July 2007 Archives

investeringar

| | Comments (0)

Igår vid 8-snåret. KLappade jag mig på magen och sa till dem därinne att nu får ni minsann se till att hålla er friska och krya och levande. För nu har mamma och pappa investerat i er framtid!

Det är tvillingvagnen som nu är inköpt.
Den är stor och fin och bättre begagnad.
De tvillingar som växt ur den såg välmående ut så jag hoppas att det kan inspirera våra telningar också.

Med 125 dagar kvar tills de små liven anländer (om de håller ut till v. 40, vilket i.o.f.s. inte är säkert när det gäller tvillingar) så känns det klart läskigt att ta ett sådant här steg. Man kan inte veta hur detta skall gå - men man kan å andra sidan lika gärna ta ut glädjen som något annat i förskott.

Nu står den i alla fall där - vagnen.

Medan bebisarna simmar runt i lugn och ro i en annan värld än vår. Jag skall inte säga att de är helt omedvetna för tydligen är den just nu som det medvetna tänkandet börjar utvecklas... Men jag tvivlar ändå på att de förstår annat än andemeningen av den där klappen på magen...

Allt annat åt sidan

| | Comments (0)

Nu behövs inga semesterplaner längre:

Adlibris har just mejlat att de sänt mig den senaste/sista Harry Potter-boken!!

Den kommer kanske inte riktigt på måndag - min första semesterdag - men ändå... Det skall ändå bli en fröjd.

En fröjd är det också att jag kan ta mig ur mitt kaosvakuum-tillstånd som rått de senaste veckorna. Där jag sovit ALL ledig tid och ändå känt mig som att jag inte fått sova på två dygn (=desperat, tiltad i huvudet, utan tålamod och gråtfärdig, darrig och illamående typ nått sån't). Denna vecka kompar jag lite varje dag så att jag i praktiken bara jobbar 75%, sedan är det semester och sedan går jag ner på 50%.

Då kanske jag hinner smälta och landa i allt detta nya med att jag skall bli mamma - tvåbarnsmamma! Och hinna och orka ta hand om mig själv bättre. I magen vinkar barna för fullt och hejar ivrigt på mig i detta. Det känns bra. Pågavännen kanske inte har vinkat så mycket, men han har skött all marktjänst i flera månader känns det som, så nog känner jag mig rejält stöttad och påhejad alltid!! :)

Moralens väktare

| | Comments (0)

För ett tag sedan var det prideparad i en baltstat. Kyrkan förfasade sig och en präst syntes i de svenska nyhetssändningarna med sitt uttalande att detta med homosexualitet var något som urgröpte moralen i hela samhället. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att är det i så fall inte värre med alla de präster i katolska kyrkan som begått sexuella övergrepp på barn? Är inte det en rot till oändligt mycket mer ont än vad en ömsesidig kärlek är? Det är inte bara det att man utnyttjat sin maktsituation (Jesus skulle väl blivit skogstokig), utan man har också gett sig i lag med sex utan kärlek och äktenskap och dessutom urgröpt en tro på prästerskapets värdighet, särställning och trovärdighet i uttalanden och uttolkning av Guds - det godas - ord och mening.

I LandskronaPosten/NST/HD pågår på insändarsidan en diskussion om homosexuellas rätt att gifta sig. Det är två män som uttalat sig förfärat över hur homosexuella kan TA ÖVER en fin heterocermoni - kan de inte skaffa sig en egen? är deras andemening. Och den där diskussionen om homoäktenskap har man ju hört förr. Även där finns tankar om att äktenskapet urholkas på något sätt om den blir öppet för fler. För min egen del så känner jag att det som verkligen urholkar äktenskapet i vår tid är antalet skilsmässor. Antalet ogenomtänkte äktenskap och människor som liksom jag gifter sig av anledningar som ligger bortom kärlekens sanna kärna - att känna en annan människa och tro på hans/hennes utveckling och liv med en sådan kraft och nyfikenhet att man vill föräras möjligheten att dela livet och dess outgrundliga vägar med den personen. Plus att man själv känner att här är en person som får mig att vilja vara mitt bästa jag, som lockar fram min potential och tror på mig som jag är med mina fel och brister och med mina styrkor och möjligheter. Typ nått sån't.. notera att jag inte en enda gång nämnde begreppet kön. Samtidigt nämnde jag inte heller samhällets fortbestånd. Kanske också för att JAG tycker att man kan leva i en gemenskap som man mår bra av oavsett om den bär frukt i form av barn eller inte. Däremot tror jag att alla gemenskaper som folk mår bra av bidrar till samhällets fortbestånd. I demokratisammanhang brukar ju t.ex. civilsamhällets och föreningslivets betydelse poängteras.

Idag berättar nyheternaom otroliga skadestånd som kyrkan i USA ger till dem som fallit offer för kyrkans mer skumma verksamheter. Självklart skall även en kyrka sona sina brott och det finns fler brott än sexuella övergrepp som skett under den täckmanteln.
Samtidigt är väl en stor del av de medel som står till kyrkans förfogande sådana som samlats in till olika välgörande ändamål. Människor som givit för att de velat göra gott. Vilket inte innebär det samma som att vilja kompensera för sin rätt att göra ont. på så sätt blir det hela ett dubbelt svek. Ett svek av dem som utnyttjats och som nu ersätts - OCH ett svek mot dem som velat göra gott och nu ser tillgångarna (och med dem möjligheterna att välgöra) stjälas.

