Om jag skulle bloggat...

... i tisdags så skulle jag sagt ungefär så här:

En resa man drömt om länge har startat.
Planet har lyft och det känns i maggropen av all den kraft som för mig vidare på äventyr jag knappt ens kan ana.
Jag kan inte förstå att det verkligen händer.
Händer det verkligen?

... i torsdags så skulle jag sagt ungefär så här:

Det finns inga kalla fötter. Inte heller någon ren skär panik.
Bara en oro.
Hur skall det gå?

Och idag när jag faktiskt bloggar skriver jag en mening som jag aldrig trodde jag att jag skulle skriva och mena från mitt hjärta:
Jag hoppas att den oro jag känner nu kommer att vara med mig livet ut.

Vad handlar allt detta om?
Det är på tok för tidigt att berätta det ännu.

Det är så skört att det kanske bara försvinner och inte blir någonting med.
Känslan är bekant... den där rädslan för att förstöra saker bara genom att sätta ord på dem. Så var det när jag började inse att jag älskar pågavännen också. Det kanske är något släktdrag det där med att väcka denna känsla hos mig... :)