August 2007 Archives

Förlossning from hell

| | Comments (0)

Detta med förlossning har alltid tett sig skrämmande för mig.
För en månad sedan ungefär började jag känna att det var dags att närma sig ämnet och se vad jag kunde göra för att stilla min rädsla och närma mig dagen då jag skall få träffa mina barn med tillförsikt.

Jag har läst flera böcker i ämnet och i de flesta av dem finns det exempel på förädrars egna berättelser och upplevelser. Det har varit tydligt att det som främst vållar problem är:
* En alltför tydligt definierad förväntan om hur det kommer vara - och att den sedan grusas.
* Oförmåga att vara i nuet och lita på det som händer och att man kan klara av det - faktiskt är skapt för att klara av det.

Det kan vara hur normalt som helst eller med vilka komplikationer som helst, men som jag uppfattat det är det de här två punkterna som hela tiden återkommer när det kommer till den egna upplevelsen av det fysiska förloppet.

Vi skall i september gå en föräldrakurs där man skall prata förlossning och se en film. När jag läste order film i informationen blev jag skräckslagen. Plötsligt kändes det som att jag fick nyckeln till min egen rädsla. Minnet kom tillbaka till mig i all sin tydlighet:

Det var det där bildbandet som vi fick se på Barnkunskapen i högstadiet. Det var en stark film, mycket skrik och blod och "pip-byt bild" och inzoomning mellan benen. Och så plötsligt lyckliga leenden och ett litet nytt mirakel till liv. Jag var nog ganska tagen efteråt. Tänk att gå igenom en sådan sak och att göra det tillsammans med någon kille, man sneglade på alla killarna i gruppen (de som på den tiden var urvalet av potentiella partners). Det var i det läget som det måste ha hänt. Någon högstadiekille var som högstadiekillar är; bedömde kroppen de sett - att det sett bisarrt ut mellan benen att bröstvårtorna var blaffiga och fula. Och säkert fanns det några målbrotts-höhöhö med i bilden. Det var som om något inom mig bara dog. ALDRIG att jag skulle skaffa barn. ALDRIG.

Och jag vet att jag i 20+åldern med de pojkvänner som jag hade då, tänkte att om jag skulle bli med barn så skulle jag göra slut. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att släppa någon ända in i den där stunden. Jag kunde inte för mitt liv lita på att någon skulle vara på min sida i en så utsatt situation. Jag ville gardera mig från alla bedömningar och höhöhö.

När man tänker på det i efterhand så känns det märkligt hur ensam jag känt mig i mina relationer.

Att ha med den där skocken högstadiekillar på förlossningen hade förstås verkligen varit en förlossning from hell, men de är alla vuxna nu. Flera av dem har säkert blivit pappor, bemästrat sin osäkerhet och klarat av att finnas där för sina kvinnor. Och ingen av dem kommer hur som helst att vara bjuden till min förlossning.

Nu är det bara jag kvar.
Som skall tro att min kropp kan, även om den inte är snygg.
Min kropp går runt som en levande demonstration mot alla skönhetsideal. Båda barnen sparkar i magen och påminner om att den ändå är ett mirakel. Men bröstvårtorna börjar bli rätt blaffiga och fula...
På hur många nivåer kan man möta sin kropp?
Kan man ta den till sig och älska den, även i det här läget, när den är otymplig och inte orkar hänga med i allt jag vill?

Dåligt självförtroende

| | Comments (0)

Ända sedan barnsben har jag sett.
Fascinerat har jag iakttagit att alla inte verkar göra det.
Avundsjukt har jag önskat att jag också kunde vara oseende.

Den där tjejen i klassen i ettan som inte hade någon att vara med på rasten.
De andra verkade aldrig riktigt minnas henne eller se henne.
Jag tog mig aldrig an henne mer än någon annan, jag var ingen bättre människa. Men jag tror att jag levt med den där rädslan att hamna i hennes situation i hela mitt liv. Jag visste att jag var nära eftersom jag inte hade någon bästis i klassen förrän på högstadiet och på något sätt alltid i sista minuten innan rasten hittade någon att vara med eller något att göra.

