November 2007 Archives

Hur går det med amningen?

Direkt efter att man klämt fram sina barn, så börjar detta med amningen diskuteras -om inte förr. Det är en väldigt viktig fråga detta med om man har tänkt sig att amma eller inte. I mitt fall blev det extremt så eftersom lillebror var lite liten och behövde lite extra stöd i början. Det BÄSTA skulle ju vara om han kunde få bröstmjölk.

Jag hade hört innan om läckande bröst under graviditeten, men mina var torra som snus. Och där låg minstingen och behövde något jag inte kunde ge. Jag satt med en pump mot bröstvårtorna och vakuumet slet i dem utan att det kom en endaste droppe. Jag var helt helt värdelös.

I en vecka var vi kvar på BB.
Amningsträning och pumpning var grejen för mig.
Skulle jag reda ut det? Skulle jag ha tillräckligt att ge?
Och pågavännen fick vara fantastisk och engagerad och delaktig genom att mata med mjölkersättning, medan jag behövde prestera något för att bli tillräcklig.

Ena barnet hade kläm på hur han skulle göra vid bröstet, den andre hade ingen koll alls. Och jag hade inte heller någon koll. Hade ont i ryggen och ont när jag satt, hittade inte rätt ställning och dessutom såg det inte alls så där gulligt ut som det brukar göra när man ser andra amma. Med mina bröst som var dubbelt så stora som barnens huvud så kunde jag inte riktigt se barnen och att de kom till på rätt sätt. Och barnen var frustrerade och jag hade ont och var också frustrerad. Allt var bara hemskt. Jag har fel tuttar för att bli mamma. Här har jag burit runt på de där grejerna i alla år och så är allt bara fel fel fel. Barnmorskorna kom för att hjälpa till, så här kan jag hålla barnet, så här kan jag puffa upp tuttarna och de slet i bröstvårtorna så att bebisarna skulle kunna få grepp om dem och visade hur jag skulle kunna se på dem om de sög rätt (=åt) eller bara snuttade (som gör ont och kan skada bröstvårtorna).

Till slut gav jag bara upp.
Mjölken har kommit igång och jag pumpar så att de får den och det lär vara bra för dem eftersom bröstmjölk hjälper till att bygga upp imunförsvaret.
Men jag känner mig ändå helt kass, de får inte hudkontakten och närheten som det ju står om i varenda amningsmening. De kanske inte får kärlek, de kanske inte vet att jag älskar dem? De kanske inte får det de har rätt till? Det jag vill ge dem?

Pågavännen och jag pratade en hel del om detta, med hormonomställningen i kroppen innebär dessa tankar MÅNGA omgångar av tårar. Emellanåt känns det bara som att jag vill rymma. Var det något som jag ville ge mina barn så är det ju en bra mamma. Kan jag inte ge det så skall jag inte vara här...

Det märkliga är att intellektet är helt utslaget. Jag har bara känslor i detta.

För saken är den att pågavännen är helnöjd. Vi kan dela på matningen och han ligger mycket med barnen direkt på bröstet och ger hudkontakt och närhet. Han skryter på jobbet om hur bra min mjölkproduktion fungerar och hur mysigt och väl allt ordnats hos oss. Och hans jobbarkompisar tycker att det ju låter perfekt att vi kan dela så där och att jag kan avlastas också och få sova lite när vi kan ta varannat matningspass på natten osv.

Jaha, så EGENTLIGEN lever vi i den bästa av världar, familjen är förmodligen lycklig och tillfreds. Det är bara jag som... ...blivit mamma.

Och lika tydligt som vanligt är det: Kasst självförtroende gör en till en sämre människa eftersom det hindrar en från att vara lugn, trygg och självklar i sina relationer. Blä för mig.

Som ett maraton...

| | Comments (1)

Jaha, så var man då på andra sidan...

Nu har jag upplevt en förlossning. Bland de mammor som jag mött under graviditeten har detta med förlossningen känts som en kvinnornas motsvarighet till lumpen.

Antingen finns behovet av att berätta hur snabbt och smidigt och lätt allting var ("jag är SÅ lyckligt lottad") eller också så är det som en riktigt grabbig lumpar-kick - ju jävligare desto bättre story... Och ju svårare och blodogare och mer komplikationer desto mer Rambo-aktig kan man framställa sig själv.

Jag har noterat ett outsinligt behov av den egna duktigheten presenterad i ett sammanhang som faktiskt inte går att jämföra eftersom förlossningar är så himla olika och det FAKTISKT inte är den där gemensamma upplevelsen som lumpen en gång var för männen. Dessutom har jag under graviditeten märkt att - även om jag hållt mig på avstånd från förlossningsberättelser och närmat mig dem långsamt, nosande försiktigt genom att snarare läsa om dem - så att jag kan avbryta när jag vill - än att ta emot dem live. Så finns det en viss sorts kvinnor som inte har någon som helst koll på vad man som förstaföderska inte behöver höra - en del är helt enkelt totalt opsykologiska.

