October 2007 Archives

Graviditetskrämpornas topplista

| | Comments (0)

Det är några krämpor som jag inte haft, till exempel havandeskapsförgiftning. Men bland dem jag har(har haft) tänkte jag göra en liten tio i topp-lista där värst kommer överst.

1. De dagarna när jag hade en spänd valnötstor hemorojd så att jag inte kunde sitta stå eller ligga utan att det gjorde ont i rumpan. Gå på toa var också som någon slags utmaning inför stundande förlossning där man fick lära sig andningsteknik och krystande i en smärtsam kombination.

2. Den lamslagande tröttheten i början av graviditeten. Den övermannade mig helt och efter den dosen så har jag känt att jag tappat kontrollen över hela kroppen. Den är inte min och jag har ingen aning om vad som styr den. Jag sov 12 timmar per natt och hade kunnat sova lika mycket till om jag inte måst jobba.

3. Vattnet. De senaste 3 veckorna har jag totalt fyllts med vatten. Det skulle ju kunna vara positivt, jag har inga fördomar mot vatten - tvärtom. Men det här är rent löjligt. Fötterna är runda, det finns ingen inåtbuktning mellan fot och ben utan alltihop är som en rund stock. Detta skulle kunna vara en ren utseendefråga att förfäras över, men vem har kraft att tänka på utseende? Svullnaden gör att det blir fukt mellan tårna som gjort att jag fått svamp (kombinationen med att inte kunna nå sina fötter för att torka mellan tårna är inte optimal). Det myckna vattnet gör också att fötterna känns konstiga att gå på, lite instabila så att jag blir otroligt rädd för att trampa snett. Jag brukar ha lätt för det och idag skulle det vara ödesdigert med en vrickad/stukad fot FÖRRUTOM det ödesdigra i att över huvud taget komma upp om jag gjort ett platt fall. Nu är det ju inte bara i fötterna som vattnet samlats utan även i händerna. Det gör att fingertopparna sover sedan ett par veckor tillbaka. Det går inte att skaka liv i dem som det brukar med sovande kroppsdelar. Tummarna gör också ont så att jag inte kan knäppa av mig BH'n på kvällen. Jag sover med handleds-skenor och tanken med detta är att de nerver som är i kläm pga vattnet inte skall klämmas mer än nödvändigt. Jag hoppas bara att detta skall gå över efter förlossningen. En nedsatt fingertoppskänsel är inte vad jag hade tänkt mig ihop med bebishuden som jag längtar efter att få smeka.

4. Ryggont. Detta var en bedrövelse som kom tidigt. Det gjorde att jag fick sluta med mina promenader redan i maj eftersom ryggen kändes helt bedövad när man gått en timme. Nu behöver man inte gå en timme längre. Det räcker att finnas till för att det skall kännas i korsryggen.

5. Foglossning. Ja, mitt på kroppen finns tydligen ett bäcken. Jag har inte tänkt så noga på det, men nu har kroppen gjort mig medveten om denna detalj. Det är hela varvet runt - så ryggen i föregående punkt hör hit. Ljumskarna förstås, de känns när man vänder sig om i sängen. Ljumskar har jag annars förknippat med Stefan Liv, Zlatan och sensuella förspel (kanske inte nödvändigtvis i kombination). Nu vet jag att jag själv har ett par - men det är väl inte hela vägen till att bli en framgångsrik idrotts-stjärna misstänker jag.

6. Illamående. Det illamåendet som var i början är värre än det som kommit nu den senaste månaden. Då var det mer allmänpåverkande, varje morgon och vid lunchtid. Just den perioden innan man vill börja berätta för alla att man väntar barn, så ställer kroppen till ett himla liv så att alla börjar misstänka något... Nu på sluttampen så försvinner det liksom mer i mängden av alla andra krämpor.

7. Skumma ben. Jag skaffade stödstrumpor för att ge benen lite extra uppbackning. Att sitta gjorde ont i benen och efter att min moster nästan dog i blodpropp i höstas så har jag varit jätteorolig för detta med ont i benen. Jag har fått lägga upp benen mycket och skaffade en go schäslong från IKEA i somras som gjort att jag kunnat vara med vid köksbordet även om jag fått flytta mig nån meter från min stol.

