Nu...

... kan jag börja släppa jobbet.
Jag har jobbar halvtid sedan semestern, vilket i alla fall nu i slutet av september varit på gränsen av min kapaicitet. Men på något sätt har jag ett behov av det där. Ingen kan säga att jag "gav upp" för tidigt och jag kan känna att även om jag inte hunnit med en heltidstjänst på halva tiden och en hel del lämnats ogjort så har jag överlämnat mitt vikariat på ett schysst sätt efter min allra bästa förmåga.

Alla krämpor har tagit i och sömnen är si och så på nätterna. Kroppen är helt inne på att "arbeta" max en timme och sedan vila lika länge. Det är inte lätt att få ihop det med hur det BRUKAR fungera och hur en arbetsdag ser ut.

Idag går jag in i vecka 33. Det innebär att om barnen skulle komma ut redan om en vecka (vilket ÄR 6 veckor för tidigt) så kan de klara sig utan allt för stora komplikationer. Lite hjälp att hålla värmen och lite hjälp att orka äta kanske, men i stort sett så är bullarna i ugnen färdiggräddade. Å andra sidan är det bättre för dem att få växa till sig därinne ett par veckor till.

Och för min egen del, jag som lagt i princip all energi på jobbet fram tills nu så vore det gott att få ett par veckor att fatta vad det är som skall hända. Jag är inte riktigt mentalt redo ännu. När de sparkar känns det gosigt och tydligt att det är något därinne, men när det är lugnt så känns det mest som att jag gjort en jojo-bantning och gått upp en himla massa i vikt och blivit otymplig, då fattar jag inte alls att det skall bli en mamma av mig när detta är klart.

Nu när jag är sjukskriven på heltid skall jag få tummen ur att dra ner en sladd så att jag kan använda datorn utan att behöva gå i trappor. Jag undviker trappan maximalt och har därför inte kollat mina privata mejl mer än någon gång i veckan - och då har det mest fått handla om att rensa bland nyhetsbrev och scanna spamen för att slänga ut lite.

Det finns en hel del liggande och hel del tankar och känslor innanför pannbenet som jag inte delat med mig om, orkat eller kunnat dela med mig av. Nu har jag suttit en stund vid datorn i alla fall och kikat på tvillingklubbens medlemsbrev och lite annat smått och gott. En timme har förflutit och jag får lägga upp benen. För trots att jag har haft stödstrumpor i flera veckor nu så känns det skumt i benen när jag sitter i "kontorsställning" eller står mycket.

Det är klurigt att ställa om sig till nya fysiska förutsättningar. Jag har större förståelse för min hjärtsjuke fars problem att "gilla läget" och ta det för det är och hitta en annan takt. Oftast i livet är det hjärnan som styr, där finns vilja, lust och ambitionsnivåer och man räknar bara kallt med att kroppen skall anpassa sig och kunna pressa sig så att man kan genomföra det man vill. Men i vissa situationer - så som denna - så är det tydligt att man inte KAN köra över kroppen hur som helst. Den tar sig ton och bestämmer. Men det är svårt att vara sur för det när den samtidigt åstadkommer mirakler!! :)