Moralens väktare

För ett tag sedan var det prideparad i en baltstat. Kyrkan förfasade sig och en präst syntes i de svenska nyhetssändningarna med sitt uttalande att detta med homosexualitet var något som urgröpte moralen i hela samhället. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att är det i så fall inte värre med alla de präster i katolska kyrkan som begått sexuella övergrepp på barn? Är inte det en rot till oändligt mycket mer ont än vad en ömsesidig kärlek är? Det är inte bara det att man utnyttjat sin maktsituation (Jesus skulle väl blivit skogstokig), utan man har också gett sig i lag med sex utan kärlek och äktenskap och dessutom urgröpt en tro på prästerskapets värdighet, särställning och trovärdighet i uttalanden och uttolkning av Guds - det godas - ord och mening.

I LandskronaPosten/NST/HD pågår på insändarsidan en diskussion om homosexuellas rätt att gifta sig. Det är två män som uttalat sig förfärat över hur homosexuella kan TA ÖVER en fin heterocermoni - kan de inte skaffa sig en egen? är deras andemening. Och den där diskussionen om homoäktenskap har man ju hört förr. Även där finns tankar om att äktenskapet urholkas på något sätt om den blir öppet för fler. För min egen del så känner jag att det som verkligen urholkar äktenskapet i vår tid är antalet skilsmässor. Antalet ogenomtänkte äktenskap och människor som liksom jag gifter sig av anledningar som ligger bortom kärlekens sanna kärna - att känna en annan människa och tro på hans/hennes utveckling och liv med en sådan kraft och nyfikenhet att man vill föräras möjligheten att dela livet och dess outgrundliga vägar med den personen. Plus att man själv känner att här är en person som får mig att vilja vara mitt bästa jag, som lockar fram min potential och tror på mig som jag är med mina fel och brister och med mina styrkor och möjligheter. Typ nått sån't.. notera att jag inte en enda gång nämnde begreppet kön. Samtidigt nämnde jag inte heller samhällets fortbestånd. Kanske också för att JAG tycker att man kan leva i en gemenskap som man mår bra av oavsett om den bär frukt i form av barn eller inte. Däremot tror jag att alla gemenskaper som folk mår bra av bidrar till samhällets fortbestånd. I demokratisammanhang brukar ju t.ex. civilsamhällets och föreningslivets betydelse poängteras.

Idag berättar nyheternaom otroliga skadestånd som kyrkan i USA ger till dem som fallit offer för kyrkans mer skumma verksamheter. Självklart skall även en kyrka sona sina brott och det finns fler brott än sexuella övergrepp som skett under den täckmanteln.
Samtidigt är väl en stor del av de medel som står till kyrkans förfogande sådana som samlats in till olika välgörande ändamål. Människor som givit för att de velat göra gott. Vilket inte innebär det samma som att vilja kompensera för sin rätt att göra ont. på så sätt blir det hela ett dubbelt svek. Ett svek av dem som utnyttjats och som nu ersätts - OCH ett svek mot dem som velat göra gott och nu ser tillgångarna (och med dem möjligheterna att välgöra) stjälas.

Personligen tycker jag att det är viktigt med moral. Att hitta några uns av livsregler och principer att stå upp för hjälper en att leva. Att hålla ryggen rak och att känna stolthet för det man är och det man åstadkommer.
DÄREMOT kan man aldrig någonsin vakta på andras moral på det sättet. Och den som verkligen vill måna om moralen och samhällsmoralen kanske allra främst skall ta till sig det där budskapet om att den som är utan skuld kastar första stenen. Och sedan försöka att leva med så lite skuld som möjligt - inte för att få stenkastarlicens - utan för att det är så mycket lättare och goare att leva då.