På något sätt har jag alltid relaterat mig själv till det svaga och utsatta. Velat ta hand om. Kanske har det fått mig att känna mig stark och duktig. Kanske har det varit ofrånkomligt eftersom jag faktiskt sett och inte kunnat låtsas att jag inte gjort det. Inte inför mig själv och mitt samvete.

Den barmhärtige samariten?
Lyssnar och peppar den med det sämsta självförtroendet.
Men har ni tänkt på hur oändligt med utrymme en person med dåligt självförtroende tar? Hur obegränsat med bekräftelse som krävs? Och hur man aldrig någonsin kan bota denna åkomma åt någon annan.

Berättelsen om den barmhärtige sammariten har alltid framstått i en så positiv dager. Den som sett och tagit sig tid för sin medmänniska är en god människa. Det fulaste man kan göra i den begreppsvärld jag växte upp var att ifrågasätta att man skall "ta vara på sin broder". (Det var ju vad Kain svarade Gud när Gud frågade efter hans bror, som Kain mördat).

Det kanske handlar om att det är viktigt att ta ansvar? Att det vi gör med våra medmänniskor också gör något med oss själva. Den barmhäriga samariten blir en snällis genom sitt sätt att förhålla sig till en medmänniska vars problem han egentligen inte har något att göra med. Och på samma sätt förfäras vi idag då vi läser i tidningen att någon legat skadad eller misshandlad medan människor bara gått förbi - oseende?

Men betänk också att den barmhärtiga samariten missar det som anses viktigt av livet i övrigt. Vi skall sätta upp mål, vi skall sträva mot dem med en viss ihärdighet och mälmedvetenhet och vi skall nå dem. Det är framgång. Det är att ha uträttat något i livet (inte något Boyeanskt om att vägen är målet).

Jag vet inte om jag skulle benämna mig själv som en barmhärig samarit direkt.
Jag har aldrig gjort några medmänskliga stordåd,
men jag når heller aldrig några mål. Jag tappar dem oftast ur sikte - och förlorar intresset för dem.

När jag för några år sedan tog en person med dåligt självförtroende till mitt hjärta. Var hennes vän och engagerade min partner i att vara hennes vän för att hon inte hade några egentliga vänner. Så slutade det i att hon blev tillsammans med min partner - och att jag förstod att alla de som inte valt att vara hennes vän hade haft en poäng. Vissa människor skall man kanske inte ta hand om - utan bara rakt av undvika? Å andra sidan så kände jag mig någonstans god för jag visste att hon behövde min partner mer än jag gjorde just då. Samtidigt så är det svårt att känna sig genomgod när man samtidigt är så arg och sårad att man överväger att mörda någon, så helt lyckades jag inte vara den barmhärtige samariten som gav av mitt hjärta till en medmänniska den gången - men det kan väl inte ens Gud begära...

Efter det beslöt jag att jag inte skall ta till mig människor med dåligt självförtroende mer. Nånsin. Den som inte kan ta vara på sig själv är också oförmögen att ha en schysst relation med sin omvärld...

En fantastisk man dök upp i mitt liv.
Och med den kärlek som jag nu upplever och får ta del av, så ser jag att jag varit blind för kärleken i hela mitt liv.

Plötsligt kan jag inse vad tidigare pojkvänner försökt visa, men som jag aldrig kunde ta till mig. Hur meningslöst bortkastade alla ansträngningar var - för jag har verkligen ansträngt mig i mina relationer. Min främsta ansträngning gick alltid ut på att inte bli lämnad. Därefter kom ansträngningar om att själv älska och vara överseende och den goda. Varje gång jag blev lämnad så fanns där en knut i bröstet att jag faktiskt inte öppnat mig tillräckligt för att han skulle kunna veta vem jag var och om jag gillade honom. Och en röst som sa att det var konstigt att det var han som lämnade - jag som egentligen aldrig tog honom till mig borde varit den som gick först...