Jag har inte bara läst böcker (två böcker rekommenderas särskilt - Innan du föder och Sedan du fött) utan även köpt en uppsjö av gravidtidningar och där har det funnits både förlossnings-specialer och smärt-specialer. Även på föräldrakurserna har det handlat om smärtlindring och olika metoder och medikamenter. Vilka vill man ha?

Jaha så skulle man ha en aning om hur man skall närma sig en smärta som man aldrig känt, bara hört skall vara stark. Det går ju fak´tiskt inte att tänka sig hur det över huvud taget skall kunna vara möjligt att benen liksom skall flyttas mer isär för ett ögonblick för att släppa ut ett barn - eller två. Egentligen borde detta ju vara helt omöjligt...

När jag närmade mig den här frågan så kände jag att det också fanns en slags prestation i detta... är man lite duktigare om man inte använder smärtlindring? Hur ser den där kvinno-Rambon ut egentligen, finns hon?

Ett tag kändes det som om allt var så himla "naturligt och normalt" i barnmorskornas ögon i en situation som var allt annat än naturlig och normal för mig, för själv har jag aldrig upplevt något så spejsat som att vara gravid - alla psykadeliska droger kan förmodligen slänga sig i väggen i jämförelse. Jag ville ju gärna vara en naturkrafternas urmoder och bara bölja av tillit och kvinnokraft. Men istället surnade jag till och kände bara att det är helt naturligt att dö i barnsäng också...

Det går helt enkelt egentligen inte att förbereda sig helt och tänka ut allt helt för en situation man aldrig varit i. Men ändå. Min mentala förberedelse var viktig för mig. Det var också intressant att sätta sig in i hur den egna kroppen fungerar och hur finurligt konstruerad den är. Tänk att man gått här och varit fertil i drygt 20 år utan att ha en aning de mirakel den egna kroppen bär.

Min förberedelse innehöll en hel del inläsning (för det är så jag funkar) och inte minst besök på BB som avdramatiserade och gav en viss trygghet. Jag försökte också att se att den bild som jag fått på film inte självklart är den korrekt bild. Som en kompis sa till mig - du kan aldrig uppleva hur det är att cykla genom att se en cyklist på film. Upplevelsen kan bara göras med och i kroppen. De där filmbilderna har ju förmedlat ett utifrån-perspektiv som varit skrämmande för mig.

Jag hade ju hört detta att en förlossning är som ett maratonlopp rent fysiskt. Och med tvillingar i magen kanske man kan säga att det var lite som ett maratonlopp - med ett ärevarv på Stadion efteråt! :)

Men liknelserna med ett maraton tycker jag är betydligt fler. Kanske haltar de lite eftersom jag aldrig sprungit ett maraton - men ändå. Så här upplever jag det hela.

Det finns smärta. Man kan bajja på sig och man kan kollapsa, men det är inget av det där som är själva grejjen. Sådant som kändes viktigt innan var helt oviktigt i den situationen. Det kunde varit 50 pers som stirrade mig mellan benen t.ex. och det hade inte rört mig i ryggen: det är liksom bara en helt annan situation än man någonsin varit i tidigare och kan föreställa sig. Annars kändes det ju lite sådär innan när jag visste att det skulle vara mycket folk i rummet på grund av tvillingförlossningens särskilda krav på extra personal som skulle kunna ingripa om jag eller barnen behövde det.

I likhet med ett maraton så vinner man på att ha någorlunda koll på banan. Vad är det för etapper som man skall gå igenom, vilka sträckor är tuffast, hur kan jag tänka och jobba mentalt för att ta mig igenom de stunder som känns tuffast. Vad behöver jag när jag tycker att det tar emot? Vilken utrustning finns, vilken process handlar det om, vilken hjälp finns att få osv osv.

Med detta i åtanke så blir varken ett maraton eller en förlossning en prestation som egentligen handlar om smärta över huvud taget.
Att ha ställt ut peppningspersoner där det behövs bäst, att ha mentala bilder som hjälper kroppen att jobba och att "bara göra det" och gå in i upplevelsen istället för att försöka ha kontroll och undra hur man tar sig ut under tiden gjorde grejen mest till en rätt cool upplevelse.

Sedan finns det ju de som mest vill ha sprungit ett maraton för att liksom bevisa något för sig själv och HA GJORT DET. Och så finns det de som blir besatta och blir "en sån som springer maraton".

