March 2007 Archives

Jätteont i magen

| | Comments (0)

Tack och lov för neeetet.
Här kan jag liksom ta reda på en massa saker utan att själv behöva berätta något om mig själv. Eftersom jag inte har någon att fråga och ingen ännu är involverad i detta så är det lite mycket som surrar just nu...

Och symptom som måste analyseras...
Och allt verkar vara så individuellt och normalt - och samtidigt är nojjan där om att något skall hända.

Jag VILL verkligen få veta vem det är som kommit in i min mage, vill att han eller hon skall trivas och vilja stanna hos oss.

Igår fick en febrig systerson sitta i ett annat rum och äta. Jag hade aldrig brytt mig om detta annars. Även om jag aldrig tycker mig ha tid att bli sjuk så brukar jag inte vara jätterädd. Men sålänge jag inte vet hur saker funkar om jag kan ta medicin ifall jag blir sjuk osv och så länge kroppen kräver så mycket uppmärksamhet även som frisk så ...som sagt, extra försiktighetsåtgärder.

I efterhand känns det fånigt. Och de andra har ju ingen aning om varför så det framstår ju lite märkligt.

Det som jag särskilt la märke till var att pågavännen inte tvekade en sekund. Han sa att HAN inte hade tid att bli sjuk när det är en så kort arbetsvecka...

Han kommer att kliva in i detta på ett fantastiskt sätt. Jag bara vet det. Även om jag håller med honom om att hans roll i det hela är konstig. Delaktig och ändå utanför, på något sätt.

Mycket kropp

| | Comments (0)

Det började med brösten. Nu är det magen som är konstig. Och det upptar mig på något vis. Det känns som att jag skulle kunna skriva en massa kroppsnära saker som jag aldrig skulle ha skrivit annars. Hämningslös eller naturlig? Jag vet inte riktigt vilket. Det har inte varit så naturligt för mig förrut.

Jag tror att det är ganska nära förestående att våga prutta i samma rum som min sambo är i nu.
Ja, ni fattar!! Helt crazy. Beredd att bara kasta bort hela bilden av mig själv som den där välartade kontrollerade och bara bli köttlig och sinnlig och livsbejakande kroppslig hela jag.

Om jag skulle bloggat...

| | Comments (0)

... i tisdags så skulle jag sagt ungefär så här:

En resa man drömt om länge har startat.
Planet har lyft och det känns i maggropen av all den kraft som för mig vidare på äventyr jag knappt ens kan ana.
Jag kan inte förstå att det verkligen händer.
Händer det verkligen?


... i torsdags så skulle jag sagt ungefär så här:

Det finns inga kalla fötter. Inte heller någon ren skär panik.
Bara en oro.
Hur skall det gå?


Och idag när jag faktiskt bloggar skriver jag en mening som jag aldrig trodde jag att jag skulle skriva och mena från mitt hjärta:
Jag hoppas att den oro jag känner nu kommer att vara med mig livet ut.


Vad handlar allt detta om?
Det är på tok för tidigt att berätta det ännu.

Det är så skört att det kanske bara försvinner och inte blir någonting med.
Känslan är bekant... den där rädslan för att förstöra saker bara genom att sätta ord på dem. Så var det när jag började inse att jag älskar pågavännen också. Det kanske är något släktdrag det där med att väcka denna känsla hos mig... :)

Om jag skulle stjäla...

| | Comments (0)

Om jag skulle ge mig in på brottets bana så skulle jag stjäla oskyldiga saker. Helst kanske mat, toapapper... Förbrukningsvaror...

Jag skulle INTE stjäla en vacker kinesisk kalligrafi där orden själen, livselexir och livskraft lyser ut sin harmoni över rummet.
Inte för att jag inte ville ha den tavlan - jag funderade faktiskt på att köpa den för de 800kr som konstnären ville ha för den.
Utan för att jag aldrig skulle kunna sätta den på min vägg när jag visste att orden och dess mening svärtats av min handling.


Men alla människor är olika.
... och detta faktum ändras inte av att jag är upprörd för att en tavla i utställningen på mitt bibliotek nu blir föremål för polisutredning...

Fel bok?

| | Comments (0)

Min övertygelse är att alla kan hitta en bok som är helt rätt för honom eller henne. Men hur hittar man den?

Idag hade jag bokprat för en 6:e klass. Detta är mitt andra bokprat sedan jag började som Barn- och ungdomsbibliotekarie och jag har definitivt INTE blivit varm i kläderna ännu... Förra bokpratet var för en 2:a och utöver detta har jag träffat ett gäng bebisar och deras mammor från en BVC-grupp.

Det är svårt att möta en grupp, särskilt när man inte känner dem sedan innan. Jag vet inte om det är helt rätt eller helt fel böcker jag presenterar. Och jag har hittills gjort ett val att presentera ganska lätta böcker. Jag tror att det beror på att en bibliotekarie som jag känner och gillar jättemycket vurmar extra för de "lässvaga" och att jag inte vill avskräcka dem från vidare läsning genom att få dem att känna sig dumma.