8. Sammandragningar. Jag tror att jag har fattat vad en sammandragning är nu. Nån beskrev det som att magen liksom spänner till sig med jämna mellanrum och då lätt det som en slags intervallsmärta och det kunde jag inte känna igen mig i. För mig har det inte varit så intervalligt och inte så smärtsamt. Mest en konstig, främmade och lite obehaglig känsla. Den har också gjort att jag avstått från promenader eftersom det kommit mycket då. Dock har jag inte avstått från orgasmer och de slutar i princip alltid med sammandragningar. Tidigare i graviditeten så var sammandragningarna ett tecken på att man skulle ta det lugnare - ett slags hot om att barna skulle komma för tidigt. Nu antar jag att det bara är positivt att "kroppen övar" och att livmodern kanske får för sig att sätta igång the real thing. Men nu är det inte så lätt att promenera pga vattnet och ryggen och inte så lätt att sexa heller pga magen och fogarna. Å andra sidan får jag sammandragningar bara av att resa mig från en stol så lite övning får nog livmodern ändå.

9. Värme. Kroppsvärmen har ökat. Det kanske har med den ökade blodmängden i kroppen att göra. Allt skall ju genom systemet som ju är under klar belastning. Så lite småsvettig och ångande är jag hela tiden. Det är för all del inte hela världen, utan var i så fall jobbigare när jag jobbade för då innebar det att jag ville ha öppet fönster och fläkt hela tiden, medan det fanns andra mer frusna stackare i arbetsstyrkan som ville det motsatta. Och då kände jag att jag knappt fick luft för att allt kändes så kvalmigt och eländigt.

10. Magen. Det är faktiskt roligt detta med gravidmage. Det är kul när man kan se barnen putta ut sig och visa att de verkligen finns där. Det är också roligt att de alltid busar med sin pappa genom att sparka jättemycket ända tills han lägger handen på magen och då håller de sig helt stilla som gäddor i vassen tills han tagit bort handen igen. Antingen är det bus eller också är det ren respekt, det återstår att se när de kommer ut. Så med allt detta vad är då problemet med magen? Tja, inga större problem egentligen - inte mer än att jag stänger dörrar rakt in i den för att jag inte fattar att jag sticker ut så mycket just där, att jag inte kan ligga på rygg eller mage, inte kan vända mig så där jättelätt i sängen, inte resa mig så där jättelätt, inte torka mig så där jättelätt, inte se mina tår, inte ta på mig strumpor så där jättelätt, eller trosor och byxor heller för den delen. Det har blivit bättre sedan jag skaffade ett magbälte som ger extra stöd under magen - innan dess så kändes det som att jag fick gå och hålla upp magen hela tiden annars gjorde det ont.


Detta var den fysiska biten av graviditetsupplevelsen. En punkt som inte är med här är vikten. Jag misstänker att denna punkt kommer att flyttas upp till nummer ett om någon månad. Det har varit ett slags vakuum kring vikttankarna under graviditeten. Den har varit stigande, men inte prioriterad. Jag har inte känt att jag haft någon makt att styra över det som händer på den fronten när allt det andra också händer i kroppen. Jag har velkat äta sockerkickar för att bli pigg och jag har inte kunnat röra på mig - så att det blir en del att kavla upp ärmarna kring är helt tveklöst. Och formodligen kan man tänka sig att viktuppgången också har förvärrat en del av de andra krämporna. Men det har liksom inte gått att urskilja på det sättet och därför inte känts så påtagligt.

Uppdatering 2007-11-04: Hur kunde jag helt glömma klådan, ont i brösten, trycket mot underlivet som gör kisseriet lite svårbemästrat och sömnlösheten. Jag vet inte riktigt vart det där skall in i listan. Men det puttar i alla fall ut de sista tre punkterna...

Tillväxt

| | Comments (0)

Jag sitter här och känner hur tillväxt känns.
Man har ju hört talas om det i så många politiska debatter, men det är alltså så här det är...

Man blir ganska handlingsförlamad och kan inte ta sig för något eftersom man är större en man riktigt kan hantera. Vad skall jag göra med all den här tillväxten? är också en stressande fråga.

Och nu är det sagt att det snart skall bli utdelning/avkastning och vad händer då? Jo då börjar en näst intill hysterisk nervositet att det skall bli vinstvarning: ni vet det där med att visst blir det avkastning, men inte så mycket som du förväntat dig...

