Hej hej mamma och pappa

Igår kväll blödde jag plötsligt igen. Och det kom en rejäl klump - som en soltorkad tomat som sköts ut som en raket från underlivet. Så blev det ett missfall i alla fall... Snopet, eftersom vi nu hunnit berätta för familjen.

Jag ringde barnmorskan nu på morgonen och det lät verkligen som att de också trodde att det var kört, men att det givetvis måste kollas. Jag fick en akut-tid kl.15.15. Och ordnade med jobb och med pågavännen så att jag verkligen skulle kunna ta den här tiden.

Jag var ju rätt säker på att det var kört, men så skall vi ev. bada vedeldad balja i helgen och jag ville gärna ha det konstaterat så att jag kunde veta om det var OK eller inte. Jag har hört något med infektionskänslighet efter missfall, men vet inte riktigt. Så det behövde jag veta. Och så ville jag veta definitivt ang missfallet så att det inte blir så där konstigt som det var sist - och jag efter ett par veckor fick inse att alla graviditetssymptom bara var kvar och blev värre.

Så for vi dit. De var sena, mycket folk och tiden var preliminär så det dröjde innan vi kom in. Och jag fick slänga upp mina lurviga i stolen och så var det dags för ultraljudets spaning efter liv.

Pågavännen kunde se skärmen bättre än mig, men även han såg den bara från en konstig vinkel. Han skojade om att det såg ut som Öresund. Nej, sa läkaren det ser fint ut. Och jag hann tänka att Öresund är ju fint... Innan läkaren vände upp skärmen och sa "Hej hej mamma och pappa" och hjärtat slog mitt i den lille bebiskroppen på bilden - som om han blinkade till oss och att det var han som sa "Hej hej mamma och pappa".

Det var ett starkt ögonblick. Jag blev rörd. Och allt blev på riktigt.

Jag undrade förstås vad blödningen handlat om. Jag sa att det enda jag vet är att jag inte själv stoppat in några soltorkade tomater... Läkaren sa att man kan ha blödningar, det är inget ovanligt, och att den klump som kommit troligen var blod som koagulerat.

Nu får vi väl inse att det är på riktigt och sluta med de här missfallsteorierna hela tiden.

Men jag tror att jag lätt skulle kunna bli beroende, för nu vill jag ha en sådan där ultraljudsstav uppkörd alltid så att jag kan vinka och blinka hela tiden:
Hej hej bebisen! Håll ut därinne!