1 maj

En dag att prata om rättvisa, om samhället, om arbete.

På Expressen.se kan man rösta om man tycker att moderater får gilla första maj eller inte. Borgerliga demonstranter brukar vara ganska illa sedda i demonstrationstågen och i opionsundersökningen på Expressen.se är det ungefär dött lopp mellan ja och nej.

Vem har RÄTT till att vara samhällsengagerad i arbetarfrågor?
Och vad säger det om någon om den INTE anser att alla har rätt att engagera sig och tycka? Är inte det oerhört odemokratiskt?

Det känns också märkligt att det är det parti/block som styrt Sverige i princip sedan första maj blev helgdag som är de enda som skulle få demonstrera mot det rådande... Det känns egentligen mer logiskt i mina öron att det är oppositionen - de som INTE styr, som säger vad de tycker BORDE göras. De som styr kan ju i alla fall i teorin bara göra det, det är ju bara att sjösätta sina projekt om man sitter vid makten.

Frågan kanske handlar om vem som är överklass? Vem som är i underläge, vem som är förtryckt? Och det har ju klingat rätt falskt när en statsminister skall hålla de brandtalen (särskilt som det gjorts som en paus i byggandet av det egna godset).

Vem är ond och förtryckande?
Ofta vill man rita upp bilden av en utsugande Von Anka-inspirerad direktör som behandlar alla lika illa. Och högst motvilligt betalar det som arbetet kostar. Men vem är det som suger ut och utnyttjar de svagaste i samhället? Är det verkligen den där karikerade direktören.

I själva verket är det väl kommunerna, landstingen och staten själv som ger de mest märkliga anställningsformer. Tar in folk på timmar, utlasar i tid, inte tillsätter vikariat utan låter kvarvarande personal sköta extra arbetsuppgifter utöver de ordinerie som är beräknade att kunna hinnas med på heltidstjänsterna, hittar på märkliga lösningar - allt för att slippa ansvaret att ge någon trygghet och stabilitet i sin tillvaro. Allt det som kan göra oss fria att leva och verka, planera och engagera oss. Hur många svenskar är "en tillfällig lösning"?

Och är inte den stora skiljelinjen snarare mellan den som inte har jobb och den som har det - snarare än mellan den som tjänar 40000/mån och den som tjänar 20000/mån?

Det är detta som är så märkligt att man inte kan komma till rätta med. Det är ju ofta det arbete som görs i det offentligt finansierade verksamheter definierar vårt samhälle. Har vi en välfärd? Vem passar mormor? Vem möjliggör för barnet utan språk eller välanpassade föräldrar att bli en delaktig och trygg medborgare? Vad får vi för skattepengarna - är det värt det?

Blir jag motiverad att betala skatt när det är så himla ogint åt andra hållet? Det är så många som inte har råd med mig. Mina idéer, mina tankar om vad som kan göra det bättre, de är dyra. Det kanske är en cykelväg, det kanske är att möjliggöra för föräldrar att ha sina barn på dagis de tider som de själva upplever att det finns behov för det - inte den tid som någon annan anser att jag BÖR ha behov för det. Det handlar förstås om att gamla släktingen inte bara förvaras sina sista år utan att man också kan känna sig trygg i att de har det bra, har livskvalité. Vem faan har råd med det?

Ibland är vi så rika - det går så bra för Sverige.
Ibland har vi faktiskt inte en enda krona till att tänka framåt och långsiktigt.

Som boxaren Dallas sa i en Tv-intervju, ett par ungdomar ställer snabbt till skador för någon miljon genom att slå sönder busskurer på stan. Varför kan ingen istället lägga de pengarna som behövs på att man skall kunna driva alternativa och betydligt billligare och mer långsiktiga verksamheter som är samhället till större fromma.

Men så där är det hela tiden. I ett nötskal. Hellre dyra brandutryckningar än schysst förebyggande arbete som verkar långsiktigt och är helt omöjligt att mäta produktiviteten på eftersom man inte kan veta vad saker skulle kostat om de inte funnits. Om inte om fanns skulle som bekant Omberg varit ett vanligt berg. Så det görs inga sådana beräkningar - eller görs de?

Igår hörde jag från en förskollärare i Landskrona. Att barn som har arbetslösa föräldrar ju inte får särskilt många timmars barnomsorg. Så fungerar det ju. Sådan är regeln. MEN, en förälder som socialt inte helt orkar med, ett barn som inte får höra någon svenska hemma tjänar kanske på att få vara ett par timmar till på förskolan, TROTS att det inte finns ett behov av det på det där påtagliga sättet som råder när föräldrarna inte fysiskt är hemma på dagarna. Vad kostar det när man i framtiden skall tillsätta specialpedagoger för att hjälpa barnet att komma ikapp i språkutvecklingen? Hur ger man en trygg punkt i barndoms-tillvaron i efterhand?

Rättvisa kan aldrig vara den där millimeterrättvisa som man eftersträvar när man med kinden mot bordet kontrollerar att alla fått lika mycket i saftglasen. Alla tjänar på att den törstige får dricka lite mer.

Och visst är det så att nån kanske SÄGER att den är mer törstig än den är för egen vinnings skull. Men är det så hemskt om det någon gång blir fel om det i det stora hela blir mer rätt? Är det i så fall bättre att det alltid är fel för att det i alla fall är rättvist?

Jag kan inte ta det till mig.
Jag skiter i om moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet.
Jag skiter i vem som går på gatorna och demonstrerar idag.
Det jag verkligen bryr mig om är att de som gör det gör det med ärlighet och engagemang och att NÅGON fortfarande upplever att den är tillräckligt viktig i världen för att det skall vara meningsfullt att bidra med sin röst någonstans.

Den dagen ingen demonstrerar är en värre dag än den dagen då det går lika många moderater som sossar i maj-tåget.