Den 11:e veckan

Jag är nu inne i den elfte veckan.
Det har varit en väldigt konstig start på det här barnets liv och leverne. Att vi trodde att han/hon valt att inte stanna hos oss längre gjorde att vi avbröt alla fantasier och drömmar om hur det skall bli när barnet kommer. Att vi bara väntat. Väntat på att få bekräftat definitivt det ena eller definitivt det andra. Eftersom mina graviditetssymptom inte försvann så började jag ju undra om själva graviditeten också var kvar. Och nu har två barnmorskor sagt att det som hände är helt normalt.

Helt trygga är vi kanske inte förrän ett ultraljud visat oss att det är nån därinne.

Men nu har vi i alla fall varit och skrivit in oss. De har tagit lite värden och tester på mig, mest för att ha lite att jämföra med längre fram under graviditeten.

Och någon gång de närmaste veckorna kommer vi att få en kallelse till ett NUPP-test. Detta är ett test som är ofarligt och som heller inte kommer visa på något absolut svar. Däremot kommer vi efter att en mätning gjorts på fostrets vätskespalt i nacken att få en riskbedömning av eventuella kromosomfel.

Det här med olika tester är också läskigt.
Visst vill man gå på hälsoundersökning och veta att allt är OK. Men ingen av de hälsoundersökning som jag gått har medfört en 1%-ig risk för att dö. Och den sjukdom som eventuellt kan konstateras kan inte ens botas, så det positiva är att man kan
a) får veta att barnet inte har kromosomfel
b) får tid att förbereda sig på att ta emot ett barn med kromosomfel

Men det finns också ett tredje alternativ:
c) att ta ställning till om man vill ge liv åt en människa med kromosomfel.

Jag är ingen extrem "Ja till livet"-abortmotståndare, tvärtom tycker jag att det är viktigt att kvinnor i en desperat och svår situation kan få möjlighet att göra det de vill - och ändå kommer försöka - göra under säkra förhållanden. Men det finns inte en enda kvinna i en abortvalssituation som jag är avundsjuk på. Det är ett omänskligt svårt val.

Och jag erkänner gärna att jag i min vilja att vara god och perfekt inte gärna utsätter mig för att behöva stå för att jag aborterat av enda anledning att det var en kromosom extra i mitt barn. Att sortera ut och avla fram den perfekta avkomman är på gränsen till det perverterade. Samtidigt så vet man hur mycket det betyder att ha barn att vara stolt över. Och det är också en anledning att skaffa barn - att ha någons egna självständiga liv och familj att följa på ålderns höst.

Vi har en kille med downs i vår bekantskapskrets. Han är tonåring nu. Han är så där omtänksam, glad och go som många med detta syndrom har. Men ändå, vi ser hur mycket extrajobb och det kräver av familjen. Det fungerade lättare när det var ett barn och barnen kunde leka utifrån sina olikheter och förutsättningar. Men nu vill han vara vuxen och det är han inte. Han vill sitta med oss, men klarar inte att lyssna och ge andra utrymme i ett samtal. Hur mycket man än tycker om honom så är det jobbigt. I bekantskapskretsen finns det andra med mer jämnåriga barn och de har lekt bra och det kanske kommer funka nått år till, sedan kommer de andra att kanske inte vilja hänga med, umgås med andra kompisar och pojk-/flickvänner istället osv och nästa fas så har barnen flyttat hemifrån och ger de vuxna möjlighet att umgås på ett annat sätt - men då är han fortfarande där. kvar.

Jag och pågavännen pratade en hel del om detta igår. Vi är inte purunga föräldrar. Och jag är inte en naturbegåvning och livskonstnär. Jag tror mig faktiskt inte om att kunna gilla läget som det är. Jag tror att jag hela tiden skulle komma att tänka på hur jag vill att saker skulle vara istället - hur det hade kunnat vara istället. Att se på sitt barn med en sådan sorg och aldrig låta han/hon få duga och vara tillräcklig i det han/hon är måste vara den största kränkningen. Jag vill inte föda någon som jag kommer kränka. Det är inte den JAG vill vara. Kanske har det ingenting att göra med vem den är som kommer till oss - eller vem jag vill att det skall vara?

Det är svåra tankar, svåra frågor. Det känns hemskt att sätta dem på pränt så här. Men jag tror samtidigt att de behöver få formuleras, eftersom de finns där i vilket fall.

Mest ser vi dock fram emot det här testet eftersom det är då som vi kommer att veta att barnet finns. Då kan vi på allvar kliva in i detta och berätta för världen.

Mormor vet och nu har vi också berättat för farmor och faster. I helgen skall vi berätta för morbror och gammelmoster.

Det är den 11:e veckan. Risken för missfall är hög i en och en halv vecka till.