May 2007 Archives

Hej hej mamma och pappa

| | Comments (0)

Igår kväll blödde jag plötsligt igen. Och det kom en rejäl klump - som en soltorkad tomat som sköts ut som en raket från underlivet. Så blev det ett missfall i alla fall... Snopet, eftersom vi nu hunnit berätta för familjen.

Jag ringde barnmorskan nu på morgonen och det lät verkligen som att de också trodde att det var kört, men att det givetvis måste kollas. Jag fick en akut-tid kl.15.15. Och ordnade med jobb och med pågavännen så att jag verkligen skulle kunna ta den här tiden.

Jag var ju rätt säker på att det var kört, men så skall vi ev. bada vedeldad balja i helgen och jag ville gärna ha det konstaterat så att jag kunde veta om det var OK eller inte. Jag har hört något med infektionskänslighet efter missfall, men vet inte riktigt. Så det behövde jag veta. Och så ville jag veta definitivt ang missfallet så att det inte blir så där konstigt som det var sist - och jag efter ett par veckor fick inse att alla graviditetssymptom bara var kvar och blev värre.

Så for vi dit. De var sena, mycket folk och tiden var preliminär så det dröjde innan vi kom in. Och jag fick slänga upp mina lurviga i stolen och så var det dags för ultraljudets spaning efter liv.

Pågavännen kunde se skärmen bättre än mig, men även han såg den bara från en konstig vinkel. Han skojade om att det såg ut som Öresund. Nej, sa läkaren det ser fint ut. Och jag hann tänka att Öresund är ju fint... Innan läkaren vände upp skärmen och sa "Hej hej mamma och pappa" och hjärtat slog mitt i den lille bebiskroppen på bilden - som om han blinkade till oss och att det var han som sa "Hej hej mamma och pappa".

Det var ett starkt ögonblick. Jag blev rörd. Och allt blev på riktigt.

Jag undrade förstås vad blödningen handlat om. Jag sa att det enda jag vet är att jag inte själv stoppat in några soltorkade tomater... Läkaren sa att man kan ha blödningar, det är inget ovanligt, och att den klump som kommit troligen var blod som koagulerat.

Nu får vi väl inse att det är på riktigt och sluta med de här missfallsteorierna hela tiden.

Men jag tror att jag lätt skulle kunna bli beroende, för nu vill jag ha en sådan där ultraljudsstav uppkörd alltid så att jag kan vinka och blinka hela tiden:
Hej hej bebisen! Håll ut därinne!

Fattar fortfarande NADA

| | Comments (0)

Nu har vi berättade för den blivande farmor, faster, mormor, morfar, mormoster och morbror. Ett par jobbarkompisar har också fått veta eftersom det varit ohållbart att ljuga folk rakt upp i ansiktet.

Det börjar liksom närma sig att bli officiellt på något sätt, nu när jag precis går in i vecka 12. Jag vet att det finns många som väntar längre och att det fortfarande är mycket stora risker för missfall - och att ingenting egentligen är klart förrän det är klart.

Det märkliga är dock att trots att vi vetat om detta i en och en halv månad nu så har det fortfarande inte riktigt gått in. Jag har nämnt ordet bebis, vänta barn osv Men egentligen är det inget barn alls. Det är bara det att min kropp är konstig, trött och illamående och lite ovana ont-ingar i nedre magtrakten och sålite i korsryggen. Brösten börjar jag vänja mig vid och gör inte líka ont längre, men magen är lite obekant.

Jag fattar inte hur det plötligt kunde närma sig att bli officiellt när jag liksom själv inte fattar någonting än.

Fruktsallad

| | Comments (0)

Det är rätt kul att läsa i alla graviditetskalendrar där man kan följa fostrets utveckling vecka för vecka.
Livmodern lär nu vara stor som en apelsin (i jämförelse med den normala storleken som en liten avocado), fostret är som en vindruva och så där med fruktliknelser illustreras fostrets storlek ända tills man skall föda sin vattenmelon - typ.
Det känns som om nån håller på att göra värsta fruktsalladen i min kropp. Och jag kan inget vare sig se eller göra, så det hela är bara urskumt.

Den 11:e veckan

| | Comments (0)

Jag är nu inne i den elfte veckan.
Det har varit en väldigt konstig start på det här barnets liv och leverne. Att vi trodde att han/hon valt att inte stanna hos oss längre gjorde att vi avbröt alla fantasier och drömmar om hur det skall bli när barnet kommer. Att vi bara väntat. Väntat på att få bekräftat definitivt det ena eller definitivt det andra. Eftersom mina graviditetssymptom inte försvann så började jag ju undra om själva graviditeten också var kvar. Och nu har två barnmorskor sagt att det som hände är helt normalt.

Helt trygga är vi kanske inte förrän ett ultraljud visat oss att det är nån därinne.

Men nu har vi i alla fall varit och skrivit in oss. De har tagit lite värden och tester på mig, mest för att ha lite att jämföra med längre fram under graviditeten.

