Tankar efter Tsotsi av Athol Fughard

Detta var månadens bok i en läscirkel som jag är med i. Jag läste den snabbt för att hinna klart för att kunna diskutera om den vid mötet. Det är väl så där. Allt är kul och spännande att vara med i - men någonstans kräver den nyfikenheten också tid och engagemang av en och det är när jag skall svara upp och ta ansvar för det jag så snabbt gett mig in på som det ibland blir stressigt och prestationsångestigt. Men utan det skulle jag heller aldrig uppleva något... ...och det gjorde jag med den här boken.

Den korta versionen: läs den!

För den långa versionen: läs den!

Hemmasnickrad Mittimellanversion:
Tsotsi lever i en kåkstad i Sydafrika. Han är i ett gäng på fyra grabbar vars sysselsättning och försörjning går ut över andra - för att uttrycka sig milt. När skymningen faller så drar de iväg och folk som ser dem ryser och sänker sina blickar, någon kommer dö och själva kommer de att tjäna sig en slant. I gänget finns Boston som velat ett annat liv, som pratar mycket och som lider av det de håller på med, där finns huvudpersonen som kallar sig Tsotsi och som gör det han gör utan vare sig betänkligheter eller eftertanke, Butch är proffs på att få en cykeleker att träffa rakt genom hjärtat på en människa i folkträngseln på ett tåg och så är det Aap som mest hänger på - för vad skulle han annars göra?

I boken möter vi offrens historia, men man får också följa hur Tsotsis egna minnen från en annan tillvaro plötsligt väcks och bildar en spricka i hans hårda skal.

När vi träffas för att prata om boken brukar cirkelledaren ta med sig olika recensioner och när det gällde Tsotsi var de verkligen blandade. Den har filmatiserats och filmen fick mycket beröm (jag har inte sett den, men har svårt att tro att den kan förmedla bokens innehåll lika mycket lika bra som boken). Jag är rädd att våldet skulle ta för stor plats på bekostnad av den andra tonen som också präglade boken. En del recensenter tyckte att boken var orealistisk och smörig och för mycket sensmoral och frälsning. Jag kände inte så...

För mig var det inte så säkert att allt var lyckligt till slut. Hur ändrar man bana? Skulle Tsotsi verkligen klara att ändra sin bana fullt ut? När minnena vknar och han ser något annat - att han har ett val. Innebär det att han alltid kommer att kunna göra det valet annorlunda och bättre? Eller innebär det bara att han inte kommer att kunna göra det han gör utan att känna smärta? Hur skall han i så fall bedöva/lindra/bota den smärtan? Vilka val har man när man redan skapat sig en självbild och en image? Vad gör man med sin möjlighet att välja, hur ofta vill man inte bara kasta den åt sidan och göra som man brukar? För mig är det nog lika ofta som jag känner att jag vill kunna välja för det är det som ger mig känslan av att ha makt att styra och forma mitt eget liv. Men hur mycket sådan makt kan man känna när magen är tom och huden svart i en kåkstad i Sydafrika på 1950-talet?

Det finns inget sockersött för mig att finna i den här boken. Ändå värmer den mig - eller kanske just därför. Livet är just så här skört, så här vackert, så här fult, så här underligt och heligt och skändat (av människors förutsättningar - eller uppfattningar om sina förutsättningar?).

Många gånger har jag funderat över vad jag skulle göra om jag blev överfallen. När jag gått som ensam ung kvinna på en mörk gata en sen kväll eller natt så har jag undrat vad jag kan säga och göra för att bli en människa i förövarens ögon och med det väcka och bejaka hans egen mänsklighet. Det är lite som om denna bok är en förlängning av den funderingen.

