Inte som förväntat

Det största problemen en människa kan ha tror jag beror på att vi människor har så lätt för att ha förväntningar. Vi går sällan in in en situation helt blanka och redo att fyllas på med nya intryck. Oftast har vi gjort oss en mer eller mindre medveten bild av hur saker kommer att bli.

Hur kommer första skoldagen att avlöpa? Hur blir första dagen på nya jobbet? Hur blir träningspasset med den nya träningsformen? HUr kommer jag att trivas i den nya grupp som jag kommer möta på kursen jag anmält mig till? Hur kommer min partner reagera när jag berättar om min dag? Hur kommer min kompis att reagera när jag bangar från en fest? osv osv Bilder bilder bilder.

Dom där bilderna kan vara helt omedvetna tills de krossas av en annan verklighet och man plötsligt känner sig sur och besviken. Trots att ingen lovat en eller ens haft enm chans att leva upp till de bilder man velat se förverkligade.

Förhoppningsvis lyckas man leva med bilder som är positiva för en.
Det kommer gå bra, de människor jag möter kommer att tycka om mig osv osv
Och förhoppningsvis lär man sig också att le åt de bilder som krossas, så att man slipper bli jordmån för en bitterhet över att saker inte blir som man tänkt sig, som man trott, velat, hoppats och planerat. Livet är en serie oväntade händelser och kan man inte i någon mån acceptera det och i någon grad av trygghet ändå kasta sig ut i okända situationer så har man författigat sin liv.

Detta med att vara gravid är faktiskt just en sådan där situation och omständighet som man kanske inte riktigt kan veta hur den känns förrän man är där. Men nog finns det bilder i huvudet alltid, i alla fall hade jag en hel del uppfattningar. Som inte infriats.

För det första trodde jag att jag skulle vara harmonisk och känna mig välsignad.
I stället så fattar jag fortfarande inte att jag är på väg att bli mamma. Kan inte ta in det - i alla fall inte varje stund i varje dag. När det sparkar därinne så tror jag fortfarande att det EGENTLIGEN mest är tarmarna som jobbar... Till och med när vi är på ultraljud så tror jag att baby-skeletten på skärmen är som vilken TV-upplevelse som helst. Svårt att riktigt ta in att det är INUTI min kropp som syns på en skärm utanför den.

För det andra trodde jag att den där speciella vankande gravidgången mest var en gullig egenskap som man la sig till med. Men det verkar mer handla om att man har ONT när man går. Det är en rätt störande missuppfattning.

Nu har visserligen illamåenden givit med sig, men det har också känts som en gullig kräkning som mest symboliserar att nu vet man att man är gravid - så är det ju på film. På ett sätt är det ett gulligare kräkande än vanlig magsjuka eftersom man kan kräkas lite och sedan käka frukost - utan att det känns det minsta konstigt eller "körigt i magen". Men Det är ändå ett rätt konstigt tillstånd och det höll på ett tag även om jag förstått att jag lindrigt undan... många andra kräks betydligt mer än vad jag gjort.

Och så trodde jag att jag skulle vara argare. Men jag är inte ett dugg arg. Jag tycker inte att det är så där synd om mig direkt, även om jag har det rätt besvärligt emellanåt. Jag vet att jag mår kanon om jag bara får ta ett par tupplurar om dagen, inte behöver gå eller stå, om jag har stödstrumpor på och om jag får lägga upp benen i stort sett hela tiden. Ordnar jag bara det så ser det faktiskt ut som att jag har det redigt lyxigt. Jag har köpt en schäslong så att jag riktigt ser ut som en pralin-ätar-madame.
Vi pratade om det igår jag och pågavännen hur llite man hört innan om mannens roll under graviditeten. Jag trodde att jag skulle vara mer arg på honom för att han njutningsfullt kunnat ha en utlösning och sedan bara avvakta leverans av sin avkomma, medan jag har en del bekymmer under leveranstiden - so to say... Men i själva verket så är det tydligt hur mycket han behövs, hur mycket han kan dela, avlasta och hur mycket han också får arbeta för att den här leveransen skall bli möjlig. Jag tycker mer synd om honom än om mig själv. Han har fått göra allt därhemma medan jag bara sovit och sovit och sovit. Han sa att det var först nu när han berättade att han skulle bli pappa som de kompisar som upplevt detta före honom berättade om den här sidan av saken; "stå ut med henne vad hon än säger och gör! Och gör bara det hon säger. Det blir bättre och det är det mest fantastiska du kan uppleva". Sicket jädra öde till roll och sicken märklig relation och rollfördelning. Den var helt ny.

Min bild av den gravida kvinnan är annars från gravidtidningarnas glättiga framsidor. Och jag hade nog trott att jag skulle ha långt här i glada pippi-tofsar, en vit yoga-dräkt, pigg blick och en fräscht äpple i handen. Det är inte riktigt så kan jag säga.... Pigg blick... haha jag skrattar ihjäl mig och ett tag var det i princip bara min ilska över de där bilderna som kunde hålla mig vaken hela arbetsdagen...

Med alla dessa bilder som inte stämt in så får man väl hålla andan medan man väntar ut hur bilden av att ha barn kommer att krocka med verkligheten. Och bilden av mig själv som morsa. Uj uj uj. Det kommer säkert finnas anledning till ett och annat blogginlägg...