Stolt faster och klump

Träffade min brorson i helgen. Det känns så högtidligt med ordet brorson (är det ett eller två s förresten) och jag får genast vibbar om vattenkammat hår och söndagsskolestram kostym. Märkligt, jag vet inte varför...

I alla fall är han varken vattenkammad eller söndasskolestram. Han är 10 månader och håller på att bli människa på riktigt. Han är inte längre där man sätter honom och han undersöker, upptäcker och busar. Dock är han mycket artig och välartad gosse och varken skriker eller gråter förrän faster has left the building.

Och liksom i alla andra små barn så fungerar han utmärkt som spegel för sin vuxna omgivnings egna förväntningar. Nu tänkar han nog si eller så. Ser han inte frusen ut - eller varm. Är han pigg eller övertrött? Åh, han smakar på bilderboken - han blir nog en bokslukare. Han fångade bollen som rullade längs golvet - han blir nog ett fotbollsproffs. Han ler stort - han kommer bli framgångsrik hos tjejerna. Det finns absolut ingenting som inte en 10 månaders människa kan bli. Det är bara en ljuvligt doftande klump av ren ohejdad potential.

... och tänk att man själv varit sådan där en gång, först försvann babydoften, sen det ohejdade och till sist började man tvivla på sin potential och här sitter man nu, 34 och ett halvt, och det som återstår av en är mest bara det där med klump....