På något sätt är det liksom jag som suttit rädd och ensam vid vägkanten och väntat på en barmhärtig samarit (gärna på vit springare) som skall plåstra om alla sår och göra mig hel. Jag var den som hade dåligt självförtroende och ville bli stärkt i hur bra jag är - fast jag aldrig kunnat ta till mig några bedyranden om den saken eftersom jag alltid hyllat mitt tvivel starkare än min tro.

Inte förrän jag lämnades att dö
kunde jag resa mig upp och leva.

Inte förrän jag själv hade rest mig och börjat gå
Visste jag att jag kunde.
Och då först kunde jag lita på att jag kan.

Nu skall jag bara sluta hylla mitt tvivel också, så kan jag bli en riktigt lycklig människa... :)

Inte som förväntat

| | Comments (0)

Det största problemen en människa kan ha tror jag beror på att vi människor har så lätt för att ha förväntningar. Vi går sällan in in en situation helt blanka och redo att fyllas på med nya intryck. Oftast har vi gjort oss en mer eller mindre medveten bild av hur saker kommer att bli.

Hur kommer första skoldagen att avlöpa? Hur blir första dagen på nya jobbet? Hur blir träningspasset med den nya träningsformen? HUr kommer jag att trivas i den nya grupp som jag kommer möta på kursen jag anmält mig till? Hur kommer min partner reagera när jag berättar om min dag? Hur kommer min kompis att reagera när jag bangar från en fest? osv osv Bilder bilder bilder.

Dom där bilderna kan vara helt omedvetna tills de krossas av en annan verklighet och man plötsligt känner sig sur och besviken. Trots att ingen lovat en eller ens haft enm chans att leva upp till de bilder man velat se förverkligade.

Förhoppningsvis lyckas man leva med bilder som är positiva för en.
Det kommer gå bra, de människor jag möter kommer att tycka om mig osv osv
Och förhoppningsvis lär man sig också att le åt de bilder som krossas, så att man slipper bli jordmån för en bitterhet över att saker inte blir som man tänkt sig, som man trott, velat, hoppats och planerat. Livet är en serie oväntade händelser och kan man inte i någon mån acceptera det och i någon grad av trygghet ändå kasta sig ut i okända situationer så har man författigat sin liv.

Detta med att vara gravid är faktiskt just en sådan där situation och omständighet som man kanske inte riktigt kan veta hur den känns förrän man är där. Men nog finns det bilder i huvudet alltid, i alla fall hade jag en hel del uppfattningar. Som inte infriats.

För det första trodde jag att jag skulle vara harmonisk och känna mig välsignad.
I stället så fattar jag fortfarande inte att jag är på väg att bli mamma. Kan inte ta in det - i alla fall inte varje stund i varje dag. När det sparkar därinne så tror jag fortfarande att det EGENTLIGEN mest är tarmarna som jobbar... Till och med när vi är på ultraljud så tror jag att baby-skeletten på skärmen är som vilken TV-upplevelse som helst. Svårt att riktigt ta in att det är INUTI min kropp som syns på en skärm utanför den.

För det andra trodde jag att den där speciella vankande gravidgången mest var en gullig egenskap som man la sig till med. Men det verkar mer handla om att man har ONT när man går. Det är en rätt störande missuppfattning.

Nu har visserligen illamåenden givit med sig, men det har också känts som en gullig kräkning som mest symboliserar att nu vet man att man är gravid - så är det ju på film. På ett sätt är det ett gulligare kräkande än vanlig magsjuka eftersom man kan kräkas lite och sedan käka frukost - utan att det känns det minsta konstigt eller "körigt i magen". Men Det är ändå ett rätt konstigt tillstånd och det höll på ett tag även om jag förstått att jag lindrigt undan... många andra kräks betydligt mer än vad jag gjort.

