Vilken roll

Jag lyssnar på Gardells En komikers uppväxt på väg till jobbet. Det är smärtsamt. Det är smärtsamt att se vilka roller vi kan inta i förhållande till varandra och vad vi kan ställa till vår självbild med för att bli älskade, delaktiga, sedda. I boken beskrivs livet i klassen typ 6:an. Hur nära det är mellan lycka och katastrof. Och även om jag inte upplevt EXAKT samma sak, så känner jag igen mig.
Det är plågsamt att känna igen sig.
Det är plågsamt att se hur svag och liten en människa kan vara.

Det är så fjuttigt att prata om hur saker BORDE vara. Som om någon någonsin handlade i enlighet med sitt förnuft, sitt samvete och sin inre röst. Det är så sällsynt att det känns som ett värmande mirakel de gånger det händer. Lite som att nudda himlen och uppleva sin egen gudomlighet. Men nästa gången faller man igenom. Tror att man måste trotsa det för att leva upp till någon verklig eller inbillad förväntan som någon annan har på en.

Nyligen läste jag Küchens Sång till en fjäril. det var samma smärta där. Samma vardag som helt enkelt inte är trevlig - fastän alla låtsas att den är det. Och som läsare samma plågsamma insikt om att man själv gått igenom det helvete som puberteten och skoltiden innebär och varit förskonad - men har ens eget sätt varit skonsamt mot andra. Hur många människor måste man såra under ett liv? Och hur lite vet vi om vad vårt eget handlande fått för konsekvenser. Vi vet skonsamt lite om våra egna mörka sidor.

När man läser om en skolklass eller när man möter en. Så känns det som att det på något sätt alltid är samma klass man har framför sig, de tuffa, de blyga, de duktiga, pajasen, medlöparna, hackkycklingen och de där på mitten som är rekvistan som utgör buffert mellan de andra. ÄR DET ETT FÖRUTBESTÄMT BETEENDE HOS DJURET MÄNNISKAN ATT OM MAN SÄTTER IHOP EN FLOCK PÅ 20 ST SÅ KOMMER DESSA ROLLER AUTOMATISKT ATT BESÄTTAS?

Vilken möjlighet har var och en av oss att välja sin roll? Att veta vilken roll som gör att man kan leva med sig själv - med varandra?

Ibland har jag tänkt tanken att det vore fruktansvärt om ens barn eller närstående blev brottsoffer, för mord eller våldtäkt. Men om nu något kan vara ännu värre så skulle det i så fall vara att ens eget barn är förövaren. Det skulle ta död på min kärlek, förmodligen i så hög grad att jag skulle skrumpna ihop och dö.

Vem vill axla Judas roll? Kains?
Det måste vara de svåraste av dem alla.
De är bortom allt förbarmande och förlorar sin mänsklighet i sina medmänniskors ögon. Kan man förlora mer än så?

Samtidigt med dessa roller så finns också en tanke hos mig att det finns ett visst antal. Att det som jag ägnar mig åt mer och mer är att placera in nya människor i fack. Du påminner om han som gick på mitt lekis, och du om en gammal kursare till mig.
Har en ny människa i mitt liv någon chans att ses i sitt eget ljus? Jag vet inte, en del är jag omedelbart och instinktivt skeptisk mot, medan andra direkt välkomnas i mitt hjärta. Det är väl märkligt? Är jag bara trött och blassé?