Jag vet inte riktigt om jag är "en sån som föder barn", men faktum är ändå att jag efter bara två veckor kan känna att jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Det är ju faktiskt ganska otroligt, med tanke på hur mycket detta skrämde mig innan.

Det allra bästa rådet - om jag skall drista mig till att ge ett sådant - är att välja rätt pappa till sina barn. Att man kan ha lita på att den där hejja-ramsan kommer precis i uppförsbacken och att den där vätskekontrollen ständigt finns vid ens sida.

Vad skall man säga...
- "Jag är helnöjd" som Henke Larsson sa...

Moralen

| | Comments (0)

Det är fascinerande att följa problemen inom regeringen och jag tycker att frågan skulle höjas ett par nivåer i diskussionen. Och där bör följande punkter beaktas:

1. Vem vill vara politiker om det innebär att man inte får vara mänsklig och fela? Och vad händer med demokratin om ingen vill kliva fram och engagera sig för det allmännas bästa?

2. Ett alternativ för politikerna är ju förstås att faktiskt leva som de lär.
Varför finns det inget parti som förespråkar en moral som överensstämmer med den som så många människor har?
Betyder det att det är något fel på vår demokrati att det inte är tillräckligt högt i tak i det offentliga samtalsklimatet. Saken är ju trots allt så att det finns många människor i Sverige som tycker att det är helt OK att komma undan lite skatteinbetalningar. Det är få köksbordsdiskussioner som utmynnar i stoltheten över hur mycket man kunnat bidra med till vår gemensamma kassa. Jag har ALDRIG hört en privatperson säga att det är sexigt att betala skatt. Så vem är det som representas av de åsikterna/uttalandena i praktiken?
Personligen ser jag definitivt en poäng med att betala skatt. Jag skulle kunna betala mer än jag gör, men det handlar inte om hur rik eller orik jag är. Det handlar om vilket gemensamt klimat vi har i den här frågan och vad jag tycker att jag får för pengarna. Och det tror jag faktiskt att många med mig skriver under på, se bara viljan att ge under de galor som sänds i TV. Folk kan skänka hur mycket som helst bara de tror på det de gör!! Tror man inte på det däremot så känner man sig misstänksam, lurad och vaksam på att hålla på sin rätt och minsann inte vilja vara den som någon annan kan glida på.

3. Känner man andra genom sig själv? Det jagas smitare överallt. Det har i debatterna och de politiska argumenten låtit som om alla som lyfter A-kassa är arbetsovilliga smitare. Hela Arbetsförmedlingsorganisationen har gått från att förmedla arbeten till att hålla koll på fusket. Detsamma gäller förstås de som går på sjukpeng. På försäkringskassan avskedar man dem skall ge service och underlätta för de sjuka för att istället jaga smitarna, fuskarna. De som snor från vår gemensamma kassa.
Och visst finns det rötägg överallt i alla samhällslager. Argumenten för att ändra regler för att komma åt bidragsfuskare, skulle kunna besvaras med Reinfeldts egna argument - det är helt enkelt ingen STORY.
Trots allt är det de med mer tillgångar som verkligen kan undanhålla saker från vår gemensamma kassa. Det är inte så himla många tusenlappar man kan skovla åt sig per år genom att fuska med bidrag, däremot så kan man snabbt spara ihop de pengarna genom att placera dem smartare. Det är mest en fråga om att de på de höga hästarna kan fuska högt, medan vi andra kan fuska lågt.

4. Kan man verkligen stifta regler och införa skattesatser som styr upp hela det här systemet? Handlar det inte i slutändan om helt andra saker än ekonomi? Jag vill gärna leva ett rättfärdigt liv, men kan kommunalpolitikerna i Helsingborg höja sin egen lön med över 25% på ett år, så är jag kanske värd... någon eventuell möjlighet som kommer i min väg. Vad skall motivera min moral? Vi lever inte med gudsfruktan i dagens Sverige, det måste finnas något annat som gör att vi anser att det är bättre att göra rätt än att göra fel. Det är emellanåt svårt att hitta vad det skulle vara. För det är som att det redan från småbarnsåren alltid är de som gör fel som får mest utdelning...


Det som är mest intressant är att människor faktiskt fortfarande blir upprörda. Det är liksom som ett bevis på att det finns människor vill att det skall gå rätt och riktigt till. Och det är otroligt glädjande.

Man kan förstås också se det som ett bevis på att journalister är vampyrer som går igång när de fått vittring på färskt blod, men det kännns ju inte lika positivt - särskilt inte om man ser det i ett större perspektiv där demokratiska värden bör värnas och hållas levande.