Kanske kan man komma innanför stålsättningen om det finns en spricka i den, men den sprickan måste varje människa öppna själva tror jag. Det är som med all personlig utveckling och förändring, den kommer först när man öppnar för den. Kanske är det samma med tro och frälsning i alla fall hörde jag i nån av de få predikningar jag hört en präst säga att Jesus ständigt finns där i våra liv och knackar, men det är vi som måste välja att öppna dörren för honom. Av andra andliga tänkare och kännare har jag hört att när man själv vill något och signalerar det så kommer universum att understödja en i de beslut man tagit och föra just det man behöver i ens väg. Jag tror på det där. Och i fallet med Tsotsi så associerar jag till Leonard Cohens text: There´s a crack in everything, that's how the light gets in

I den där sprickan finns hoppet, men det är också den där sprickan i fasaden som vi så gärna vill dölja för den visar också vår otillräcklighet. Och det är plågsamt att vara otillräcklig. Och endast i korta stunder och med överslätande leenden erkänner vi det. Ibland smärtar det så mycket att vi tvingar oss att vara mer otillräckliga än vi skulle kunna vara. Om jag inte kan allt, så som jag vill, så vet jag inte om jag vill vara något alls - typ.

I min nya hemstad Landskrona händer mycket och numera sådant som placerar orten på Sverigekartan på ett sätt som inte ens Landskrona Bois förmådde när de låg i Allsvenskan... Och det som händer där och som skrämmer i det förändras inte av att vi sänker våra blickar när skymningen faller och gängen drar förbi. Vad kunde ha hjälpt Tsotsi att förbli David? Hur skall han ta hand om David nu? På något sätt känns det som att frågan handlar om att vara människa. Om att vi på något märkligt sätt i vår tid av individualism inte lyckas se varandra som individer och människor. Visst får var och en ansvara för sig själv, men när vi ser varandra ser vi ofta tillhörigheter, vilken färg har snusnäsduken runt din panna? Vilken gås är avbildad på din jacka? Vilket bilmärke dinglar på läderbiten i din nyckelring? Vilket språk pratar du med din nästa? Vilken dialekt? Är dina kurskamrater din släkt? Eller är din släkt alla dem som du hämtar på dagis efter skolan medan kompisarna kan leka med varandra? Är du den rätta målgruppen? Vilken socialgrupp tillhör du? Vilken subkultur bekänner du dig till? Är du singel eller gift? Barnlös eller småbarnsförälder? Nej, jag frågar inte vem du är? Jag frågar vem du tillhör? I språket har det också kommit in, den som är mer än oss andra sägs ÄGA.

Men vi är inte bara enskilda individer och för att upprätthålla vår mänsklighet måste vi göra mer än äga, mer än att ansvara för oss själva. För vad är meningsfullt att ansvara för om huvudsaken ändå bara är att tjäna mest pengar innan man dör? Att gå runt själv är relativt enkelt, Tsotsi klarar det genom att ha ihjäl folk på stan... Att se sig i spegeln och känns sig stolt och värdig är en annan femma. Människa är inget man föds till det är något man blir i socialisation och relation med andra människor. Kanske är det individualismens stora paradox, vi kan inte bli meningsfulla individer om vi inte erkänner oss beroende av andra. Vi kan aldrig bli lyckliga om vi inte känner oss delaktiga och behövda.

Vem behöver en gangster?
Hur skall han finna lycka?

Härom veckan mötte jag ett par killar i 10-12-års åldern. Jag frågade vad de hette eftersom jag skulle hjälpa dem med låneärenden, de rabblade glatt sina gangsta-namn och sa att de var gangsters.

Om Tage Danielsson skrivit Karl-Bertil Jonsson idag hade det inte bara handlat om att en tonårings idoldyrkan numera gärna är av sexuell natur. En idoldyrkan skall dessutom helst inte vara av en god natur.
Det är de skjutglada som vinner... som äger...
så...Vad vill du bli när du blir stor?

Att kultuveras till en gangster? Att bildas och utvecklas till en livskraftig parasit?
Hur kan det vara fel? Det stämmer med många av de ideal som vi har. Att vara rädd att själv bli utnyttjad och hellre...

Hur skall samhället fungera då?
Nåväl, varför misströsta - vi är väl inte den första högkultur som nått sin topp, depraverats (japp, in med det ordet i det aktiva ordförrådet - ju förr dess bättre) och dött ut. Kanske skall vi alla den vägen vandra, i ett skönt kretslopp och västerlandet kan återvinnas som resurs för nästa kultur och region som skall blomstra. Blir det Kina?