2 starka

* Vaknade imorses och var helt anfådd, så där så att jag nästan hyperventilerade och mådde illa. Jag hade just drömt att jag shakat loss totalt till Depeche-låten "Personal Jesus". Jag hade dansat som en galning och det var så ptroligt befriande och kraftfullt.

Min första tanke som vaken var: JAG LÄNGTAR EFTER MIN KROPP!!

Jag vet att jag tänkte och kände så i början av graviditeten. Sedan har den känslan nästan försvunnit bakom alla krämpor och all förundran över att jag faktiskt är så himla stor och otymplig som jag är. Som erfaren jojo-bantare så har jag mest kopplat min kroppsupplevelse till bakslag, till misslyckande och känslan av att vara totalt kass som inte kan ta hand om mig själv bättre och inte liksom bara tyna bort in i oförmågan - utan att förmå förändra och ta tag i situationen innan den gått för långt.

* När andningen lagt sig till en mer avslappnad nivå och jag kunde kura tillbaka i kudden igen så fick jag en annan bild för mitt inre. Ett litet barn/bebis som kämpar för att resa sig på alla fyra. Och den där bilden tog rent fysiskt tag i mig.

Min tanke var: JAG VILL HA BARN

Den där rent fysiska längtan efter barn har jag inte känt sedan innan jag blev gravid. Jag hade glömt hur stark den var, min egen vilja och längtan. Under de gångna månaderna har jag snarast gått och fascinerat njutit av pågavännens förberedelser för barnen. Jag är så glad för att han får uppleva det här. Jag är tokkär i honom och han är den mest fantastiska människa som nånsin gått på två ben. Att få ge honom detta med barn - som han är som skapt för är en stor lycka. Samtidigt har jag oroat mig för den där känslan för jag brukar inte lyckas vara så där självutplånande direkt och BORDE jag inte egentligen mest vara glad, lycklig och förväntansfull för min egen skull. Måste man inte vara mer driven av egen vinning för att ha kraften som krävs för en förlossning t.ex.?? Och betyder detta att jag inte älskar mina barn?? *den tanken är så fylld av skuld och skam att den är outhärdlig*. Men nu kom alltså den där känslan tillbaka igen - min egen längtan. Det var fantastiskt gott.

Efter dessa två starka ingivelser har jag haft en fantastisk dag. Jag har lyssnat på Depeche Mode förstås - det var länge sen. De är ju grymma. Och så på P1. PÅ P1 var det en man som citerade från den islamska läran att om man tar ett steg mot Gud, så tar Gud två steg mot en själv. Det kändes som en fantastisk tanke. Som om mitt val att ta på mitt konfirmationskors så här i graviditetens slutskede och min dröm om hängivelsen inför Personal Jesus hjälpt mig in i en fas med en nära kontakt med den kärlek och de mirakler som jag snart kommer att få vara med om.
... om allt går vägen...

Och det är inte bara kärlek och tro som behövs. Utan också hopp. Och vem har nått mig med ett budskap om hopp idag om inte Markus Larssons ord i Aftonbladet. Hopp är mer ett tålmodigt arbete. Och nu ger mitt hopp om mig själv som mamma med en liten liten mental förberedelse i grunden utdelning. Det känns bra. Förtröstansfullt liksom...