Personligen tycker jag att det är viktigt med moral. Att hitta några uns av livsregler och principer att stå upp för hjälper en att leva. Att hålla ryggen rak och att känna stolthet för det man är och det man åstadkommer.
DÄREMOT kan man aldrig någonsin vakta på andras moral på det sättet. Och den som verkligen vill måna om moralen och samhällsmoralen kanske allra främst skall ta till sig det där budskapet om att den som är utan skuld kastar första stenen. Och sedan försöka att leva med så lite skuld som möjligt - inte för att få stenkastarlicens - utan för att det är så mycket lättare och goare att leva då.

The oldest trick in the book

| | Comments (0)

Det finns ett enkelt recept för den som vill bli besviken, förtvivlad, arg, bitter och ledsen. Det är att ha höga förväntningar som man inte har formulerat för sig själv och inte har riktigt koll på förrän de grusas och tillsammans med detta en hög svansföring i hur saker BORDE vara.

Jag tror ändå att i princip alla har föreställningar och fördomar om det vi inte känner till. Kanske handlar det om att försöka ha kontroll över det ovissa, ordning i kaos, säkerheter i det osäkra, trygghet i det oskyddade.

Men uj uj vad det känns,
när man kastas ut i kaos igen efter att ha fått sin egen bild omkullkastad.

Dunka dunka

| | Comments (0)

Hörde på radio igår när låtskrivaren bakom dunka mig gul och blå intervjuades. Hon var fascinerad över hur en fiktiv person plötsligt fått ett liv värt att debattera och analysera. Att huvudpersonen i hennes text blivit så viktig. Och också att en text kan inrymma så många möjligheter till tolkningar.

Kanske är det därför som man inte får lov att vara alltför rädd när man skriver texter. Kanske är det för att man vill ha monopol och tolkningsrätt som man slutar sig om sig själv och sitt liv. Kanske är det för att våga skriva över huvud taget som man väljer att - som jag - blogga anonymt.

Hon i radiointervjun fick frågan varför hon trodde att folk diskuterade och debatterade hennes text så livligt. Hon var lite inne på att det berodde på att vi svenskar gärna hycklar om att vi har ett sexliv. Men främst kom hon in på en tråd om att vi bryr oss mer om fjuttiga saker än om viktiga saker. Nästan ingen diskussion hörs om hur vardagen ser ut för människorna i Irak, däremot så förs samtal och skrivs löpsedlar om Big Brother-stjärnornas liv. Det var ju rätt sarkastiskt uttryckt och det överensstämde min min uppfattning om debattklimatet och prioriteringarna i media-Sverige.

MEN, som Tony skulle sagt.
Jag tror inte att det bara är något att göra sig lustig över eller något att använda som argument för att förtvivla över mänskligheten förmåga att lägga sin energi där det behövs för att bygga en bättre värld.

Min teori är istället att vi visst bryr oss om elände runt om i världen. Men de flesta av oss känner sig maktlösa när det gäller att våra möjligheter att påverka och förändra det. Att diskutera moralen i ett krigshärjat land, människovärdet och de livsval som människor tvingas till i en situation som man själv inte ens kan föreställa sig och än mindre riktigt relatera till är också svårt och komplicerat.

Däremot kan vi relatera till vad vi har fått för första intryck av en BigBrother-deltagare. Vi kan sätta oss själva i relation till den personens handlande, tyckande och handlande. Vi kan mäta vår moral med deras, våra strategier, våra val av partners, vårat sätt att förhålla oss till vänner och okända. Kort sagt så blir det ett forum för oss att reflektera över våra egna liv. Ju mer man känner att man är (eller vill vara) lik eller olik dessa personer desto bättre kan vi relatera till dem och det vi ser av dem.

Jag tror att det finns ett djupt mänskligt behov av att finna meningsfränder. Att finna ett sammanhang där ens egna uppfattningar också uppfattas som normala och naturliga av alla andra. Är det inte därför som människor i alla tider sökt sig till varandra, till flocken, till stamen, till klanen, till föreningslivet, till religiösa samfund, organisationer och sekter?

Och kanske är det där som uppmärksamheten kring "gul och blå"-låten har sitt fokus. Det är många människor som undrar över eller som själva tagit ställning i frågorna om man får lov att gilla lite hårda tag i sängen? Om det är/känns OK att ha sex utan kärlek? Om man upplever att det är värt att ta risken med en fullkomlig främling? Om man tycker att det är bra att sex kan diskuteras öppet - och/eller om sex verkligen känns som ett öppet samtalsämne bara för att så mycket anspelar på sex? Hur kan man upprätthålla ett människovärde i och utanför sängen, samtidigt som man vill kunna leva ut en djuriskt rusig sexualitet? Vari består och hur uppstår resp. motverkar man de tendenser till förnedring som en del blir utsatta för och/eller känner sig utsatta för? osv osv

Det är inte en dunkadunka-låt i sig som människor engagerar sig i. Det är frågor som funnit ett forum där de kan diskuteras. Frågor som många vill och har behov av att vädra.

Tror jag.