Så rädd och handlingsförlamad alltså.
Det är mäktiga känslor.

Synd bara att man sitter och uppfylls av dem medan två mirakel sprallar innanför naveln på en...

Det är kanske så att tillväxt i sig själv är meningslös om man inte kan uppfatta värdet av det som växer? Och är man allt för uppslukad av den framtida utdelningen och lägger tid och kraft främst på att kalkylera med de risker som man måste ta för att leva, så missar man hela grejen.

Köpa billigt = köpa dyrt

| | Comments (0)

Snart är vi föräldrar - om allt går lyckligt - och det innebär en rad förberedelser. De senaste veckorna har vi varit på banken (och pratat om sparande till barnen+vår egen ekonomi), på försäkringsbolaget (och pratat om försäkringar för barnen + oss) och så var vi på försäkringskassan för att försöka förstå föräldrapenningsystemet - som alla sa att vi ändå inte skulle kunna fatta...

Det blev att vi pratade lite efteråt med en av de anställda. Hon berättade att det varit otroliga neddragningar. Och omorganisationer som kanske inte varit till allmänhetens bästa alla gånger. Till exempel så kan man inte gå till sitt närmaste kontor och prata om sitt ärende - för just den typen av ärende kanske handhas av något kontor i någon annan del av Skåne. Detta innebar till exempel att på mötet i Helsingborg hade informationsmaterial inför mötet sänts från en annan stad - och där hade de inte koll på att det fanns försäkringskassa på mer än en adress i staden. Det innebar att en del fick karta till helt fel ställe. SÅDÄR bra service - till samma peng som man hade kunnat tillhandahålla en bra?

Vi fick också veta att det varit otroliga neddragningar av personal vilket innebär att man blir tvungen att lämna folk i sticket. Det går inte att fixa en snabb utbetalning om något blivit fel, utan personen i fråga får klara sig utan inkomst till nästa månad. Inte så roligt för den personalen som finns kvar att bara nätt och jämnt ha huvudet över vattenytan och det ÄR ju inte heller kul att ha ett servicejobb och inte ha möjlighet att ge en bra service. Sådan otillfredsställelse är i sig en grund för sjukdom och stressrelaterade symptom - anser jag.

Särskilt intressant blir det när man ett par dagar efter informationsmötet (där de också sagt att det tillsatts personal för att jaga smitare, samtidigt som man dragit in personal på handläggningsfronten) läser att JO fällt försäkringskassan för att det tagit över 3 månader att lösa ett ärende.

Och jag höjer på ögonbrynen.
Hur kan vårat gemensamma konto användas på det här sättet?
Exakt vem är det som tror på att ett färre antal människor kan få lika mycket gjort som ett större antal människor?
Exakt vem är det som tror att man kan leva upp till sin egen verksamhetsplan och ambition utan att satsa på det - med faktiska resurser?
Hur kan man tro att vi skall bli bättre och mer motiverade att bidra till samhällsnyttan när de flesta av oss ändå betraktas som smitare hur man än gör?

Samma frågor dyker upp i det bygglovsärende som vi varit involverade i i ett par år här nu. Vi vill bygga ut huset. Och har efter en hel del justeringar fått ett bygglov från kommunen. Så långt allt väl. Detta var ett år sedan och tre grannar har överklagat kommunens beslut och nu ligger ärendet hos Länsstyrelsen. Där har kommunen fått försvara sitt beslut och grannarna har haft chans att yttra sig kring kommunens försvar. Jag pratade med en handläggare i april för att höra lite vad som händer i ärendet. Då visade det sig att hon skulle sluta och jag ombads återkomma om ca en månad när det var klart vem som skulle ta över ärendet. En månad senare fick jag kontakt med handläggaren som hade ärendet då. Han berättade att de på länstyrelsen haft ambitionen att få ner handläggningstiderna till ett par månader och hade varit nära att lyckas - men tyvärr hade avdelningen för bygglovsärenden halverats under hösten och nu låg de hopplöst på efterkälken igen. Han hoppades ändå bli klar med ärendet före semestern. Jag pratade med honom ett par gånger men ärendet försvann under semestertiden eftersom han blev tvungen att täcka upp för sina semesterfirande kollegor. Inget konstigt med det och jag är ingen inbiten tjatmoster så jag har låtit det vila och vi har väntat på besked på utgången av ärendet. Helst hade vi ju velat ha besked före semestern för då hade det funnits en chans att bli klar med utbyggnaden innnan barnen kom. Men när det nu inte blev så så var det liksom ingen brådska. Men nu är det ett år sedan vi fick bygglovet från kommunen och skall vi kunna börja bygga när tjälen gått ur marken till våren så är det snart dags att börja planera för detta med hantverkare osv. Så i veckan ringde jag till Länsstyrelsen igen. Nu hade en ny handläggare fått vårt ärende på sitt bord och hon skulle inte hinna kika på det de närmste veckorna utan ville vinna tid genom att ge oss möjlighet att yttra oss i ärendet eftersom hon inte ansåg att utgången var självklar.

