vi kan ta varannat matningspass på natten osv.

Jaha, så EGENTLIGEN lever vi i den bästa av världar, familjen är förmodligen lycklig och tillfreds. Det är bara jag som... ...blivit mamma.

Och lika tydligt som vanligt är det: Kasst självförtroende gör en till en sämre människa eftersom det hindrar en från att vara lugn, trygg och självklar i sina relationer. Blä för mig.