Förlossning from hell

Detta med förlossning har alltid tett sig skrämmande för mig.
För en månad sedan ungefär började jag känna att det var dags att närma sig ämnet och se vad jag kunde göra för att stilla min rädsla och närma mig dagen då jag skall få träffa mina barn med tillförsikt.

Jag har läst flera böcker i ämnet och i de flesta av dem finns det exempel på förädrars egna berättelser och upplevelser. Det har varit tydligt att det som främst vållar problem är:
* En alltför tydligt definierad förväntan om hur det kommer vara - och att den sedan grusas.
* Oförmåga att vara i nuet och lita på det som händer och att man kan klara av det - faktiskt är skapt för att klara av det.

Det kan vara hur normalt som helst eller med vilka komplikationer som helst, men som jag uppfattat det är det de här två punkterna som hela tiden återkommer när det kommer till den egna upplevelsen av det fysiska förloppet.

Vi skall i september gå en föräldrakurs där man skall prata förlossning och se en film. När jag läste order film i informationen blev jag skräckslagen. Plötsligt kändes det som att jag fick nyckeln till min egen rädsla. Minnet kom tillbaka till mig i all sin tydlighet:

Det var det där bildbandet som vi fick se på Barnkunskapen i högstadiet. Det var en stark film, mycket skrik och blod och "pip-byt bild" och inzoomning mellan benen. Och så plötsligt lyckliga leenden och ett litet nytt mirakel till liv. Jag var nog ganska tagen efteråt. Tänk att gå igenom en sådan sak och att göra det tillsammans med någon kille, man sneglade på alla killarna i gruppen (de som på den tiden var urvalet av potentiella partners). Det var i det läget som det måste ha hänt. Någon högstadiekille var som högstadiekillar är; bedömde kroppen de sett - att det sett bisarrt ut mellan benen att bröstvårtorna var blaffiga och fula. Och säkert fanns det några målbrotts-höhöhö med i bilden. Det var som om något inom mig bara dog. ALDRIG att jag skulle skaffa barn. ALDRIG.

Och jag vet att jag i 20+åldern med de pojkvänner som jag hade då, tänkte att om jag skulle bli med barn så skulle jag göra slut. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att släppa någon ända in i den där stunden. Jag kunde inte för mitt liv lita på att någon skulle vara på min sida i en så utsatt situation. Jag ville gardera mig från alla bedömningar och höhöhö.

När man tänker på det i efterhand så känns det märkligt hur ensam jag känt mig i mina relationer.

Att ha med den där skocken högstadiekillar på förlossningen hade förstås verkligen varit en förlossning from hell, men de är alla vuxna nu. Flera av dem har säkert blivit pappor, bemästrat sin osäkerhet och klarat av att finnas där för sina kvinnor. Och ingen av dem kommer hur som helst att vara bjuden till min förlossning.

Nu är det bara jag kvar.
Som skall tro att min kropp kan, även om den inte är snygg.
Min kropp går runt som en levande demonstration mot alla skönhetsideal. Båda barnen sparkar i magen och påminner om att den ändå är ett mirakel. Men bröstvårtorna börjar bli rätt blaffiga och fula...
På hur många nivåer kan man möta sin kropp?
Kan man ta den till sig och älska den, även i det här läget, när den är otymplig och inte orkar hänga med i allt jag vill?