Så på 6 månader har vår mapp bytt skrivbord 2 gånger. Den har krävt en del genomtittande för att svara på mina frågor och för att de skall kunna ställning till hur de skall prioritera ärendet. Men det är allt som har hänt. Det där med ställtid... Ärendet har trots att det inte handlagts ändå tagit en viss arbetstid i anspråk. Vem har tjänat på det? Vem betalar för den tiden som inte lett till någonting eftersom man bytt handläggare hela tiden? Och hur många sådana här ärenden ligger och skvalpar i systemen, till stress för dem som försöker hinna med dem - och till irritation för dem som behöver veta dess utgång? Jag vet inte hur det är på länsstyrelsen, men när det gäller kommunen finns ingen gräddfil för företag. Det innebär att det finns företag som vill expandera och dra in mer skattepengar till vår gemensamma kassa, men som inte kan göra det för att det inte finns handläggare som kan ge besked.

Vi vill ha det så himla billigt att vi biter oss själva.
Samtidigt är det väl inte helt ovanligt att beslutsfäiga människor privat anser att man får vad man betalar för och undviker repressentationsluncher på McDonalds och begagnade tjänstebilar...

2 starka

| | Comments (0)

* Vaknade imorses och var helt anfådd, så där så att jag nästan hyperventilerade och mådde illa. Jag hade just drömt att jag shakat loss totalt till Depeche-låten "Personal Jesus". Jag hade dansat som en galning och det var så ptroligt befriande och kraftfullt.

Min första tanke som vaken var: JAG LÄNGTAR EFTER MIN KROPP!!

Jag vet att jag tänkte och kände så i början av graviditeten. Sedan har den känslan nästan försvunnit bakom alla krämpor och all förundran över att jag faktiskt är så himla stor och otymplig som jag är. Som erfaren jojo-bantare så har jag mest kopplat min kroppsupplevelse till bakslag, till misslyckande och känslan av att vara totalt kass som inte kan ta hand om mig själv bättre och inte liksom bara tyna bort in i oförmågan - utan att förmå förändra och ta tag i situationen innan den gått för långt.

* När andningen lagt sig till en mer avslappnad nivå och jag kunde kura tillbaka i kudden igen så fick jag en annan bild för mitt inre. Ett litet barn/bebis som kämpar för att resa sig på alla fyra. Och den där bilden tog rent fysiskt tag i mig.

Min tanke var: JAG VILL HA BARN

Den där rent fysiska längtan efter barn har jag inte känt sedan innan jag blev gravid. Jag hade glömt hur stark den var, min egen vilja och längtan. Under de gångna månaderna har jag snarast gått och fascinerat njutit av pågavännens förberedelser för barnen. Jag är så glad för att han får uppleva det här. Jag är tokkär i honom och han är den mest fantastiska människa som nånsin gått på två ben. Att få ge honom detta med barn - som han är som skapt för är en stor lycka. Samtidigt har jag oroat mig för den där känslan för jag brukar inte lyckas vara så där självutplånande direkt och BORDE jag inte egentligen mest vara glad, lycklig och förväntansfull för min egen skull. Måste man inte vara mer driven av egen vinning för att ha kraften som krävs för en förlossning t.ex.?? Och betyder detta att jag inte älskar mina barn?? *den tanken är så fylld av skuld och skam att den är outhärdlig*. Men nu kom alltså den där känslan tillbaka igen - min egen längtan. Det var fantastiskt gott.

