Vändningen.. när kommer den?

Missfallet för en och en halv vecka sedan har följts av en väntan på att hormonerna skall gå ur kroppen... mest att illamåendet skall försvinna.

Och jag har googlat på missfall och på missfall och blödning, för att utröna om det varit ett missfall och på missfall och illamående för att veta vad andra sagt om ifall det går över någon gång ,och på missfall och mens för att jag läste att det var när mensen kom tillbaka som kroppen var återställd.

Allt i förhoppningen att få nån rätsida på vad som händer i kroppen.

Samtidigt har jag försökt få kontakt med den barnmorskemottagning som jag ringde när jag fått mitt positiva besked. För att höra mer om vad jag skall göra nu. Jag ringde ju till gynakuten när jag fått min blödning men där sa de att man inte kan se något ändå så här tidigt i graviditeten. Det är bara att vänta. Huggsmärta i livmoderstrakten skulle jag dock söka vård för, sa de. Vilket innebar att jag funderade mycket på vart livmodern egentligen sitter och vad huggsmärta är för någonting.

Det är svårt med allt sådant där kroppsligt, eftersom man aldrig left i någon annan kropp än sin egen (vad man minns och relatera till i alla fall) och därför inte vet om man menar samma sak som andra gör när de beskriver till exempel graden och upplevelsen av smärta.

Det är också svårt att läsa sig till vad det är jag upplever för man kan tolka in sig själv i nästan vilken text som helst. Antingen hade jag magsmärtor för att jag fick missfall eller så kunde det bero på att livmodern växer... Antingen är något helt normalt eller så bör man söka vård akut. Det är inte särskilt lätt att veta vad ens egen skumma kropp håller på med. Den är inte som jag är van vid och nu upplever jag det som jag tidigare benämnt som "Vill du vara med om en spejsad upplevelse så är psykadeliska droger förmodligen ingenting i jämförelse med att bli med barn". Psykadeliska droger känns emellanåt att föredra för det här illamåendet är inte helgjutet KUL, direkt.

Idag fick jag till slut tag på en gynekologisk rådgivare som sa att den lilla blödningen som jag haft troligen bara handlar om sköra slemhinor i underlivet. Inget konstigt med det, det ingår tydligen också i konceptet.

Och eftersom illamåendet bara blivit värre sedan dess och bröstvårtorna fortfarande gör ont (allt man hört om ömma bröstvårtor har låtit nästan gulligt, men det är INTE gulligt, det gör ONT helt enkelt), så var hon övertygad om att det inte varit något missfall. För min del var det bara att avvakta nu och om jag ville så kunde jag ju göra ett graviditetstest igen om någon vecka.

Jaha, så var man gravid igen. Så var det med den vändingen.
Vill sig detta nu kommer det dröja en HEL evighet innan jag får tillbaka min kropp. Men jag har hört att det skall vara värt det...