Egentligen är det lite emot en av mina viktigaste egna erfarenheter och principer: Man skall inte heller straffas för att man är bra. Även den som är bra har rätt att vidareutvecklas och känna sig stimulerad, nyfiken och lustfylld.

Men allvarligt talat hur pratar man med en 6:e klass. En del vill ha vuxenböcker och ÄR ganska vuxna och andra är fortfarande barn. Och hur skall jag veta om de bemästrar sin läsning eller inte. Jag har hört flera gånger nu att det finns högskoleelever som fortfarande väntar på att få en diagnos som dyslektiker och jag hoppas verkligen att det INTE innebär att de inte blivit mötta i sina behov tidigare och att det INTE innebär att de redan haft flera år på sig att skapa en destruktiv självbild kring det faktum att de inte verkar kunna det som klasskamraterna kan.

Det positiva för min del är att jag lär mig hela tiden - det negativa är att det är någon som måste vara försökskanin för min övning i praktiskt biblioteksarbete. Men så är det ju med utbildningen - den är forskningsförberedande. Jag vet inte exakt vem det gynnar...

På tisdag skall jag hålla i sagostunden för förskolebarn. Det är inte utan att det är en viss variation i det här arbetet.

Stolt faster och klump

| | Comments (0)

Träffade min brorson i helgen. Det känns så högtidligt med ordet brorson (är det ett eller två s förresten) och jag får genast vibbar om vattenkammat hår och söndagsskolestram kostym. Märkligt, jag vet inte varför...

I alla fall är han varken vattenkammad eller söndasskolestram. Han är 10 månader och håller på att bli människa på riktigt. Han är inte längre där man sätter honom och han undersöker, upptäcker och busar. Dock är han mycket artig och välartad gosse och varken skriker eller gråter förrän faster has left the building.

Och liksom i alla andra små barn så fungerar han utmärkt som spegel för sin vuxna omgivnings egna förväntningar. Nu tänkar han nog si eller så. Ser han inte frusen ut - eller varm. Är han pigg eller övertrött? Åh, han smakar på bilderboken - han blir nog en bokslukare. Han fångade bollen som rullade längs golvet - han blir nog ett fotbollsproffs. Han ler stort - han kommer bli framgångsrik hos tjejerna. Det finns absolut ingenting som inte en 10 månaders människa kan bli. Det är bara en ljuvligt doftande klump av ren ohejdad potential.

... och tänk att man själv varit sådan där en gång, först försvann babydoften, sen det ohejdade och till sist började man tvivla på sin potential och här sitter man nu, 34 och ett halvt, och det som återstår av en är mest bara det där med klump....

Inga kommentarer

| | Comments (0)

Hejsan
om någon har tid, lust och möjlighet att hjälpa mig med kommentarfunktionen på den här bloggen så är jag evigt tacksam.

Om du vet hur jag skall få tillbaka kommentarsmöjligheten på den här bloggen, utan att först behöva läsa 200p datateknik så får du gärna mejla mig:
Linda snabel-a blogg.paradisgatan.se

Tack på förhand! :)

Utelämnad

| | Comments (0)

Igår var jag på anställningsintervju.
Det var inte i mitt mest samlade ögonblick i livet som jag trädde in och skulle marknadsföra mig själv.

Jag hade varit arg på morgonen och besviken på något som hänt i en skolmiljö - just den miljö som jag nu skulle säga att jag så innerligt gärna vill tillbringa i princip all min vakna tid i... Det var inte rätt dag för att känna 100% i fas med den tanken.

Jag var också lite stressad, hade rusat iväg från nuvarande jobb och kände mig lite osäker på om en sak som hänt där hade blivit bra eller helt på tok. Jag har svårt för att släppa det när det blir så.

Efter intervjun kände jag mig som om huvudet bestod av mosig grötmassa.

Samtalet var egentligen trevligt. Jag kände mig avslappnad och mig själv, men när man säger att jag är mig själv så innebär det också en del brister när det gäller konsten att marknadsföra sig själv.

Kontentan så här när jag sovit på saken var att jag bjöd på min person, men kanske ändå inte framstod som rätt person för jobbet.
Och med allt som jag sa och som jag i efterhand kunnat tänka ut bättre formuleringar kring så känner jag mig liksom....
... utelämnad.

Detta med anställningsintervjuer rör sig ju på en helt annan nivå, men för mig just i denna fas så känns det som att de nu skall avgöra om de tycker om mig och tror på mig.

En lärdom för min del är kanske att jag skall berätta mera om mina kvalifikationer och min kompetens och mindre om min person till en annan gång. Det är ju ändå de sakerna som de i första hand måste beakta - även om de fäster stor vikt vid personlig lämplighet, som det heter.