Efter dessa två starka ingivelser har jag haft en fantastisk dag. Jag har lyssnat på Depeche Mode förstås - det var länge sen. De är ju grymma. Och så på P1. PÅ P1 var det en man som citerade från den islamska läran att om man tar ett steg mot Gud, så tar Gud två steg mot en själv. Det kändes som en fantastisk tanke. Som om mitt val att ta på mitt konfirmationskors så här i graviditetens slutskede och min dröm om hängivelsen inför Personal Jesus hjälpt mig in i en fas med en nära kontakt med den kärlek och de mirakler som jag snart kommer att få vara med om.
... om allt går vägen...

Och det är inte bara kärlek och tro som behövs. Utan också hopp. Och vem har nått mig med ett budskap om hopp idag om inte Markus Larssons ord i Aftonbladet. Hopp är mer ett tålmodigt arbete. Och nu ger mitt hopp om mig själv som mamma med en liten liten mental förberedelse i grunden utdelning. Det känns bra. Förtröstansfullt liksom...

Nu...

| | Comments (0)

... kan jag börja släppa jobbet.
Jag har jobbar halvtid sedan semestern, vilket i alla fall nu i slutet av september varit på gränsen av min kapaicitet. Men på något sätt har jag ett behov av det där. Ingen kan säga att jag "gav upp" för tidigt och jag kan känna att även om jag inte hunnit med en heltidstjänst på halva tiden och en hel del lämnats ogjort så har jag överlämnat mitt vikariat på ett schysst sätt efter min allra bästa förmåga.

Alla krämpor har tagit i och sömnen är si och så på nätterna. Kroppen är helt inne på att "arbeta" max en timme och sedan vila lika länge. Det är inte lätt att få ihop det med hur det BRUKAR fungera och hur en arbetsdag ser ut.

Idag går jag in i vecka 33. Det innebär att om barnen skulle komma ut redan om en vecka (vilket ÄR 6 veckor för tidigt) så kan de klara sig utan allt för stora komplikationer. Lite hjälp att hålla värmen och lite hjälp att orka äta kanske, men i stort sett så är bullarna i ugnen färdiggräddade. Å andra sidan är det bättre för dem att få växa till sig därinne ett par veckor till.

Och för min egen del, jag som lagt i princip all energi på jobbet fram tills nu så vore det gott att få ett par veckor att fatta vad det är som skall hända. Jag är inte riktigt mentalt redo ännu. När de sparkar känns det gosigt och tydligt att det är något därinne, men när det är lugnt så känns det mest som att jag gjort en jojo-bantning och gått upp en himla massa i vikt och blivit otymplig, då fattar jag inte alls att det skall bli en mamma av mig när detta är klart.

Nu när jag är sjukskriven på heltid skall jag få tummen ur att dra ner en sladd så att jag kan använda datorn utan att behöva gå i trappor. Jag undviker trappan maximalt och har därför inte kollat mina privata mejl mer än någon gång i veckan - och då har det mest fått handla om att rensa bland nyhetsbrev och scanna spamen för att slänga ut lite.

Det finns en hel del liggande och hel del tankar och känslor innanför pannbenet som jag inte delat med mig om, orkat eller kunnat dela med mig av. Nu har jag suttit en stund vid datorn i alla fall och kikat på tvillingklubbens medlemsbrev och lite annat smått och gott. En timme har förflutit och jag får lägga upp benen. För trots att jag har haft stödstrumpor i flera veckor nu så känns det skumt i benen när jag sitter i "kontorsställning" eller står mycket.

Det är klurigt att ställa om sig till nya fysiska förutsättningar. Jag har större förståelse för min hjärtsjuke fars problem att "gilla läget" och ta det för det är och hitta en annan takt. Oftast i livet är det hjärnan som styr, där finns vilja, lust och ambitionsnivåer och man räknar bara kallt med att kroppen skall anpassa sig och kunna pressa sig så att man kan genomföra det man vill. Men i vissa situationer - så som denna - så är det tydligt att man inte KAN köra över kroppen hur som helst. Den tar sig ton och bestämmer. Men det är svårt att vara sur för det när den samtidigt åstadkommer mirakler!! :)