Slutet?

Plötsligt mitt i reklamen igår kväll när det var kissepaus. Så blödde jag.

Jag var som i ett vakuum när jag långsamt gick tillbaka till Tv-rummet. Där satt pågavännen inne i filmen och jag skulle säga något som förändrade så mycket av det vi myst kring under dagen. Hur vi berättar detta, när, namnfunderingar osv osv. Allt skulle jag förstöra. Jag skulle öppna munnen och bara säga det: Jag blöder.

Jag blöder.

När vi kröp till kojs var det inte någon blödning längre, men eftersom jag hade ont i magen, korsryggen och underlivet så kändes det ändå som att det bara hade börjat. Som att slutet hade börjat.

Vi har varandra sa vi.
Vi har fortfarande varandra.
Ett par ord i Lisa Fabres bok värmde. Där stod det att man oftast inte har någon som helst anledning att ta på sig skulden för ett missfall. Det är sådant som händer. Det är vanligt och har med fostrets utveckling att göra. Det kan ha varit dött flera veckor innan det stöts ut från kroppen. Att kroppen börjat bygga upp för ett foster och att den rensar ut det när det inte visat sig livskraftigt är BARA ett tecken på att kroppen FUNGERAR. Ingenting annat. I alla fall var det så som jag valde att läsa hennes text för det kändes så tröstande och jag har så lätt att tro att det är ödet, förevigt, ett straff, min egen oduglighet som jag skall använda som förklaringsmodeller. Hon var inne på ett helt annat spår. Ett som jag mådde bättre av - så jag tar det till mig.

Idag blödde jag åter igen lite på morgonen - har inte blött någonting i natt. Och nu blöder jag inte längre. Det verkar komma och gå. Jag har varit ute och läst sidor på nätet och det verkar som att detta kan vara tecken på allt från:

1. Det betyder ingenting - graviditeten fortskrider, allt är friskt och bra. Det kan vara moderkaka, livmodertapp eller slemhinnor som blöder.
2. Det kan vara ett utomkvedshavandeskap.
3. Det kan vara början på ett missfall.

Det verkar i alla fall som att man skall söka läkare om man både blöder och har ont i magen. Så jag har nog inget val där...