Och någon gång de närmaste veckorna kommer vi att få en kallelse till ett NUPP-test. Detta är ett test som är ofarligt och som heller inte kommer visa på något absolut svar. Däremot kommer vi efter att en mätning gjorts på fostrets vätskespalt i nacken att få en riskbedömning av eventuella kromosomfel.

Det här med olika tester är också läskigt.
Visst vill man gå på hälsoundersökning och veta att allt är OK. Men ingen av de hälsoundersökning som jag gått har medfört en 1%-ig risk för att dö. Och den sjukdom som eventuellt kan konstateras kan inte ens botas, så det positiva är att man kan
a) får veta att barnet inte har kromosomfel
b) får tid att förbereda sig på att ta emot ett barn med kromosomfel

Men det finns också ett tredje alternativ:
c) att ta ställning till om man vill ge liv åt en människa med kromosomfel.

Jag är ingen extrem "Ja till livet"-abortmotståndare, tvärtom tycker jag att det är viktigt att kvinnor i en desperat och svår situation kan få möjlighet att göra det de vill - och ändå kommer försöka - göra under säkra förhållanden. Men det finns inte en enda kvinna i en abortvalssituation som jag är avundsjuk på. Det är ett omänskligt svårt val.

Och jag erkänner gärna att jag i min vilja att vara god och perfekt inte gärna utsätter mig för att behöva stå för att jag aborterat av enda anledning att det var en kromosom extra i mitt barn. Att sortera ut och avla fram den perfekta avkomman är på gränsen till det perverterade. Samtidigt så vet man hur mycket det betyder att ha barn att vara stolt över. Och det är också en anledning att skaffa barn - att ha någons egna självständiga liv och familj att följa på ålderns höst.

Vi har en kille med downs i vår bekantskapskrets. Han är tonåring nu. Han är så där omtänksam, glad och go som många med detta syndrom har. Men ändå, vi ser hur mycket extrajobb och det kräver av familjen. Det fungerade lättare när det var ett barn och barnen kunde leka utifrån sina olikheter och förutsättningar. Men nu vill han vara vuxen och det är han inte. Han vill sitta med oss, men klarar inte att lyssna och ge andra utrymme i ett samtal. Hur mycket man än tycker om honom så är det jobbigt. I bekantskapskretsen finns det andra med mer jämnåriga barn och de har lekt bra och det kanske kommer funka nått år till, sedan kommer de andra att kanske inte vilja hänga med, umgås med andra kompisar och pojk-/flickvänner istället osv och nästa fas så har barnen flyttat hemifrån och ger de vuxna möjlighet att umgås på ett annat sätt - men då är han fortfarande där. kvar.

Jag och pågavännen pratade en hel del om detta igår. Vi är inte purunga föräldrar. Och jag är inte en naturbegåvning och livskonstnär. Jag tror mig faktiskt inte om att kunna gilla läget som det är. Jag tror att jag hela tiden skulle komma att tänka på hur jag vill att saker skulle vara istället - hur det hade kunnat vara istället. Att se på sitt barn med en sådan sorg och aldrig låta han/hon få duga och vara tillräcklig i det han/hon är måste vara den största kränkningen. Jag vill inte föda någon som jag kommer kränka. Det är inte den JAG vill vara. Kanske har det ingenting att göra med vem den är som kommer till oss - eller vem jag vill att det skall vara?

Det är svåra tankar, svåra frågor. Det känns hemskt att sätta dem på pränt så här. Men jag tror samtidigt att de behöver få formuleras, eftersom de finns där i vilket fall.

Mest ser vi dock fram emot det här testet eftersom det är då som vi kommer att veta att barnet finns. Då kan vi på allvar kliva in i detta och berätta för världen.

Mormor vet och nu har vi också berättat för farmor och faster. I helgen skall vi berätta för morbror och gammelmoster.

Det är den 11:e veckan. Risken för missfall är hög i en och en halv vecka till.

1 maj

| | Comments (0)

En dag att prata om rättvisa, om samhället, om arbete.

På Expressen.se kan man rösta om man tycker att moderater får gilla första maj eller inte. Borgerliga demonstranter brukar vara ganska illa sedda i demonstrationstågen och i opionsundersökningen på Expressen.se är det ungefär dött lopp mellan ja och nej.

Vem har RÄTT till att vara samhällsengagerad i arbetarfrågor?
Och vad säger det om någon om den INTE anser att alla har rätt att engagera sig och tycka? Är inte det oerhört odemokratiskt?

Det känns också märkligt att det är det parti/block som styrt Sverige i princip sedan första maj blev helgdag som är de enda som skulle få demonstrera mot det rådande... Det känns egentligen mer logiskt i mina öron att det är oppositionen - de som INTE styr, som säger vad de tycker BORDE göras. De som styr kan ju i alla fall i teorin bara göra det, det är ju bara att sjösätta sina projekt om man sitter vid makten.

