Dåligt självförtroende

Ända sedan barnsben har jag sett.
Fascinerat har jag iakttagit att alla inte verkar göra det.
Avundsjukt har jag önskat att jag också kunde vara oseende.

Den där tjejen i klassen i ettan som inte hade någon att vara med på rasten.
De andra verkade aldrig riktigt minnas henne eller se henne.
Jag tog mig aldrig an henne mer än någon annan, jag var ingen bättre människa. Men jag tror att jag levt med den där rädslan att hamna i hennes situation i hela mitt liv. Jag visste att jag var nära eftersom jag inte hade någon bästis i klassen förrän på högstadiet och på något sätt alltid i sista minuten innan rasten hittade någon att vara med eller något att göra.

På något sätt har jag alltid relaterat mig själv till det svaga och utsatta. Velat ta hand om. Kanske har det fått mig att känna mig stark och duktig. Kanske har det varit ofrånkomligt eftersom jag faktiskt sett och inte kunnat låtsas att jag inte gjort det. Inte inför mig själv och mitt samvete.

Den barmhärtige samariten?
Lyssnar och peppar den med det sämsta självförtroendet.
Men har ni tänkt på hur oändligt med utrymme en person med dåligt självförtroende tar? Hur obegränsat med bekräftelse som krävs? Och hur man aldrig någonsin kan bota denna åkomma åt någon annan.

Berättelsen om den barmhärtige sammariten har alltid framstått i en så positiv dager. Den som sett och tagit sig tid för sin medmänniska är en god människa. Det fulaste man kan göra i den begreppsvärld jag växte upp var att ifrågasätta att man skall "ta vara på sin broder". (Det var ju vad Kain svarade Gud när Gud frågade efter hans bror, som Kain mördat).

Det kanske handlar om att det är viktigt att ta ansvar? Att det vi gör med våra medmänniskor också gör något med oss själva. Den barmhäriga samariten blir en snällis genom sitt sätt att förhålla sig till en medmänniska vars problem han egentligen inte har något att göra med. Och på samma sätt förfäras vi idag då vi läser i tidningen att någon legat skadad eller misshandlad medan människor bara gått förbi - oseende?

Men betänk också att den barmhärtiga samariten missar det som anses viktigt av livet i övrigt. Vi skall sätta upp mål, vi skall sträva mot dem med en viss ihärdighet och mälmedvetenhet och vi skall nå dem. Det är framgång. Det är att ha uträttat något i livet (inte något Boyeanskt om att vägen är målet).

Jag vet inte om jag skulle benämna mig själv som en barmhärig samarit direkt.
Jag har aldrig gjort några medmänskliga stordåd,
men jag når heller aldrig några mål. Jag tappar dem oftast ur sikte - och förlorar intresset för dem.

När jag för några år sedan tog en person med dåligt självförtroende till mitt hjärta. Var hennes vän och engagerade min partner i att vara hennes vän för att hon inte hade några egentliga vänner. Så slutade det i att hon blev tillsammans med min partner - och att jag förstod att alla de som inte valt att vara hennes vän hade haft en poäng. Vissa människor skall man kanske inte ta hand om - utan bara rakt av undvika? Å andra sidan så kände jag mig någonstans god för jag visste att hon behövde min partner mer än jag gjorde just då. Samtidigt så är det svårt att känna sig genomgod när man samtidigt är så arg och sårad att man överväger att mörda någon, så helt lyckades jag inte vara den barmhärtige samariten som gav av mitt hjärta till en medmänniska den gången - men det kan väl inte ens Gud begära...

Efter det beslöt jag att jag inte skall ta till mig människor med dåligt självförtroende mer. Nånsin. Den som inte kan ta vara på sig själv är också oförmögen att ha en schysst relation med sin omvärld...

En fantastisk man dök upp i mitt liv.
Och med den kärlek som jag nu upplever och får ta del av, så ser jag att jag varit blind för kärleken i hela mitt liv.

Plötsligt kan jag inse vad tidigare pojkvänner försökt visa, men som jag aldrig kunde ta till mig. Hur meningslöst bortkastade alla ansträngningar var - för jag har verkligen ansträngt mig i mina relationer. Min främsta ansträngning gick alltid ut på att inte bli lämnad. Därefter kom ansträngningar om att själv älska och vara överseende och den goda. Varje gång jag blev lämnad så fanns där en knut i bröstet att jag faktiskt inte öppnat mig tillräckligt för att han skulle kunna veta vem jag var och om jag gillade honom. Och en röst som sa att det var konstigt att det var han som lämnade - jag som egentligen aldrig tog honom till mig borde varit den som gick först...

På något sätt är det liksom jag som suttit rädd och ensam vid vägkanten och väntat på en barmhärtig samarit (gärna på vit springare) som skall plåstra om alla sår och göra mig hel. Jag var den som hade dåligt självförtroende och ville bli stärkt i hur bra jag är - fast jag aldrig kunnat ta till mig några bedyranden om den saken eftersom jag alltid hyllat mitt tvivel starkare än min tro.

Inte förrän jag lämnades att dö
kunde jag resa mig upp och leva.

Inte förrän jag själv hade rest mig och börjat gå
Visste jag att jag kunde.
Och då först kunde jag lita på att jag kan.

Nu skall jag bara sluta hylla mitt tvivel också, så kan jag bli en riktigt lycklig människa... :)