Och så trodde jag att jag skulle vara argare. Men jag är inte ett dugg arg. Jag tycker inte att det är så där synd om mig direkt, även om jag har det rätt besvärligt emellanåt. Jag vet att jag mår kanon om jag bara får ta ett par tupplurar om dagen, inte behöver gå eller stå, om jag har stödstrumpor på och om jag får lägga upp benen i stort sett hela tiden. Ordnar jag bara det så ser det faktiskt ut som att jag har det redigt lyxigt. Jag har köpt en schäslong så att jag riktigt ser ut som en pralin-ätar-madame.
Vi pratade om det igår jag och pågavännen hur llite man hört innan om mannens roll under graviditeten. Jag trodde att jag skulle vara mer arg på honom för att han njutningsfullt kunnat ha en utlösning och sedan bara avvakta leverans av sin avkomma, medan jag har en del bekymmer under leveranstiden - so to say... Men i själva verket så är det tydligt hur mycket han behövs, hur mycket han kan dela, avlasta och hur mycket han också får arbeta för att den här leveransen skall bli möjlig. Jag tycker mer synd om honom än om mig själv. Han har fått göra allt därhemma medan jag bara sovit och sovit och sovit. Han sa att det var först nu när han berättade att han skulle bli pappa som de kompisar som upplevt detta före honom berättade om den här sidan av saken; "stå ut med henne vad hon än säger och gör! Och gör bara det hon säger. Det blir bättre och det är det mest fantastiska du kan uppleva". Sicket jädra öde till roll och sicken märklig relation och rollfördelning. Den var helt ny.

Min bild av den gravida kvinnan är annars från gravidtidningarnas glättiga framsidor. Och jag hade nog trott att jag skulle ha långt här i glada pippi-tofsar, en vit yoga-dräkt, pigg blick och en fräscht äpple i handen. Det är inte riktigt så kan jag säga.... Pigg blick... haha jag skrattar ihjäl mig och ett tag var det i princip bara min ilska över de där bilderna som kunde hålla mig vaken hela arbetsdagen...

Med alla dessa bilder som inte stämt in så får man väl hålla andan medan man väntar ut hur bilden av att ha barn kommer att krocka med verkligheten. Och bilden av mig själv som morsa. Uj uj uj. Det kommer säkert finnas anledning till ett och annat blogginlägg...

Faste-kur

| | Comments (0)

EN vecka på ett torp i skogen.
En vecka med lagomväder och Harry Potter.
DET är semester!!! :)

Att dessutom inte se på TV på en hel vecka...
Det är en renande process.
Det känns som att själen har fastat
Nån slags utrensande tarmsjöljning för hjärnkanalerna.

Hemma kan vara många ställen.
EN del sjunger om att alla ställen där man lägger sin hatt är hemma.
Den papplåda som skyler ens kropp i kåkstad är också ett hem.

Men aldrig har något ställe varit så där...
... oumbärligt ända in...
som den bygd där alla mina barndomssomrar tillbringats.
Det är som om varje grässtrå är en tröstande modersfamn, varje trädsus en faders trygga blick. Varje träd, blomma och buske bär minnet av mig och de människor som levt och verkat där.

(Det är liksom tillräckligt få människor för att alla skall inrymmas klorofyllens alla kretslopp. I en mer välbebodd trakt är det som om klorofyllen fått ge vika, den kan inte svälja alla intryck utan viker sig för asfaltens stabila sätt att friktionsfritt bära människornas steg...)

Min själ bor där helt enkelt.
Jag besöker det då jag blundar och hör ett avslappningsband be mig tänka mig en trygg plats där jag kan möta min innersta kärna och vara helt lugn.

Jag önskar att alla fick ha en sådan plats.
Och jag önskar mig själv att kunna tillbringa betydligt mer tid där framöver - för de senaste 10-15 åren har det inte varit mer än en vecka om året.

Mitt behov är större nu än någonsin.
Och dessutom vill jag ge den här platsen och den här känslan till mina barn.