Manlighet

"Manlighet - när den är som sämst" säger trailern och sloganen till filmen Hata Göteborg, som jag inte sett. Temat lockar mig, titeln är lite svår att ta till sig - det är trots allt min födelseort... :)

Härom dagen lunchade jag med en ingift släkting. Han skall snart ta studenten och har gått på en ""internatskola", ett gymnasium där han kunnat läsa sitt specialintresse, jakt, natur- och viltvård. Under lunchen såg vi båtarna sjösättas i hamnen. Ett riktigt genuint vårtecken.
- Skaffa inte segelbåt bara! sa den blivande studenten till mig och pågavännen. Det är så omanligt!
- Det var mig en begränsad syn på vad som är manligt, sa jag. Är det inte mer manligt att våga ta ut svängarna och göra det man känner för? Det är väl då man är en mogen man och människa.

Någon dag senare så hörde jag kommentaren "Nu vet du att det inte bara är måsskit du har i pinnen" från en man till en annan som berättat att han skall bli pappa.

Pågavännen är också konservativ. Han tycker att man är mer än riktig man om man får en son än om man får en dotter. Det har jag själv hört honom säga och dunka någon bjussigt i ryggen för.

Det är faktiskt fascinerande, särskilt fascinerande hade det nog varit om jag inte samtidigt upplevt det som så skrämmande...

Förra veckan var jag iväg på en av mina bokcirklar. Där berättade en av kvinnorna att hon var engagerad i kvinnojouren. Att hon satt i styrelsen för den lokala jouren, men hade fått sluta att arbeta med jobbet i själva jouren eftersom hon plötligt inte kunde se en enda man utan att tänka att han nog är en våldtäktsman. Vi kom att prata om jämställdhet. Och min fasta övertygelse är att det visst finns en hel del för kvinnor att kämpa för, lika lön för samma arbete är ju mer logiskt helt enkelt - om man bortser från detta med individuell lönesättning som gör att man kan lissma till sig mer än man egentligen jobbat för... Men den stora insatsen för jämställdheten - det som måste bli nästa steg för att något skall hända, det tror jag är att männen börja kämpa för jämställdheten. Sin rätt till delad vårdnad, till egna pappadagar, till att bli myndigförklarade nog att inte vara extraduktiga för att de klarar att lämna/hämta på dagis. Men det finns så klart fördelar med att inte kliva in i detta, att bli omhändertagen, att slippa en del extra fixande och planerande med tider osv. Samtidigt så hade de andra i bokcirkelgruppen märkt en stor skillnad. Nu när 70-talisterna skaffar barn så ser de detta med att dela ansvaret som en självklarhet. Att det inte alltid är så lätt att frångå roller som man växt upp med och attityder från samhällets sida framgår kanske av boken Bitterfitttan (som jag inte läst - än).

Jag är bara förvånad över att jag hör sådana här manlighetskonservativa tongångar 2007. Det är lätt att dra slutsatsen att detta är något som hör Skåne till för jag stötte inte på det då jag bodde i Göteborg eller Stockholm. Det är också lätt att dra slutsatsen att det hör till lägre utbildningsnivå, eftersom jag inte hört tongångarna i akademiska kretsar. Men om det nu är så att det är mer konservativt i Skåne, större rädsla för förändring och annorlundaskap (så som kanske även Sverigedemokraternas valframgångar här kan tyda på), så tycker jag mig ändå på något sätt känna igen det som sägs, för här säger man det man tycker och skiter i om det är poltiskt korrekt. Jag menar inte att det inte är så att en mängd människor tycker precis tvärtom - även om det sammanfaller med att vara politiskt korrekt, men det finns en ganska trång sfär på vad man får säga. Får en glass heta Nogger eller Girly? För man skämta om någons mosters häst? När blev vi en nation med så stor känslighet? Var det när löpsedelstidningarnas krav på att vara vinstdrivande ökade?

Även om den metrosexuelle mannen häckar runt stureplan, så är det kanske ändå i större delen av landet - och resten av världen ändå en främmande slags manlighet. Självförtroende och god hygien - visst, men mer fåfäng än ett fruntimmer? Och det är här som jag tror att den stora insatsen görs. Den dag då Peter Siepen och Thomas DiLeva inte lägre retar någon, den dagen är män fria människor som kan vara sig själva. Keep up the good work! Alla ni som går i fronten och tar stryk. Det är så många som vill vinna kriget och så få som vill vara kanonmat.

Och det värsta av alltihop. Den som tar stryk, den är inte längre modig och stark. Den är svag, tydligen, och här är vi inne på det farligaste av allt.

Ofta är det väl just det där macho-aktiga med att ingen någonsin skall kunna sätta sig på en och att man skall ge igen 1000-fallt för att få respekt som vi förknippar med manlighet. Det är förstås oerhört primitivt. Om man inte kan ge någon respekt och bekräftelse hur skall man då kunna ha en integritet och få en respekt själv. Rädsla och respekt ÄR inte per definition tätt sammankopplade. Respekt kan lika gärna - och hellre - bygga på kärlek. Är det inte den respekten man EGENTLIGEN vill ha??

Om allt vi har är förakt för den utsatte och svage, så har vi förlorat hela vår mänsklighet. I en sådan värld är det inte värt att vare sig vara man eller kvinna. Och egentligen är det märkligt för en annan del av (iaf) den västerländska tanken är väl att resa sig, jobba sig upp, bevisa att man är någon att räkna med genom att fylla en funktion, vara till nytta, hitta sin roll. Och hur skall man kunna vara en sådan idealiserad framgångssaga om man inte först varit liten, förvirrad, svag och utsatt. Det är ju dom människorna som verkligen visar att de har styrka - bara genom att överleva.

Kan den blivande studenten ha rätt i att det är omanligt med segelbåt. Det finns ingen kamp bara kapital? Det finns inget snabbt forserat erövrande, bara genuin känsla och kunskap för hur man är ett med sin omgivning. Och manligt eller kvinnligt - det låter jag vara osagt - men visst handlar det också om att läsa omgivningen och lära sig utnyttja den på bästa sätt för att själv ta sig fram? Så sätt är det väl snarare än fråga om klass än om kön...?