Frågan kanske handlar om vem som är överklass? Vem som är i underläge, vem som är förtryckt? Och det har ju klingat rätt falskt när en statsminister skall hålla de brandtalen (särskilt som det gjorts som en paus i byggandet av det egna godset).

Vem är ond och förtryckande?
Ofta vill man rita upp bilden av en utsugande Von Anka-inspirerad direktör som behandlar alla lika illa. Och högst motvilligt betalar det som arbetet kostar. Men vem är det som suger ut och utnyttjar de svagaste i samhället? Är det verkligen den där karikerade direktören.

I själva verket är det väl kommunerna, landstingen och staten själv som ger de mest märkliga anställningsformer. Tar in folk på timmar, utlasar i tid, inte tillsätter vikariat utan låter kvarvarande personal sköta extra arbetsuppgifter utöver de ordinerie som är beräknade att kunna hinnas med på heltidstjänsterna, hittar på märkliga lösningar - allt för att slippa ansvaret att ge någon trygghet och stabilitet i sin tillvaro. Allt det som kan göra oss fria att leva och verka, planera och engagera oss. Hur många svenskar är "en tillfällig lösning"?

Och är inte den stora skiljelinjen snarare mellan den som inte har jobb och den som har det - snarare än mellan den som tjänar 40000/mån och den som tjänar 20000/mån?

Det är detta som är så märkligt att man inte kan komma till rätta med. Det är ju ofta det arbete som görs i det offentligt finansierade verksamheter definierar vårt samhälle. Har vi en välfärd? Vem passar mormor? Vem möjliggör för barnet utan språk eller välanpassade föräldrar att bli en delaktig och trygg medborgare? Vad får vi för skattepengarna - är det värt det?

Blir jag motiverad att betala skatt när det är så himla ogint åt andra hållet? Det är så många som inte har råd med mig. Mina idéer, mina tankar om vad som kan göra det bättre, de är dyra. Det kanske är en cykelväg, det kanske är att möjliggöra för föräldrar att ha sina barn på dagis de tider som de själva upplever att det finns behov för det - inte den tid som någon annan anser att jag BÖR ha behov för det. Det handlar förstås om att gamla släktingen inte bara förvaras sina sista år utan att man också kan känna sig trygg i att de har det bra, har livskvalité. Vem faan har råd med det?

Ibland är vi så rika - det går så bra för Sverige.
Ibland har vi faktiskt inte en enda krona till att tänka framåt och långsiktigt.

Som boxaren Dallas sa i en Tv-intervju, ett par ungdomar ställer snabbt till skador för någon miljon genom att slå sönder busskurer på stan. Varför kan ingen istället lägga de pengarna som behövs på att man skall kunna driva alternativa och betydligt billligare och mer långsiktiga verksamheter som är samhället till större fromma.

Men så där är det hela tiden. I ett nötskal. Hellre dyra brandutryckningar än schysst förebyggande arbete som verkar långsiktigt och är helt omöjligt att mäta produktiviteten på eftersom man inte kan veta vad saker skulle kostat om de inte funnits. Om inte om fanns skulle som bekant Omberg varit ett vanligt berg. Så det görs inga sådana beräkningar - eller görs de?

Igår hörde jag från en förskollärare i Landskrona. Att barn som har arbetslösa föräldrar ju inte får särskilt många timmars barnomsorg. Så fungerar det ju. Sådan är regeln. MEN, en förälder som socialt inte helt orkar med, ett barn som inte får höra någon svenska hemma tjänar kanske på att få vara ett par timmar till på förskolan, TROTS att det inte finns ett behov av det på det där påtagliga sättet som råder när föräldrarna inte fysiskt är hemma på dagarna. Vad kostar det när man i framtiden skall tillsätta specialpedagoger för att hjälpa barnet att komma ikapp i språkutvecklingen? Hur ger man en trygg punkt i barndoms-tillvaron i efterhand?

Rättvisa kan aldrig vara den där millimeterrättvisa som man eftersträvar när man med kinden mot bordet kontrollerar att alla fått lika mycket i saftglasen. Alla tjänar på att den törstige får dricka lite mer.

Och visst är det så att nån kanske SÄGER att den är mer törstig än den är för egen vinnings skull. Men är det så hemskt om det någon gång blir fel om det i det stora hela blir mer rätt? Är det i så fall bättre att det alltid är fel för att det i alla fall är rättvist?

Jag kan inte ta det till mig.
Jag skiter i om moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet.
Jag skiter i vem som går på gatorna och demonstrerar idag.
Det jag verkligen bryr mig om är att de som gör det gör det med ärlighet och engagemang och att NÅGON fortfarande upplever att den är tillräckligt viktig i världen för att det skall vara meningsfullt att bidra med sin röst någonstans.

Den dagen ingen demonstrerar är en värre dag än den dagen då det går lika många moderater som sossar i maj-tåget.