Dunka dunka

Hörde på radio igår när låtskrivaren bakom dunka mig gul och blå intervjuades. Hon var fascinerad över hur en fiktiv person plötsligt fått ett liv värt att debattera och analysera. Att huvudpersonen i hennes text blivit så viktig. Och också att en text kan inrymma så många möjligheter till tolkningar.

Kanske är det därför som man inte får lov att vara alltför rädd när man skriver texter. Kanske är det för att man vill ha monopol och tolkningsrätt som man slutar sig om sig själv och sitt liv. Kanske är det för att våga skriva över huvud taget som man väljer att - som jag - blogga anonymt.

Hon i radiointervjun fick frågan varför hon trodde att folk diskuterade och debatterade hennes text så livligt. Hon var lite inne på att det berodde på att vi svenskar gärna hycklar om att vi har ett sexliv. Men främst kom hon in på en tråd om att vi bryr oss mer om fjuttiga saker än om viktiga saker. Nästan ingen diskussion hörs om hur vardagen ser ut för människorna i Irak, däremot så förs samtal och skrivs löpsedlar om Big Brother-stjärnornas liv. Det var ju rätt sarkastiskt uttryckt och det överensstämde min min uppfattning om debattklimatet och prioriteringarna i media-Sverige.

MEN, som Tony skulle sagt.
Jag tror inte att det bara är något att göra sig lustig över eller något att använda som argument för att förtvivla över mänskligheten förmåga att lägga sin energi där det behövs för att bygga en bättre värld.

Min teori är istället att vi visst bryr oss om elände runt om i världen. Men de flesta av oss känner sig maktlösa när det gäller att våra möjligheter att påverka och förändra det. Att diskutera moralen i ett krigshärjat land, människovärdet och de livsval som människor tvingas till i en situation som man själv inte ens kan föreställa sig och än mindre riktigt relatera till är också svårt och komplicerat.

Däremot kan vi relatera till vad vi har fått för första intryck av en BigBrother-deltagare. Vi kan sätta oss själva i relation till den personens handlande, tyckande och handlande. Vi kan mäta vår moral med deras, våra strategier, våra val av partners, vårat sätt att förhålla oss till vänner och okända. Kort sagt så blir det ett forum för oss att reflektera över våra egna liv. Ju mer man känner att man är (eller vill vara) lik eller olik dessa personer desto bättre kan vi relatera till dem och det vi ser av dem.

Jag tror att det finns ett djupt mänskligt behov av att finna meningsfränder. Att finna ett sammanhang där ens egna uppfattningar också uppfattas som normala och naturliga av alla andra. Är det inte därför som människor i alla tider sökt sig till varandra, till flocken, till stamen, till klanen, till föreningslivet, till religiösa samfund, organisationer och sekter?

Och kanske är det där som uppmärksamheten kring "gul och blå"-låten har sitt fokus. Det är många människor som undrar över eller som själva tagit ställning i frågorna om man får lov att gilla lite hårda tag i sängen? Om det är/känns OK att ha sex utan kärlek? Om man upplever att det är värt att ta risken med en fullkomlig främling? Om man tycker att det är bra att sex kan diskuteras öppet - och/eller om sex verkligen känns som ett öppet samtalsämne bara för att så mycket anspelar på sex? Hur kan man upprätthålla ett människovärde i och utanför sängen, samtidigt som man vill kunna leva ut en djuriskt rusig sexualitet? Vari består och hur uppstår resp. motverkar man de tendenser till förnedring som en del blir utsatta för och/eller känner sig utsatta för? osv osv

Det är inte en dunkadunka-låt i sig som människor engagerar sig i. Det är frågor som funnit ett forum där de kan diskuteras. Frågor som många vill och har behov av att vädra.

Tror jag.