Utelämnad

Igår var jag på anställningsintervju.
Det var inte i mitt mest samlade ögonblick i livet som jag trädde in och skulle marknadsföra mig själv.

Jag hade varit arg på morgonen och besviken på något som hänt i en skolmiljö - just den miljö som jag nu skulle säga att jag så innerligt gärna vill tillbringa i princip all min vakna tid i... Det var inte rätt dag för att känna 100% i fas med den tanken.

Jag var också lite stressad, hade rusat iväg från nuvarande jobb och kände mig lite osäker på om en sak som hänt där hade blivit bra eller helt på tok. Jag har svårt för att släppa det när det blir så.

Efter intervjun kände jag mig som om huvudet bestod av mosig grötmassa.

Samtalet var egentligen trevligt. Jag kände mig avslappnad och mig själv, men när man säger att jag är mig själv så innebär det också en del brister när det gäller konsten att marknadsföra sig själv.

Kontentan så här när jag sovit på saken var att jag bjöd på min person, men kanske ändå inte framstod som rätt person för jobbet.
Och med allt som jag sa och som jag i efterhand kunnat tänka ut bättre formuleringar kring så känner jag mig liksom....
... utelämnad.

Detta med anställningsintervjuer rör sig ju på en helt annan nivå, men för mig just i denna fas så känns det som att de nu skall avgöra om de tycker om mig och tror på mig.

En lärdom för min del är kanske att jag skall berätta mera om mina kvalifikationer och min kompetens och mindre om min person till en annan gång. Det är ju ändå de sakerna som de i första hand måste beakta - även om de fäster stor vikt vid personlig lämplighet, som det heter.