Obalanserad eller normal

Jag vet inte om jag är obalanserad eller normal eller i alla fall normal för att vara jag.

Den senaste tiden har detta med skaffa-barn stått mig upp i halsen. Dels har jag insett att jag faktiskt inte tror att jag kan få barn, att det som en idiot till gynekolog så opsykologiskt uttalade för ett par år sedan har skapat en sorg i mig som inte bearbetats och som på något sätt blev en del av min självbild även om många saker sagts som pekar på motsatsen. Det är väl det där vanliga med att det kräver 1000 komplimanger för att balansera upp den sårande spik som någon slagit in. Kanske ännu mer om man börjat tro på spikens budskap.

Det som hände för ett par år sedan var att jag glad i hågen studsade till en gynekolog (nåjå, sådär jätteglatt studsar man väl aldrig dit, men jag trodde i alla fall inte att det var någon big deal). Jag hade slutat med p-sprutor och inte haft mens på ett bra tag. Samma sak hade hänt typ 10 år tidigare när jag slutat med p-piller och då fick jag en medicin som jag käkade i 10 dagar och som fick systemet i balans ingen. Det var den där meicinen som jag var ute efter nu också. Det var då som gynekologen fnös, den medicinen som jag fått den gången hade handlat om gulkroppshormon. Jaha, sa jag och måste ha sett ut som ett frågetecken för inte säger det mig någonting som helst... När jag gick därifrån fattade jag fortfarande ingenting, jag skulle ta ett blodprov och få svar på det så småningom. Det där med att få tillbaka mensen, som ju var min fråga, var tydligen inte det som var frågan längre. Och den där medicinen som jag trott mig veta att jag behövde var NATURLIGTVIS ABSOLUT inte aktuell i mitt fall.

När jag sedan efter provtagningarna ringde upp igen så frågade jag vad som hände nu. Jag var ju mest ute efter att få balans i systemet. Och fick till svar att mensen var som den var, men om och när jag ville ha barn så skulle jag komma på undersökning tillsammans med min man och så kunde det utredas om vi över huvud taget kunde få barn. Men till den dagen den frågan var aktuell så var mitt fall ointressant. Vad jag kunde utröna från hans avmätta tonfall. Jag tror nästan att jag fortfarande hatar den gynekologen. Och jag fattade inte riktigt. Där hade man hållt på med diverse hormonexperiment hela sitt vuxna liv för att INTE få barn och nu var kroppen utdömd. Infertil. Död. Ointressant. Jag var inte längre kvinna. Eller var jag det.

Precis i den vevan blev det tydligt att jag och min man såg på detta med att dela livet på olika sätt. Det fanns sådant som jag tyckte var viktigt i en relation som han inte ens förstod. Han ville inte såra mig men det gjorde han. Jag hade inget förtroende för honom. Och jag behövde honom för att förstå vad det där med gynekologen handlade om för vår del. För hans kärlek till mig. För mig och min bild av framtiden. Vi var gifta självklart skulle vi vandra våra jordeliv tillsammans och börja prata om det här. Eller var det bara jag som pratade? Vi hittade aldrig dit. Aldrig tillbaka. Inom ett år hade han förälskat sig i en annan.

Jag hade hittat en ny gynekolog och samma vecka som han berättade att han inte kunde ge vår relation en chans, så ringde de från gynekologen för att kalla oss på ett gemensamt möte för att fixa med olika remisser för att utreda barnlösheten.

Utredningen började aldrig.
Jag fick aldrig veta.
Det enda jag visste var att det var en bruten kvinna som sökte en ny livskamrat. Hur träffar man någon när man samtidigt som man vill säga att man drömmer om familj och vill dela den drömmen, OCKSÅ måste säga att om det är viktigt för mannen i fråga med familj så kanske han hellre skall satsa på ett säkrare och fertilare kort?

Jag vet inte hur man gör.
Men plötsligt hade jag gjort det.
Han är ett mirakel i mitt liv.
Fler mirakel behövs inte för att veta att världen är god, men ändå...
Det är en sorg för oss, för mig, om mitt liuv

- Funderar ni på att skaffa barn?
Det finns människor i vänkretsen som bara inte kan hålla sig. Mest är det som om de frågar "kan inte ni också skaffa en wolksvagen så att vi kan ha något gemensamt", men i mina öron har det också börjat klinga så förtvivlat smärtsamt "Ni är inte vuxna nog att finnas i vårat liv förrän ni gått igenom mandomsprovet med 3 år utan en hel natts sömn. YOU ARE NOT WORTHY"

Och när hormonslängarnas tid i månaden är inne vill tårarna bara rinna och rinna. För jag har börjat tro att de har rätt. Jag är inte värd någonting om jag inte är delaktig och hur kan jag vara delaktig i världen om jag inte ens är delaktig i en släktkedja? Naturligtvis kan man det. I det klassiska valet mellan familj och karriär kan man inte säga att karriärmänniskorna inte fått fler bestående eftermälen i världshistorien än de som prioriterat tiden med sina barn. De enda som kan mäta sig med karriärmänniskorna i medieutrymme är de barn som försummats och som skadar sig själva och andra i sin hunger efter uppmärksamhet.

Men jag spyr över alla småbarnsföräldrar (nä men en del av dem i närhet). Det är inte missunnsamhet, bara avundsjuka och så börjar det bli som en känsla stark som ett hat. Jag känner igen hatet från singelperioderna i mitt liv då när de ihopparade kompisarna aldrig kan komma på något annat att fråga än om man träffat någon. Och som bara verkar kunna ta sig tid att träffas om man har gjort det - så att man kan umgås som par. Som om det var ok om man träffat vilken idiot som helst bara ens gamla vänner slapp umgås med en på tu man hand. Faktum är att det just nu finns ett par människor som jag skulle vilja be fara åt h-e. Men det gör jag inte, det tänker jag inte göra.

Det beror inte bara för att det sammanhang jag flyttat in i är för litet för att ha ovänner. Jag vet också att det kommer nya faser och nya känslor och då vill jag inte ha blockerat deras skapande krafter genom att ha lagt sordin på allting inför framtiden. Men ibland kanske det skulle vara skönt att låta alla känslor läggas ögonblickligen på andra - även om det kan slå tillbaka mot en själv. I över en månad har jag varit arg nu på ett uttalande om att människor utan barn inte har upplevt någonting.

Jag är så arg så att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Har långa monologer i huvudet när jag inte kan sova, när jag drömmer och när jag slår upp mina ögon på morgonen. En sak är säker. Jag KAN inte träffa den här människan förrän jag lugnat ner mig. Jag kan inte lägga tid på att umgås med människor som inte tycker att jag tillför någonting.

Tydligen kan jag lägga tid och kraft på att vara arg på dem.
På att blogga om dem.
Men det är för mycket även det.
Här går min gräns.